Logga in
Logga ut

Johan Levin

Juristbloggen

Bloggen kretsar kring rättsliga ämnen i allmänhet och i synnerhet rättsliga avgörande. Bloggen är privat och har ingen direkt relation till mitt arbete eller tidningen (annat än om ni vill kräva mig på skadestånd, då kommer jag hänvisa till tryckfriheten).

Köpare förlorar mot mäklare

Norrköping Följande är ostridigt mellan parterna.

Den 21 mars 2015 förvärvade V bostadsrätten till lägenhet nr 01402 (Bostadsrätten) i bostadsrättsföreningen Städet i Helsingborg (Föreningen). Köpeskillingen uppgick till 1 875 000 kr och tillträde ägde rum den 29 april 2015. Bostadsrätten utgörs av 56 kvm boarea och 25 kvm biarea som i den ekonomiska planen är klassad som förråd.

Bostadsrätten förmedlades av K som fram till hösten år 2016 var fastighetsmäklare vid X Fastighetsförmedling i Helsingborg.

Säljarna, varav den ena vid tidpunkten för försäljningen var styrelsemedlem i Föreningen, hade fram till överlåtelsen använt hela Bostadsrättens area som bostad. Förrådet om 25 kvm har använts som sovrum, entré, hall och klädkammare av såväl de tidigare ägarna av Bostadsrätten som av V.

I objektbeskrivningen, i prospektet, som V och övriga spekulanter fått ta del av vid visningen lämnades följande beskrivning avseende Bostadsrättens storlek: ”2 rum och kök. Enligt mäklarbilden 1 rum och kök. Boarea ca 81 kvm”. Under rubriken ”Övrigt” framgick vidare: ”Enligt mäklarbilden från SBC är lägenhetens boarea 56 kvm och lägenheten har 1 rum och kök. Hallen, förrådet och sovrummet klassas alla som förråd och är därför inte inräknat i boarean”.

I § 14 i överlåtelseavtalet finns en särskild skrivning beträffande Bostadsrättens boarea. Bestämmelsen lyder: ”Köparen är upplyst om att bostadens boyta enligt ekonomisk plan är 56 kvadratmeter och 1 rum och kök. Övrig biyta anses vara ett förråd om 25 kvadratmeter”.

Den 12 augusti 2015 blev V kontaktad av Sveriges Bostadsrättscentrum (SBC) som representerade Föreningen. I brevet informerade SBC V om att lägenheten utgörs av en boyta om 56 kvm samt ett tillhörande förråd om 25 kvm och att det följer av bostadsrättslagen (1991:614) att en bostadsrättsinnehavare inte får använda lägenheten för något annat ändamål än det avsedda. SBC uppgav vidare att det kommit till styrelsens kännedom att V, utan tillstånd från Föreningens styrelse, använde förrådet som bostad. SBC hänvisade därefter till att det enligt plan och bygglagen krävs bygglov för att ta i anspråk eller inreda en byggnad helt eller delvis för väsentligen annat ändamål än det för vilket bygglov har lämnats och att tillstånd från föreningen att bruka förrådet som boende därför inte skulle kunna lämnas. V uppmanades slutligen att vidta rättelse genom att utan dröjsmål upphöra brukandet av förrådet som bostad vid äventyr av att nyttjanderätten till bostadsrätten skulle kunna förverkas. Föreningen skulle även vara berättigad att säga upp V för avflyttning. Samma dag som V mottog skrivelsen från SBC ringde han K.

Den 16 mars 2016 skickade V, genom sitt dåvarande ombud C, ett kravbrev till X Fastighetsförmedling enligt vilket han framställde skadeståndskrav mot K om 600 000 kr. K har godtagit att detta utgör en reklamation. Parterna är oeniga om huruvida Ks förmedling, särskilt den information som lämnats i samband med försäljningen av Bostadsrätten, har orsakat V ekonomisk skada om 550 000 kr. Parterna är även oeniga om huruvida V har reklamerat Ks mäklaruppdrag under telefonsamtalet den 12 augusti 2015 samt om reklamationen i annat fall har skett inom skälig tid.

Tingsrätten anförde (i vilket hovrätten instämde).

V har gjort gällande att han reklamerade den 12 augusti 2015 genom att ringa K. V har berättat att han pratade med K efter det att han fått besked om att han inte fick nyttja den fulla arean som bostad. K har instämt i att V på telefon hade kontakt med honom i mitten av augusti med anledning av SBC:s skrivelse men har invänt att det vid samtalet inte framfördes någon reklamation.

V har bevisbördan för att reklamation har skett. Såväl V som K har lämnat kortfattade och tämligen oprecisa uppgifter om vad som sades under telefonsamtalet den 12 augusti 2015. Varken av förhören eller av övrig bevisning har det framkommit att det genom telefonsamtalet framfördes någon reklamation. Det är således inte mot Ks bestridande visat att V reklamerade den 12 augusti 2015. Tingsrätten utgår därför från att reklamation har skett först den 16 mars 2016, vilket har godtagits av K.

Har V reklamerat inom skälig tid? Efter SBC:s skrivelse den 12 augusti 2015 måste det stått klart för V att han inte fick nyttja hela Bostadsrätten som bostad. Med hänsyn härtill, och med beaktande av Vs ståndpunkt att reklamation skulle ha framförts redan den 12 augusti 2015, framgår att han då borde ha insett att K kunde ha lämnat felaktig eller ofullständig information om begränsningarna i nyttjanderätten av Bostadsrätten och att det innebar skada för honom.

V reklamerade dock först den 16 mars 2016, dvs. drygt sju månader senare. I jämförelse med praxis och med beaktande av att fyra och en halv månader i litteraturen ansetts vara en väl generös reklamationsfrist får en reklamation efter sju månader anses ha skett för sent, om det inte framkommer särskilda omständigheter. K hänvisade vid samtalet den 12 augusti 2015 till de uppgifter som Föreningen tidigare lämnat, vilket medförde att V i första hand vände sig mot Föreningen. Detta är en sådan särskild omständighet som leder till att reklamationsfristen förlängs. Reklamationsfristen kan emellertid inte, enbart av denna anledning, anses vara så lång som sju månader. V har inte åberopat några andra särskilda omständigheter som gör att en så pass lång reklamationsfrist som sju månader bör godtas. Han kan således inte anses ha reklamerat inom skälig tid. Eftersom V inte har reklamerat inom skälig tid har han förlorat sin rätt att föra talan om skadestånd enligt fastighetsmäklarlagen mot K. V talan ska därför ogillas.

 

Varning för tillfälligt förbiseende

Norrköping C har, genom att inte iaktta väjningsplikt, brutit mot en regel som är väsentlig från trafiksäkerhetssynpunkt. Överträdelsen kan inte bedömas som ringa. Det finns därför grund för körkortsingripande enligt förvaltningsdomstolen.

Frågan är därefter om det finns särskilda skäl för att meddela C en varning istället för att körkortet återkallas.

Högsta förvaltningsdomstolen har uttalat att det vid bedömningen av om det finns särskilda skäl att meddela en varning ska tas hänsyn till omständigheterna vid trafikförseelsen och förarens personliga förhållanden, däribland vad som är känt om förarens uppträdande i allmänhet i trafiken ( se rättsfallen RÅ 1987 ref. 105 och 1994 ref. 9).

Kammarrätten anförde.

Av handlingarna i målet framgår att hastighetsbegränsningen på den väg där kollisionen ägde rum var 50 km/timme och att kollisionen endast medförde lindriga personskador. Förseelsen inträffade i mörker med tänd vägbelysning. Det var tunn is på vägbanan och snöfall. Några närmare uppgifter kring händelseförloppet vid förseelsen framgår inte av handlingarna i målet utöver vad C själv har uppgett. Utredningen i målet talar för att den aktuella trafikolyckan snarare inträffade till följd av ett tillfälligt förbiseende än av ett medvetet risktagande från Cs sida.

Av utdrag från vägtrafikregistret framgår vidare att C haft körkort i 26 år utan någon tidigare anmärkning. Vid en sammantagen bedömning av omständigheterna vid trafikförseelsen och Cs personliga förhållanden finner kammarrätten att det i förevarande fall finns särskilda skäl att meddela varning istället för att återkalla körkortet.

 

Svensk som rökte cannabis i Danmark ska fällas

Norrköping P åkte till Danmark och rökte cannabis. Frågan uppkommer om det är straffbart? Tingsrätten friade och hovrätten fällde för narkotikabrott.

Hovrätten anförde.

Ps befattning med narkotikan är som tingsrätten konstaterat att betrakta som ett straffbart innehav enligt svensk rätt. För att ansvar ska kunna ådömas för en gärning som begåtts utomlands krävs enligt 2 kap. 2 § andra stycket brottsbalken att gärningen inte är fri från ansvar enligt lagen på gärningsorten. Avgörande för utgången i målet är alltså om Ps innehav av cannabisen i Danmark varit straffbar också enligt dansk rätt.

Enligt 1 och 3 §§ lov om euroforiserende stoffer (lovbekendtgørelse nr 748 av den 1 juli 2008 tillsammans med en lista i bekendtgørelse nr 557 av den 31 maj 2011) är bland annat ”besiddelse” av cannabis straffbelagt med böter eller fängelse i Danmark. ”Besiddelse” ska närmast förstås som ”innehav” enligt svensk narkotikalagstiftning. Av ett yttrande från Justitieministeriet i Danmark, som inhämtades av Svea hovrätt i rättsfallet RH 2010:38, framgår att bruk av narkotika inte är självständigt kriminaliserat i Danmark men att ”besiddelse med henblik på brug” är straffbart. Enligt dansk lag är det således straffbart att inneha narkotika i syfte att bruka den.

Av Ps egna uppgifter framgår att han köpt cannabis och därefter vidtagit vissa åtgärder dels för att själv bruka den, dels för att bjuda andra personer. Han har alltså under en viss kortare tid haft faktisk rådighet över narkotikan och då fritt kunnat förfoga över den. Hovrätten gör därför bedömningen att Ps innehav av narkotikan utgör en sådan ”besiddelse” som är straffbar i Danmark (jfr. Hovrätten över Skåne och Blekinges dom 2011-03-23 i mål B 396-11, Hovrätten för Västra Sveriges dom 2011-11-11 i mål B 2084-11 och Hovrätten över Skåne och Blekinges dom 2013- 08-06 i mål B 3287-12). Kravet på dubbel straffbarhet är således uppfyllt och åtalet avseende olovligt innehav av cannabis i Danmark ska bifallas. Gärningen är att bedöma som ringa narkotikabrott.

 

Obehövlig undersökning var våldtäkt

Norrköping En ung kvinna sökte vård vid vårdcentralen för huvudvärk och hjärtklappning. Läkaren genomförde då en "gynekologiska" undersökningen, vilket av såväl tingsrätten som hovrätten rubricerats som våldtäkt och läkaren får två års fängelse.

För en fällande dom i mål om sexualbrott krävs, liksom i brottmål i övrigt, att domstolen genom den utredning som har lagts fram finner det ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade har gjort sig skyldig till det som läggs honom till last. Det är således inte tillräckligt att målsägandens berättelse är mer trovärdig än den tilltalades och ett åtal är i mål om sexualbrott lika lite som i något annat sammanhang styrkt genom att målsägandens och den tilltalades utsagor vägs mot varandra och målsägandens därvid bedöms väga tyngre (se NJA 2009 s. 447 I och II med hänvisning).

I det här målet utgör målsägandens berättelse den huvudsakliga bevisningen till stöd för åtalet. En trovärdig utsaga från en målsägande kan, i förening med vad som i övrigt har kommit fram i målet, vara tillräckligt för en fällande dom. Högsta domstolen har påpekat att vid bedömningen av målsägandens utsaga finns det ofta anledning att lägga vikt främst vid sådana faktorer som avser innehållet i berättelsen som sådan, exempelvis i vad mån den är klar, lång, levande, logisk, rik på detaljer, påvisat sanningsenlig i viktiga enskildheter samt fri från felaktigheter, motsägelser, överdrifter, svårförklarliga moment, konstansbrister, dåligt sammanhang eller tvekan i avgörande delar (se NJA 2010 s. 671 p. 7–8).

Hovrätten instämmer i tingsrättens bedömning av målsägandens berättelse. Även om det i målsägandens berättelse i fråga om vissa detaljer, som dock inte kan betraktas som centrala i sammanhanget, förekommer variationer jämfört med vad hon berättat i polisförhör samt för NN och NN är ändå det samlade intrycket att målsägandens berättelse svarar upp mycket väl mot de kriterier för bedömningen av en utsagas trovärdighet och tillförlitlighet som Högsta domstolen ställt upp och som redovisats i det föregående. Således är målsägandens berättelse om händelseförloppet utförlig, levande och detaljerad och dessutom såväl sammanhängande som följdriktig. Till skillnad från vad försvaret har hävdat anser inte hovrätten att berättelsen innehåller några uppgifter som med hänsyn till den övriga utredningen kan betecknas som felaktiga, motsägelsefulla eller överdrivna. Hovrättens bedömning är därför att målsägandens berättelse har ett högt bevisvärde.

Hovrätten anger vidare:

"Desto mer märkligt framstår då G:s agerande, såsom han beskrivit det i sin version av händelseförloppet. Som ett led i en undersökning av en patient som sökt vård på grund av oro för någon typ av neurologisk sjukdom har han genomfört en undersökning av patientens yttre genitalier. Enligt hovrätten har G inte kunnat ge en tillfredsställande förklaring till varför en sådan undersökning varit påkallad utifrån de besvär med domningskänsla bl.a. i vänster arm och vänster ben samt smärta med skakningar i vänster ögonlock som målsäganden före besökte hade beskrivit som sina sjukdomssymptom.

Vidare har G frångått gällande regelverk som säger att kvinnlig personal alltid ska vara närvarande när en manlig läkare undersöker en kvinnlig patients underliv. NN har förklarat att den regeln är till för att skydda såväl patienten som läkaren. Det framstår då som ytterst anmärkningsvärt att G – om hans version av händelseförloppet skulle vara sann – underlåtit att ha kvinnlig personal närvarande under undersökningen av målsägandens underliv. Han har förklarat sitt agerande med att det endast var fråga om en ytlig undersökning och att det skulle ha tagit för lång tid att få tag på kvinnlig personal. Dock har han medgett att han inte ens försökte ta reda på om det fanns någon kvinnlig personal tillgänglig som med kort varsel kunde närvara vid undersökningen. Den tidspress som G beskrivit kan också den ifrågasättas med hänsyn till att det var han som tog kontakt med målsäganden och frågade om hon kunde komma på besök tidigare än vad som var bestämt på grund av att han just då inte hade några patienter. Hovrättens slutsats är att G inte förmått lämna någon rimlig förklaring till varför han frångått en regel till skydd både för målsäganden och för honom själv.

Sammantaget framstår G:s berättelse som klart mindre trovärdig än målsägandens."

 

Falsk "läkare" döms till sex års fängelse, men ej utvisning

Norrköping Modus operandi var följande:

Fall 1. En man "läkaren/bedragaren" ringde och presenterade sig som Mohammed, läkare på målsägandes vårdcentral. Han sade att han hade sett att hon var sjuk och att hon behövde få medicin genast. Han berättade att det skulle finnas en väldigt dyr medicin i England och den skulle kosta 30 000 kr. Det var väldigt bråttom och hon blev stressad. Han beställde en taxi till henne och hon fick åka till SE-banken i Nordstan. Mannen som ringde hade gett henne ett namn och ett kontonummer dit pengarna skulle överföras. Han sade även att hon skulle få tillbaka sina pengar och kostnaden för taxiresan senare samma dag, men han nämnde inte hur det skulle gå till. Hon förde i alla fall över 30 000 kr till det konto som hon fått uppgift om. Hon tror att mannen ringde från England, men hon kommer inte ihåg telefonnumret. Om det finns ett telefonnummer antecknat i hennes förhör är det mycket troligt att det är hon som har skrivit ned det och lämnat det till polisen. Det var ganska direkt efter besöket på banken som hon tänkte ”vad har jag gjort”. Även taxichauffören som hade väntat på henne utanför banken sade att det var något som var konstigt. Efter händelsen kände hon sig trött och ledsen under flera månader.

Fall 2. Hon blev uppringd av en okänd person som presenterade sig som överläkare vid något sjukhus, kanske S:t Göran. Han berättade att han hade tillgång till en fantastisk medicin från USA och den skulle kosta 35 000 kr. Hon sade då att hon bara hade 10 000 kr tillgängligt och han nöjde sig med det. När hon hade fört över pengarna insåg hon att hon hade blivit lurad och eftersom det var hon själv som hade genomfört transaktionen kunde banken inte hjälpa henne. Mannen som ringde var väldigt trevlig och hon tyckte att han talade lite skorrande. Han talade väldigt bra svenska och hon blev lite paff när hon fick domen och såg att han var spansk. Det är riktigt att hon vid förhör sade att det lät lite skånskt eller småländskt. Det var dumt av henne att säga att hon var säker, men hon trodde inte att han var invandrare.

Så fortsätter målet i över 70 åtalspunkter. 

Hovrätten anför.

De åtalade gärningarna har inletts med en telefonkontakt och det har i allmänhet varit en person som påstått sig vara läkare som har ringt upp målsägandena. I ett par fall har den som ringt samtalen utgett sig för att vara en släkting eller bekant till målsäganden. Som tingsrätten anfört finns det ett samband mellan gärningarna på så sätt att vissa gärningsmoment återkommer i åtalspunkterna på ett sätt som mycket starkt talar för att det är fråga om samma gärningsman/gärningsmän som ligger bakom de åtalade gärningarna. Det finns även andra kopplingar mellan åtalspunkter som på samma sätt talar för att det i allt väsentligt handlar om samma gärningsman/gärningsmän. Det finns inte heller skäl att ifrågasätta åklagarens uppgift om att några liknande bedrägerier – såvitt polisen känner till – inte inträffat efter det att "gärningsmannen/läkaren" greps.

Hovrätten anser att brottslighetens straffvärde är så högt att det är uteslutet med en annan påföljd än ett långt fängelsestraff. Straffvärdet är dock lägre än tingsrätten bedömt och det motsvarar - med beaktande även av att NN varit häktad med restriktioner under en längre tid - enligt hovrättens bedömning fängelse i fem år.

Åklagaren hade yrkat på utvisning men hovrätten anförde. Förbudet mot utvisning är absolut och innebär i praktiken detsamma som om utlänningen erhållit svenskt medborgarskap. Det är ostridigt i målet att NN kom till Sverige långt innan 15 års ålder, att han erhöll permanent uppehållstillstånd när han var tio år samt att han vistats här betydligt längre tid än fem år. Bestämmelsen innehåller inte något undantag som ger möjlighet för hovrätten att nu utvisa NN. Att NN frivilligt har utvandrat från Sverige och att han saknar uppehållstillstånd här sedan år 2003 har vid denna prövning inte någon betydelse. Inte heller uppgiften om att Migrationsverket under år 2010 har beslutat att utvisa NN får betydelse vid denna prövning. Liksom tingsrätten ogillar hovrätten alltså åklagarens yrkande om utvisning.

 

 

 

Livstids fängelse blir istället 12 år

Norrköping Tingsrätten har idömt en 19-åring för att uppsåtligen ha knivhuggit en man till döds på en offentlig toalett på Järntorget i Örebro i januari i år. 

Den 6 januari i år hittades en man knivhuggen på en toalett på Järntorget i Örebro. Mannen avled av sina skador. Utredningen visar att 19-åringen kom med tåg till Örebro där han möttes av brottsoffret. De följdes sedan åt till toaletten på Järntorget där brottsoffret höggs med kniv. 19-åringen har nekat till brott och berättat att han hade sällskap med en annan person och att det var denne som dödade mannen.

Tingsrätten anser att det är bevisat att det var 19-åringen som knivhögg brottsoffret. Det finns omfattande teknisk bevisning som binder 19-åringen till brottet, bl.a. fanns brottsoffrets blod på 19-åringens ryggsäck och kängor och i hans mobiltelefon. Att det skulle ha varit en tredje person med har 19-åringen berättat först vid huvudförhandlingen och tingsrätten tror inte på dessa uppgifter. 19-åringen har dessutom berättat för flera personer att det var han som dödade brottsoffret. Han döms därför för mord till 12 års fängelse.

Tingsrätten anser att straffet skulle ha bestämts till livstids fängelse för en vuxen person. Eftersom gärningsmannen bara är 19 år kan han dömas till högst 14 års fängelse. Med hänsyn till hans ungdom har tingsrätten kommit fram till att han ska dömas till 12 års fängelse. Straffet avser dessuto även vissa andra brott.

Gör: jurist


Födelseår: 1970



Började skriva för juristbloggen: September 2013


Erfarenhet: arbetar som jurist sedan 1998 

Bloggens uppgift: att på ett begripligt sätt föra ut och synliggöra de argument som ligger bakom avvägningar i lagstiftningen och avgöranden i enskilda fall

Bloggar

Sportbloggar