Logga in
Logga ut
Föräldrarnas lämplighet Juristbloggen Juristbloggen
Vädersponsor:

Johan Levin

Juristbloggen

Bloggen kretsar kring rättsliga ämnen i allmänhet och i synnerhet rättsliga avgörande. Bloggen är privat och har ingen direkt relation till mitt arbete eller tidningen (annat än om ni vill kräva mig på skadestånd, då kommer jag hänvisa till tryckfriheten).

Kvalificerat otillbörligt beteende

Norrköping Det förekommer att affärsmän skapar men även konkursförvaltare skapar "processbolag" som får stämma motparter. Om bolaget förlorar, sätts bolaget i konkurs och kan därmed inte betala sina rättegångskostnader. I ett fall anförde Svea hovrätt att det handlar om ett "kvalificerat otillbörligt beteende" och därmed fick ägaren av bolaget stå för rättegångskostnaderna.

Av rubriken till rättsfallet NJA 2014 s. 877 framgår att en ägare till ett bolag vars verksamhet uteslutande syftat till att kringgå rättegångsbalkens regler om rättegångskostnader (s.k. processbolag) kan bli personligen ansvarig för motpartens kostnader. I avgörandet pekade Högsta domstolen (HD) särskilt på att den som stäms till domstol i princip inte kan undandra sig att bli  indragen i rättegången och att svarandens skydd i sådana fall främst ligger i de regler om rätt till ersättning för rättegångskostnader som rättegångsbalken ger.

Vid bedömningen av om det bolagsarrangemang som var uppe till prövning i HD syftade till att kringgå rättegångsbalkens regler om betalning av rättegångskostnader tog HD, vilket tingsrätten i förevarande fall också särskilt pekat på, hänsyn till ett antal omständigheter. De omständigheter som lades till grund för HD:s slutsats är en uttömmande beskrivning av under vilka  förhållanden ansvarsgenombrott kan aktualiseras. En helhetsbedömning måste istället göras av de förhållanden under vilka bolagets verksamhet bedrivits och vad som i övrigt framkommit om bolaget och dess verksamhet. Med hänsyn till den grundläggande principen för aktiebolag om att delägare som huvudregel inte har något personligt betalningsansvar för bolagets förpliktelser, är att en ansvarsgenombrottsregel endast torde kunna aktualiseras undantagsvis och vid kvalificerat otillbörliga bolagsarrangemang.

Hovrätten anförde.

När det gäller det i målet aktuella bolagsarrangemanget delar hovrätten tingsrättens bedömning att DD:s förvärv av processföremålet och drivandet av processen har varit verksamhetsfrämmande för bolaget, att ägaren själv kunnat avgöra hur stora DD:s intäkter blev samt att intäkterna i princip motsvarat bolagets egna ombudskostnader och att de sedermera upphörde när det stod klart att DD skulle förlora processen.

I fråga om drivandet av processen varit verksamhetsfrämmande för DD gör hovrätten följande tillägg till vad tingsrätten angett i sin dom. Genom ägarens egna uppgifter har det framkommit att han hade uppfattningen att det var han personligen, i egenskap av aktieägare, som led skada till följd av att C likviderades. Även om en stor del av DD:s intäkter härrörde från C ägde DD inte några aktier i C. Som tingsrätten konstaterat var rättsprocesser inte heller en del av DD:s verksamhetsföremål. För det fall företrädare för DD var av uppfattningen att bolaget hade åsamkats ekonomisk skada till följd av likvidationen stod det bolaget fritt att väcka talan om det. Så har dock inte skett. Ägaren har uppgett att DD istället förvärvade fordringen eftersom han själv inte hade ekonomiska förutsättningar att driva processen.

Om ett processföremål placeras hos ett aktiebolag som inte har resurser som är tillräckliga för att kunna möta det rättegångskostadsansvar som rimligen kan förväntas i händelse av förlust handlar det om ett illojalt och otillbörligt förhållningssätt. Bolaget [notera att det måste vara en juridisk person] används då som en s.k. processtorped (se Lindskog i Festskrift till Heuman, s. 327 ff.). Detta talar för att ägaren försökte kringgå rättegångsbalkens regler om ansvar för rättegångskostnader.

I målet har det också gjorts gällande att DD saknade en plan för hur motpartens rättegångskostnader skulle regleras. Hovrätten konstaterar i likhet med tingsrätten i denna del att det i samband med att HD meddelade sin dom den 30 december 2013 måste ha stått klart för ägaren att DD riskerade att behöva stå för motpartens rättegångskostnader. Efter HD:s dom upphörde i princip intäkterna till DD. Bolaget hade vid denna tidpunkt visserligen ett visst resterande kapital, men ägaren tog ut delar av detta som lön från DD för arbetet med en resningsansökan. Enligt ägaren syftade löneuttaget inte till att tömma bolaget på tillgångar, utan lönen var skälig ersättning för hans arbete med resningsansökan. Av DD:s årsredovisningar framgår dock att bolaget tidigare hade mycket små lönekostnader, trots att bolaget fakturerade bl.a M för utförda konsultuppdrag. Ägarens förklaring, att löneuttaget utgjorde skälig ersättning för ett visst utfört arbete, kan därför ifrågasättas. I likhet med vad tingsrätten konstaterat visar hans handlande snarare på att det inte fanns någon plan för hur rättegångskostnaderna skulle betalas.

Sammantaget konstaterar alltså hovrätten att sedan NN m.fl. stämts i tingsrätten med anledning av deras agerande i samband med Cs likvidation har de haft ett grundläggande skydd för kostnader i processen genom reglerna om rättegångskostnadsansvar. I likhet med tingsrätten menar hovrätten att NN m.fl. har bevisat att arrangemanget att sälja skadeståndsfordringen till DD uteslutande syftat till att kringgå rättegångsbalkens regler om ansvar för rättegångskostnader. Enligt hovrätten visar ägarens försäljning av skadeståndsfordringen till DD - ett bolag som han helt kontrollerade själv — och hans agerande i övrigt på ett kvalificerat otillbörligt agerande från hans sida som syftade till att undkomma betalningsansvar för motpartens rättegångskostnader.

 

Kommentar:

En aktieägare har normalt inte något personligt betalningsansvar för aktiebolagets förpliktelser (se 1 kap. 3 § ABL). I ABL finns dock kapitalskyddsregler som ska säkerställa att borgenärerna inte drabbas av att aktieägarna saknar personligt betalningsansvar. Dessa regler har dock inte alltid gett borgenärerna ett tillfredställande skydd. I rättspraxis har därför aktieägare i vissa fall ålagts ett personligt betalningsansvar för bolagets förpliktelser utan uttryckligt stöd i lagen, så kallat ansvarsgenombrott. Högsta domstolen har i NJA 2014 s. 877 prövat frågan om ansvarsgenombrott vid användande av ett så kallat processbolag. I rättsfallet framhölls den särställning som den ofrivillige borgenären, en borgenär som inte kunnat undvika att få en fordran hos ett bolag, intar och att denne i vissa fall kan vara i behov av ett förstärkt rättsskydd. Vidare underströks att den som stäms till domstol i princip inte kan undandra sig att bli indragen i en rättegång och att dennes skydd främst ligger i reglerna om rätt till ersättning för rättegångskostnader, vilka regler också verkar handlingsdirigerande. I bedömningen fäste Högsta domstolen vikt vid att bolaget inte drev någon annan verksamhet än rättsprocessen, att de transaktioner som ägde rum endast rörde bolagets egna ombudskostnader där inbetalningar till bolaget tids- och beloppsmässigt sammanföll med utbetalningar till ombudet, att bolaget inte försetts med mer kapital än att det har kunnat betala de egna processkostnaderna samt att det inte hade framkommit något som tydde på att det funnits någon plan för hur kostnader som kunde uppstå i händelse av att bolaget förlorade rättsprocessen skulle betalas.

 

 

Föräldrarnas lämplighet

Norrköping Enligt förarbeten ska domstolen frånta en vårdnadshavare vårdnaden om denna brister i omsorgen om barnet men domstolarna uttalar sig ogärna om en förälders olämplighet som förälder. T.ex. anförde Högsta domstolen att gemensam vårdnad inte var förenlig med barns bästa i ett fall där modern har dömts för försök till dråp på fadern och denne har förklarat att han inte kan tänka sig att ha någon som helst direkt kontakt med modern. Domstolen ansåg att inställningen måste respekteras; det kan inte krävas av NN att han skall ha direkt kontakt med en personsom har utsatt honom för ett så allvarligt övergrepp som det här är fråga om. Däremot ansågs inte föräldern - modern - som olämplig. 

Avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge är barnets bästa. Det innebär att det inte finns några andra intressen som kan gå före barnets bästa, t.ex. rättvisa mellan föräldrarna eller en förälders behov av kontakt med barnet. Vid bedömningen av vad som är bäst för barnet ska det fästas avseende särskilt vid risken för att barnet eller någon annan i familjen utsätts för övergrepp eller att barnet olovligen förs bort eller hålls kvar eller annars far illa. Det ska även fastas avseende särskilt vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna. Prövningen ska ske efter en helhetsbedömning som beaktar alla relevanta omständigheter, inklusive barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad. (Se 6 kap. 2 a § föräldrabalken).

När som i detta fall uppgifter om övergrepp och våld förs fram måste uppgifterna alltid prövas och en riskbedömning göras. Riskbedömningen ska grundas på blå. vad som är utrett om tidigare inträffade händelser och om andra faktiska omständigheter som exempelvis tidigare övergrepp. Beviskravet är inte detsamma som i brottmål. Det behöver alltså inte vara ställt utom rimligt tvivel att förhållanden kan komma att inträffa som kan leda till att barnet eller någon annan i familjen far illa för att detta ska få inverkan på beslutet. Ett påstående om övergrepp ska inte bortses ifrån endast av den anledningen att t.ex. en förundersökning hos polisen har lagts ned. Det räcker med att det föreligger konkreta omständigheter som talar för att det finns en risk för att barnet kan komma att fara illa. (Se prop. 1992/93:139 s. 28 f. och 37 samt prop. 2005/06:99 s. 41 f.).

Utöver dessa faktorer ska rätten även ta hänsyn till bl.a. föräldrarnas lämplighet som vårdnads-, boende- och umgängesförälder samt barnets behov av kontinuitet och stabilitet i tillvaron. Vid bedömningen av om vårdnaden ska vara gemensam eller inte ska rätten fästa avseende särskilt vid föräldrarnas förmåga att samarbeta i frågor som rör barnet.

 

 

 

Dödat en person i Afghanistan - beviljas asyl

Norrköping

En 25-årig man sökte asyl med motiveringen att han är hotad efter att ha dödat sin kusin i samband med ett bråk om släktens mark i Afghanistan. Migrationsverket sa nej och beslutade om utvisning. Nu har Migrationsdomstolen rivit upp beslutet – och bestämt att mannen och hans familj ska få permanent uppehållstillstånd och anförde:

Migrationsverket har gjort gållande att NN ska uteslutas från att anses som alternativt skydds behövande, med anledning av att han begått ett grovt brott och erkänt att han dödat en annan person.

Det är Migrationsverket som har bevisbördan för att visa att det finns synnerlig anledning att anta en utlänning har begått sådant grovt brott som utgör grund för uteslutande enligt 4 kap. 2 c § första stycket 2 utlänningslagen. De faktorer som bör beaktas vid bedömningen av om ett brott är grovt är typ av gärning, faktisk skada som tillfogats, form av förfarande vid åtal, form av påföljd och om de flesta jurisdiktioner skulle betrakta gärningen som ett allvarligt brott. Mord, våldtäkt och väpnat rån betecknas utan tvekan som allvarliga brott (jfr MIG 2014:24).

Migrationsdomstolen bedömer att det inte finns synnerlig anledning att anta att NN har gjort sig skyldig till ett grovt brott. Domstolen beaktar i bedömningen följande omständigheter.

NN har erkänt att han brukat våld på ett sådant sätt, som resulterat i döden för en farbrors son i samband ett slagsmål med mannen och två andra personer. Han har uppgett att han tog den sten han använt som tillhygge för att försvara sig och att han inte hade avsikt att skada någon. Han anför att han inte gjort sig skyldig till brott utan har endast handlat i nödvärn. Någon nödvärnsexcess har inte förekommit. Även om det ligger i sakens natur att någon objektiv beskrivning av händelseförloppet inte går att uppbringa och därmed vissa oklarheter föreligger anser domstolen att Migrationsverket inte har uppfyllt sin bevisbörda att visa att det finns synnerlig anledning att anta NN har begått brott som utgör grund för uteslutande enligt 4 kap. 2 c § utlänningslagen. Därmed saknas anledning att utesluta NN med anledning av att han orsakat sin farbrors sons död.

 

 

 

 

 

"Ouppnåeliga krav" från kontrollerande föräldrar

Norrköping Nämnden ansöker nu om att N ska beredas vård med stöd av 2 § LVU samt yrkar att en dom ska gälla omedelbart.

Nämnden anför i huvudsak följande. N har bl.a. berättat att hon vid några tillfällen blivit utsatt för våld. Hon har även berättat att hon har blivit kallad kränkande ord hemma. Skolan har tidigare rapporterat att N har ett självskadebeteende. Föräldrarna ställer ouppnåeliga krav på Nora. Hon ställs inför svåra valsituationer och har orimliga förväntningar på sig. Hon hämmas från att ta sig in på arbetsmarknaden och har fått sin skolsituation försvårad. Dessutom känner hon sig exkluderad i hemmet. Sammantaget är föräldrarna extremt kontrollerande, vilket inte är adekvat i förhållande till N:s ålder och mognad. N har inte tillgång till egen hemnyckel, bankkort eller ID-kort. N har inte heller tillgång till den dator som finns hemma eller till internet, vilket gör att hon måste göra allt skolarbete i skolan eller hos en kompis.

Vårdnadshavaren och styvpappan har inte bedömts mottagliga för det stöd som har beviljats. N önskar inte stöd i hemmet utan vill placeras utanför hemmet. Hennes hälsa och utveckling riskerar att allvarligt skadas i den miljö och de relationer som nu föreligger. Hon är i behov av en placering utanför hemmet. Vårdnadshavarens/mammans samtycke bedöms inte som tillförlitligt, utan som vacklande. Behövlig vård måste ske enligt LVU.

Förvaltningsrätten anförde.

I målet är alla parter inte eniga kring delar av det som kommer fram i socialtjänstens utredning och kring vad som hänt vid specifika tillfällen. Förvaltningsrätten kan och ska inte fastställa exakt vad som hänt, men ska grunda sin bedömning mot bakgrund av allt som kommit fram i målet.

Frågan som förvaltningsrätten ska ta ställning till är om det finns förutsättningar för att bereda N vård enligt 2 § LVU.

Förvaltningsrätten ifrågasätter inte att mamman i grund och botten vill Ns bästa. Utredningen i målet stödjer dock att N har kontrollerats och behandlats på ett hårt och ofördelaktigt sätt, inte minst av hennes styvpappa. Av den medicinska utredningen i målet framgår inte att det förekommit fysiskt våld mot N. I vilken utsträckning det förekommit sådant våld framstår som osäkert. Vad som dock framstår som uppenbart är att N befinner sig i en miljö som åtminstone psykiskt är mycket påfrestande för henne, där hon utsätts för beskyllningar och orimliga krav. Förvaltningsrätten har ingen anledning att ifrågasätta Ns upplevelser som exkluderad i familjen och ser allvarligt på att ett barn hyser sådana känslor i sitt eget hem. Det är tydligt att hela situationen nu är så konfliktfylld att N inte mår bra av att befinna sig hemma. Vidare anser förvaltningsrätten att mamman uppvisar en viss frånskyllande attityd och att hon inte fullt ut inser sina egna tillkortakommanden när det kommer till att tillgodose Ns behov.

Sammantaget bedömer förvaltningsrätten att det föreligger sådana omsorgsbrister och hemförhållanden som avses i 2 § LVU och att dessa brister och förhållanden är av sådan art och omfattning att det finns en påtaglig risk för att Ns hälsa och utveckling skadas. I enlighet med föreslagen vårdplan anser förvaltningsrätten att behövlig vård endast kan säkerställas genom placering utanför det egna hemmet.

Kammarrätten anförde.

Kammarrätten gör samma bedömning som förvaltningsrätten, att det på grund av brister i omsorgen finns en påtaglig risk för att Ns hälsa och utveckling skadas. Hon behöver därför vård utanför hemmet. Till sådan vård finns inget samtycke från mamman, varför tvångsvård är nödvändig. Överklagandet ska därmed avslås.

 

 

"Tyst överenskommelse" tillräckligt för dold samäganderätt till fd sambos fastighet

Norrköping Maria och Ulf har levt i ett samboförhållande.

De köpte år 2005 fastigheten. Där fanns bland annat två bostadshus med olika adresser. De bosatte sig i bostadshuset. Han är näringsidkare och äger en hyresfastighet. Inför fastighetsköpet hade han och Maria fått rådet att utelämna honom som formell köpare. Rådgivaren, tillika säljarens make, hade själv varit näringsidkare men hamnat på obestånd vilket riskerat hans och hustruns bostadshus. Denne ville skydda dem från ett liknande scenario. De lydde rådet, och endast Maria kom att upptas som formell köpare av fastigheten. Paret bodde i huset i sju år. De separerade år 2012. Maria stannade i huset medan han flyttade till det andra huset. De bor fortfarande kvar i husen och har idag ingått nya förhållanden.

Tingsrätten anförde.

Sammantaget finner tingsrätten att omständigheterna vid köpet har varit sådana att det får anses ha funnits en tyst överenskommelse om gemensamt ägande. Vad Maria anfört om parternas agerande efter separationen är inte tillräckligt för att motbevisa påståendet om dold samäganderätt. 

Hovrättens bedömning.

Eftersom fastigheten har köpts för gemensamt bruk och i syfte att fungera som parternas gemensamma bostad och då Ulf bidragit till köpet får det i enlighet med praxis och som tingsrätten anfört, presumeras att avsikten var att fastigheten skulle ägas gemensamt. Det ankommer på Maria att med sin bevisning bryta den presumtionen. Hovrätten instämmer i tingsrättens värdering av Marias bevis med följande tillägg. NN har under ed berättat att Ulf till honom vid flera tillfällen ska ha sagt att han inte ägde något på fastigheten och att han av den anledningen inte ville lägga ned några pengar på gården. Uppgifterna från NN ska beaktas med viss försiktighet då han numera är Marias sambo. Dessutom är de uppgifter som Ulf ska ha lämnat till NN uttalade i tiden efter parternas separation. NN:s uppgifter ger därför endast ett mycket svagt stöd för Marias påstående om hur avsiktsförhållandet såg ut vid köpet.

Som tingsrätten redovisat har Ulf åberopat bevisning som med viss styrka talar för att parterna vid tidpunkten för fastighetsförvärvet var överens om ett gemensamt ägande. Detta gäller inte minst vittnesuppgifterna från NN2 och NN3. Maria har i hovrätten framhållit att den konflikt som finns mellan NN2 och NN3 å den ena sidan och Marias far K å den andra, minskar bevisvärdet av deras utsagor. Även med beaktande av denna konflikt utgör vittnesmålen enligt hovrättens mening ett relativt starkt stöd för att parterna faktiskt var överens om ett gemensamt ägande. Ulfs bevisning i denna del är inte så stark att en sådan partsavsikt kan anses styrkt, men hans motbevisning ökar kravet på den bevisning som Maria måste prestera för att bryta presumtionen om gemensamt ägande.

Sammantaget finner hovrätten, i likhet med tingsrätten, att Maria inte förmått bryta presumtionen om gemensamt ägande. Tingsrättens dom ska därför fastställas.

Kommentar: För att dold samäganderätt ska föreligga krävs att tre kumulativa kriterier är uppfyllda:

1) en egendom är förvärvad i ena sambons eller makens namn för det gemensamma bruket,

2) den andra sambon eller maken har bidragit ekonomiskt vid förvärvet samt

3) att det ekonomiska bidraget har syftat till en önskan om att bli delägare och den förvärvande sambon eller maken har insett denna önskan.

Barn får heta Money Penny

Norrköping Skatteverket avslog genom det överklagande beslutet Ms ansökan om att deras barn ska förvärva förnamnen Money och Penny och angav som skäl för beslutet i huvudsak följande. Namnet Money är olämpligt då namnet betyder pengar och därför inte kan betraktas som ett namn enligt svenskt namnskick.

Förvaltningsrätten anförde (i vilket även kammarräten instämde i efter överklagande).

Till skillnad från Skatteverket anser förvaltningsrätten att namnet Money inte är olämpligt på grund att det på svenska betyder pengar. Stavningen är inte direkt främmande samtidigt som ordet som sådant inte kan anses avvika påtagligt från svenskans språkliga normer. Några övriga skäl till att Money skulle vara olämpligt som förnamn finns enligt förvaltningsrätten inte. Mot bakgrund av detta anser förvaltningsrätten att Money inte skulle vara olämpligt som förnamn. Överklagandet ska därför bifallas.

Kommentar: Den nu gällande lagen om personnamn trädde i kraft den 1 juli 2017 och ersatte då 1982 års namnlag. I den tidigare gällande namnlagen angavs att namn som uppenbarligen inte var lämpliga som förnamn inte fick godkännas. Kravet på uppenbarhet överfördes inte till den nya lagen. Enligt förvaltningsrätten tyder dock uttalanden i förarbetena inte på att denna förändring skulle innebära någon omfattande skillnad i hur regeln ska tillämpas. Detta eftersom regeringen i förarbetena, vid upprepade tillfällen, betonar individens rätt att själv välja sitt eget namn och att ändringen snarare är avsedd att möjliggöra en reell granskning av namnets lämplighet och som ett led i den språkliga granskningen. Utöver detta anges att rättspraxis som utvecklats på området är tillåtande och har utvecklats i takt med samhället i övrigt. Av förarbetena till bestämmelsen framgår vidare att bestämmelsen främst syftar på namn av mer påtaglig efternamnskaraktär. 

 

 

Gör: jurist


Födelseår: 1970



Började skriva för juristbloggen: September 2013


Gillar: kreativitet, måttfullhet och juridisk visdom.

Juridikens uppgifter: att styra samhällsutvecklingen, att fördela gåvor och bördor, att säkra förväntningar, att lösa konflikter och att markera värderingar. Det åvilar juristen ett särskilt ansvar att på ett begripligt och övertygande sätt föra ut och synliggöra de argument som ligger bakom avvägningar i lagstiftningen och avgöranden i enskilda fall.

Sportbloggar

Kultur- & nöje

Livsstil

Övrigt

Politiker

Frågor om våra bloggar?

Behöver du komma i kontakt med oss angående våra bloggar?
Mejla till bloggar@ostgotamedia.se