Norrköping Stockholms tingsrätt har idag meddelat dom i Teliamålen. De tilltalade frikänns på samtliga åtalspunkter. Skälen för det är i huvudsak att det inte är bevisat att påstådda mutor tillfallit någon som tillhör den krets av personer som enligt tillämplig lag kunde göras ansvarig för mutbrott, vilket är en förutsättning för ansvar. Eftersom brott inte har kunnat styrkas har även förverkandeyrkandet mot Telia Company AB ogillats.

Åtalen avser mutanklagelser under åren 2007–2010 med anledning av de avtal och transaktioner med en uzbekisk lokal partner som följde på dåvarande TeliaSoneras etablering i Uzbekistan. I rättegången yrkades även förverkande av 208 500 000 USD som utbyte eller fördel av brott gentemot Telia Company AB.

Huvudförhandlingen har pågått under 42 förhandlingsdagar under andra halvåret av 2018. Omfattande utredning har lagts fram.

Handlingsförloppet avseende transaktionerna med den uzbekiska partnern som åklagaren gjort gällande har ansetts utrett i målet. Det gäller avtal och därmed sammanhängande betalningar till konton tillhörande främst bolaget Takilant Ldt. Det har också genom utredningen ansetts bevisat att den dåvarande uzbekiska presidenten Islam Karimovs dotter, Gulnara Karimova, haft kopplingar till Takilant Ldt.

Tingsrätten har dock konstaterat att åtalen i andra delar saknat konkretion och att det funnits luckor i utredningen. 

Norrköping Pappan hade misshandlat barnen (dömd för misshandel) och inte träffat barnen på fyra år. Nu får han ensam vårdnad med följande motivering.

Hovrätten konstaterar, i likhet med utredarna och tingsrätten, att utredningen i målet inte visar att pappan är olämplig som vårdnadshavare. Fortsatt gemensam vårdnad är därför inte utesluten av detta skäl.

Härefter ska bedömas om vårdnaden om barnen ska vara fortsatt gemensam eller om den gemensamma vårdnaden ska upplösas.

Utredarna har föreslagit att vårdnaden även fortsättningsvis ska vara gemensam. I denna fråga gör hovrätten följande bedömning. Som utredarna har konstaterat har mamman och pappan inte något som helst samarbete kring barnen. Det är därför mycket svårt för dem att fatta gemensamma beslut om barnen. Parterna har under fyra års tid processat upprepade gånger om vårdnaden om barnen. Avgörandena har hittills gett partema fortsatt gemensam vårdnad. Ändå förefaller samarbetet mellan mamman och pappan över huvud taget inte ha förbättrats. Tvärtom har deras kommunikation varit minimal och det har förekommit meningsskiljaktigheter om bl.a. barnens pass och barnens påtänkta skolbyte vilket måste antas ha påverkat barnen. Inte heller har barnen haft något fungerande umgänge med pappan under denna tid. Det är mot denna bakgrund svårt att se att samarbetet mellan parterna kommer att bli bättre inom överskådlig framtid. Gemensam vårdnad förutsätter som nämnts att föräldrarna kan samarbeta någorlunda konfliktfritt. Med hänsyn till vad som har kommit fram om de svårigheter parterna under flera års tid har haft med att kommunicera och samarbeta bedömer hovrätten att fortsatt gemensam vårdnad inte framstår som förenligt med barnens bästa. Den gemensamma vårdnaden ska därför upplösas och hovrätten ska ta ställning till vem av parterna som ska anförtros ensam vårdnad om barnen.

Vid bedömningen av vem av parterna som ska anförtros ensam vårdnad om barnen är det av stor betydelse vem av dem som har bäst förutsättningar att verka för det ovan nämnda målet för barnens boende. Utredningen visar att barnen själva har uttryckt att de inte vill träffa pappan. Barnen har dock ännu inte uppnått sådan ålder och mognad att deras vilja kan tillmätas en avgörande betydelse i frågan. Hovrätten konstaterar att såväl mamman som pappan har förutsättningar att vara lämpliga omsorgspersoner för barnen. Det står dock klart att mamman genom sitt agerande aktivt och på ett för barnen skadligt sätt motarbetar deras rätt och möjlighet till en god relation med sin pappa. Detta är, oaktat vad som tidigare må ha förevarit i familjen, mycket allvarligt. Bedömningen av vad som är bäst för ett barn ska göras med beaktande av deras behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna.

Enligt hovrätten är pappan den av parterna som har bäst förutsättningar att tillgodose det behovet. Han är lämplig som vårdnadshavare. Det är därför mest förenligt med barnens bästa att pappan anförtros ensam vårdnad om dem. Att vårdnaden nu anförtros pappan ensam innebär en stor förändring för barnen i förhållande till hur de har levt de senaste åren, då de har bott hos mamman och haft en mycket begränsad kontakt med pappan. De kortsiktiga negativa verkningarna för barnen får dock vägas mot övriga omständigheter av betydelse för helhetsbedömningen. I den bedömningen ska även de långsiktiga konsekvenserna för barnen beaktas.

Det är hovrättens uppfattning att en överflyttning av vårdnaden till pappan på sikt kommer att ge barnen förutsättningar till en god och nära relation till båda sina föräldrar. Eftersom pappan nu kommer att ha ensam vårdnad om barnen vilar det ett stort ansvar på honom att hålla mamman informerad om barnen och på ett omsorgsfullt sätt planera för umgänget mellan barnen och mamman så att deras goda relation till henne upprätthålls. Pappan har förklarat att han avser att ta stöd av exempelvis BUP eller socialnämnd för att barnen ska få det stöd de behöver i samband med fiytten från mamman hem till honom. Hovrätten instämmer i att detta är lämpligt.

Norrköping Pappan och mamman har barnen E och N genensamt.

Pappan dömdes av Svea hovrätt den XX november 2014 (mål B XXX-XX) till tre månaders fängelse för bl.a. misshandel av E och N. Vårdnaden om barnen, deras boende samt deras rätt till umgänge med sina föräldrar har varit föremål för tvist tidigare, dels i ett mål från 2014 (T XX) som avslutades genom en dom den 28 april 2015, som fastställde parternas överenskommelse och dels i ett mål från 2015 (T XX) där tingsrätten meddelade dom den 14 juli 2016. I den senare domen förordnade tingsrätten att vårdnaden om E och N alltjämt skulle vara gemensam, att barnen skulle bo tillsammans med mamman och att de skulle ha rätt till umgänge med pappan, med viss upptrappning; inledningsvis ett kortare umgänge med umgängesstöd och på sikt helgumgänge.

Pappan ansökte den 16 januari 2017 om stämning mot mamman och yrkade att E och N ska bo tillsammans med honom samt i andra hand ska ha rätt till visst umgänge med honom. Yrkandena framställdes även interimistiskt. Mamman bestred pappans yrkanden och yrkade för egen del ensam vårdnad om barnen och i andra hand att barnen ska bo tillsammans med henne. Även hennes yrkanden framställdes interimistiskt. I beslut den 10 juli 2017 avslog tingsrätten samtliga interimistiska yrkanden med innebörd av att den gemensamma vårdnaden gäller tills vidare och att barnen ska bo tillsammans med mamman.

Tingsrätten anförde i dom.

Som skäl för upplösning av den gemensamma vårdnaden har mamman dels gjort gällande att parternas samarbete inte fungerar och dels att pappan är olämplig som vårdnadshavare. När det gäller samarbetsproblemen noterar tingsrätten att pappan inte velat samtycka till att barnen fått pass vilket inneburit att en planerad semesterresa ställts till. Det är ett tanklöst agerande där pappan inte, som tingsrätten uppfattar det, förmått att sätta sig över sin irritation över situationen, vilket drabbat barnen. Det skulle därför kunna vara ett skäl för att upplösa den gemensamma vårdnaden. Å andra sidan finns viss förståelse för hans frustration över att umgänge inte kommit till stånd i enlighet med tingsrättens förra dom och att han under fyra års tid inte fått möjlighet att träffa barnen. Pappan har också vid förhandlingen sagt att han ska underteckna passansökan. I övrigt förefaller parternas samarbete i de frågor som rör barnens förskola, skolgång, hälsovård och andra viktiga övergripande frågor ha fungerat.

Vidare har mamman fört fram att pappan är olämplig som vårdnadshavare eftersom han har utsatt E och N för våld och kränkande behandling. Vidare att han förnekat barnens upplevelser av detta. Det är ett faktum att förhålla sig till att pappan i lagakraftvunnen dom dömts för misshandel mot barnen. Det är nu flera år sedan de åtalade gärningarna ägde rum. Pappan har uppgett att han på olika sätt har arbetat med sig själv och gått i terapi. Av vittnesuppgifter från framförallt NN framträder bilden av att pappan har kommit till rätta med ett hetsigt temperament och som NN beskrivit det blivit ”mindre fyrkantig” och ”en bättre vän” som följd av detta. Vid en sammantagen bedömning måste det objektivt sett anses vara en liten risk att pappan på nytt skulle utsätta barnen för våld eller annan olämplig behandling. Att pappan har förnekat barnens upplevelser går inte att uttala sig om eftersom han ju inte har träffat eller haft kontakt med barnen. I övrigt finns det inte stöd för att pappan skulle ha agerat på ett sätt som är olämpligt som vårdnadshavare. Såvitt framkommit, även om det har varit en del oklarheter vad gäller verktyget schoolsoft, har han försökt att hålla sig uppdaterad om Es och Ns liv på de olika sätt som står honom till buds som vårdnadshavare. Det ska också noteras att mamman, vilket ålegat henne som boendeförälder, inte har bidragit till att hålla pappan uppdaterad om barnen och deras utveckling. Vid en sammantagen bedömning anser tingsrätten därför inte att det finns tillräckliga skäl för att upplösa den gemensamma vårdnaden.

Norrköping En köpare som vill kräva skadestånd av en fastighetsmäklare ska underrätta fastighetsmäklaren inom skälig tid efter det att han eller hon insåg eller borde ha insett de omständigheter som ligger till grund för kravet. Om köparen inte underrättar mäklaren inom denna tid faller rätten till skadestånd enligt fastighetsmäklarlagen bort. (26 § första stycket fastighetsmäklarlagen) Reklamationsfristen börjar löpa när den skadelidande insåg eller borde ha insett dels mäklarens åsidosättande av lagens skyldigheter, dels den skada detta lett till.

Vad som anses vara skälig tid är beroende av omständigheterna i det enskilda fallet. Bedömningen är strängare om den skadelidande är näringsidkare än om han eller hon är privatperson. Vidare kan skadans karaktär, exempelvis om det krävs en särskild besiktning, påverka fristens längd. Den skadelidande ska även ges tillräcklig tid för undersökningar och möjlighet att diskutera frågan med en juridisk expert om det krävs. (Se prop. 2010/11:15 s. 63.)

Det finns inga vägledande avgöranden som klargör vad som ska anses vara skälig tid i ett fall som avser tillämpning av 2011 års fastighetsmäklarlag.

Högsta domstolen har i ett mål om fastighetsköp ansett att en reklamation som skedde ca fyra och en halv månader efter att reklamationsfristen började löpa skett inom skälig tid (se rättsfallet NJA 2008 s. 1158). Enligt Högsta domstolen fick det godtas att köparna, som var privatpersoner utan särskilda sakkunskaper i byggnadstekniska frågor, efter en besiktning anlitade ytterligare tekniskt biträde för att bedöma felen innan de reklamerade. Det var vidare, enligt Högsta domstolen, rimligt att köparna gjorde vissa undersökningar av möjligheterna att göra felen gällande mot besiktningsmannen som de anlitat före köpet. Köparna hade vidtagit åtgärderna utan dröjsmål. Den omständigheten att det på grund av semester tagit längre tid att få svar från företaget som utfört besiktningen borde enligt Högsta domstolen inte läggas köparna till last. Högsta domstolens bedömning i NJA 2008 s. 1158 har i litteraturen ansetts vara generös.

Enligt Folke Grauers kan en längre reklamationsfrist än vad Högsta domstolen godtagit i nyssnämnda rättsfall inte komma i fråga. (Se Fastighetsköp, 21 uppl., 2016, s. 149, samt Johannes Marszalek, Reklamationsplikt vid fel i utförd överlåtelsebesiktning, i JT 2013-2014 s. 875 ff., s. 895, Johnny Herre, Något om reklamationsplikten vid köp av varor och tjänster, i Festskrift till Gertrud Lennander, 2010, s. 119 ff., s. 124, fotnot 11 och Fredric Korling, Reklamation av investeringsrådgivning och diskretionär förvaltning, i SvJT s. 649 ff., s. 656. Jfr dock Christina Ramberg, Reklamation mot advokater och revisorer, i SvJT 2010 s. 142 ff., s. 154, som menar att reklamationsfristen mot advokater och revisorer kan vara sex månader eller längre.) Hovrätten för Västra Sverige har i ett mål om reklamation av brister vid överlåtelsebesiktning gjort bedömningen att en reklamation efter sex månader inte skett inom skälig tid (se rättsfallet RH 2006:77).

Svea hovrätt gjorde en liknande bedömning i ett mål om skadestånd enligt den tidigare gällande fastighetsmäklarlagen där hovrätten ansåg att en reklamation som skett efter åtta månader var för sent framställd (se Svea hovrätts dom den 22 december 2014 i mål nr T 2049-14). Det finns inget formkrav för reklamationen. Den kan alltså göras antingen skriftligen eller muntligen. Av reklamationen ska framgå att mäklarens utförande av uppdraget inte godtas samt i vilket avseende mäklaren har brustit. Det krävs inte att reklamationen innehåller specifikation av vilket eller vilka anspråk som kommer att ställas på grund av skadan. Det räcker följaktligen med en så kallad neutral reklamation. (Se prop. 2010/11:15 s. 63 och Magnus Melin, Fastighetsmäklarlagen En kommentar [31 januari 2017, Zeteo], kommentaren till 26 §.)

Norrköping En sambo som bekostat arbeten och installationer på den andra sambons fastighet har, sedan samborna separerat, begärt att få ersättning motsvarande vad han betalat. Han har påstått att han lånat ut beloppet till den andra sambon eller att hon i vart fall skulle göra en obehörig vinst om ingen ersättning betalas. Högsta domstolen avslår hans begäran.

Ett sambopar bodde på en fastighet som inte utgjorde samboegendom eftersom den ena sambon ägde den sedan tidigare. Den sambo som inte var ägare betalade drygt 250 000 kr för arbeten och installationer på fastigheten. Samborna diskuterade inte om betalningarna utgjorde lån, gåva eller något annat.

Högsta domstolen kommer fram till att den sambo som bekostat arbetena och installationerna måste bevisa sitt påstående om att betalningarna ska ses som ett lån till den andra sambon. Den betalande sambon har inte kunnat bevisa detta.

Högsta domstolen anser att den betalande sambon inte heller kan få ersättning grundat på en obehörig vinst för den andra sambon. Domstolen framhåller bland annat att sambolagen bygger på tanken att sambor ska kunna ordna sina ekonomiska mellanhavanden genom överenskommelser och att den sambo som tillskjuter belopp till den andras egendom har olika möjligheter att skydda sina ekonomiska intressen. En rätt till ersättning, utan stöd i en överenskommelse, skulle kunna leda till att det i samband med en separation uppstår oförutsedda skuldförhållanden.  

Den sambo som bekostat arbetena och installationerna får därför inte någon ersättning enligt Högsta domstolens dom.