Logga in

Johan Levin

Juristbloggen

Bloggen kretsar kring rättsliga ämnen i allmänhet och i synnerhet rättsliga avgörande. Bloggen är privat och har ingen direkt relation till mitt arbete eller tidningen (annat än om ni vill kräva mig på skadestånd, då kommer jag hänvisa till tryckfriheten).

Mamma får straffrabatt vid barnaga

Norrköping Mamman slog sina barn regelbundet men men sänker straffet avsevärt mamman inte visste att det var olagligt att slå sina barn. 

Bakgrunden var följande.

G och Q är gifta med varandra och har fyra gemensamma barn.

Dottern S som är född i april 2000, dottern M som är född i oktober 2003, sonen A som är född i maj 2007 och dottern M som är född i maj 2016. Familjen kommer ursprungligen från Afghanistan och kom som flyktingar till Sverige i slutet av 2015. Innan dess hade familjen bott flertalet år i Iran. S är född i Afghanistan medan M och A är födda i Iran. Den yngsta dottern M är född i Sverige. Familjen har bott på olika ställen under de tre år den har varit här, bl.a. i Kristinehamn, Delsbo, Ljusne, Nås och på Ekerö, där de åtalade gärningarna ska ha ägt rum. Sedan i augusti 2018 bor de på XX i en lägenhet bestående av två sovrum, ett vardagsrum och ett kök. 

Tingsrätten anförde.

Med beaktande av karaktären av den brottslighet som mamman nu döms för anser tingsrätten att det samlade straffvärdet (efter beaktande av ”straffrabatt” vid flera gärningar) för brottsligheten i vart fall uppgår till fängelse ett år och några månader.

Vid bedömningen av brottslighetens straffvärde ska dock enligt 29 kap. 3 § första stycket femte punkten brottsbalken som en förmildrande omständighet särskilt beaktas om gärningarna, utan att vara fria från ansvar, begåtts under sådana omständigheter som avses i 24 kap. brottsbalken. Enligt förarbetena till bestämmelsen anförs att utrymmet för att tillämpa bestämmelsen i mildrande riktning vid situationer av straffrättsvillfarelse torde vara mindre än vid andra ansvarsfrihetsgrunder (se prop. 1993/94:130 s. 74).

Med hänsyn till de förhållanden som mamman kommer ifrån, hennes analfabetism samt den till synes isolering i hemmet och avsaknad av kontakt med det svenska samhället som hon har befunnit sig i sedan familjen kom till Sverige, anser tingsrätten att den straffrättsvillfarelse som hon befunnit sig i – trots att den enligt vad som angetts i det föregående inte varit uppenbart ursäktlig – ska tillmätas viss betydelse i mildrande riktning vid bedömningen av brottslighetens samlade straffvärde.

 

 

 

Umgänge med villkor om drogtest

Norrköping Vid umgänge uppkomme ibland frågan om villkor kan ställas om att drogtest ska ha genomförts av umgängesföräldern för att umgänge ska äga rum.

Svea hovrätt anförde följande.

När det gäller omfattningen av umgänget gör hovrätten inte någon annan bedömning än den som tingsrätten har gjort. Dock har tingsrätten som villkor för att umgänget ska få utövas angett att S.I. inför varje umgängestillfälle ska uppvisa två negativa provresultat. I den frågan gör hovrätten följande bedömning.

Det är tydligt att de prover som avses gäller drogtester. Det är inte helt tydligt vilken form av prover det avser, men utgångspunkten får vara att det är sådana ingrepp som avses i regeringsformens skydd mot kroppsliga ingrepp.

Enligt 2 kap 6 § regeringsreformen är var och en gentemot det allmänna skyddad mot påtvingade kroppsliga ingrepp. Detta skydd får, enligt 20 § första stycket 2 i samma kapitel, under vissa förutsättningar begränsas genom lag. Justitieombudsmannen (JO) har tidigare uttalat att tagande av urinprov är ett sådant kroppsligt ingrepp som faller in under grundlagsbestämmelsen (se bl.a. beslut den 23 mars 2016, dnr 38-2015). Kravet på lagstöd gäller dock alltså endast påtvingade ingrepp.

I doktrinen (Mats Sjösten, Vårdnad, boende och umgänge, 4 uppl. 2014, s. 140) anförs att ett förordnade om drogfrihet torde kunna användas som ett villkor för umgänge om det föreligger ett samtycke. JO har också i beslut den 23 juni 2014, dnr 2538-2014, uttalat att det inte har ansetts finnas något hinder mot att rätten beslutar om drogfrihet som villkor för umgänge. Också i ett beslut av Justitiekanslern (JK) från den 22 april 2016, dnr 1690-28, anförs att vid samtycke till att genomföra drogtester kan ett villkor om sådana tester inte betraktas som ett beslut som innebär tvång för den enskilde att underkasta sig ett kroppsligt ingrepp. Båda de nämnda avgörandena och uttalandet i Sjöstens bok grundas ytterst på ett avgörande av Svea hovrätt från år 2004 (mål T 9137-02) och det kan konstateras att hovrätten i det nämnda avgörandet inte villkorade umgänget med att drogtester skulle lämnas, även om domskälen möjligen skulle kunna läsas som att detta hade varit möjligt.

I avgörandet från den 23 mars 2016 uttalade JO att ett ingrepp är påtvingat om det allmänna disponerar över maktmedel för att genomdriva åtgärden eller om den enskildes motstånd bryts genom hot om någon sanktion. Vidare angavs att regeln borde tolkas så att den ställer upp ett skydd mot att en befattningshavare uppträder på ett sådant sätt som får till följd att den enskilde med fog uppfattar sig vara tvingad att underkasta sig ingreppet, vilket det kan vara fråga om vid underförstådda eller uttryckliga påtryckningar av olika slag.

I det nu aktuella fallet har S.I. samtyckt till att visa prov på drogfrihet inför varje umgängestillfälle. Ett medgivande i denna situation måste för henne ha framstått som den enda möjligheten att få träffa M. I sådana fall kan det ifrågasättas om ett samtycke verkligen bygger på frivillighet och om det funnits någon egentlig valfrihet för S.I. Det kan mot denna bakgrund ifrågasättas om inte ingreppet är påtvingat, trots att ett uttryckligt samtycke har lämnats.

Vidare bör beaktas den rätt till skydd för privat- och familjeliv som artikel 8 i Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna ger. I det nämnda avgörandet av JK den 22 april 2016 anges att ett krav på drogtest som villkor för umgänge, oavsett om samtycke har lämnats, är i strid med rätten enligt den artikeln och att en sådan föreskrift därför kräver lagstöd. Som JK anför saknas emellertid uttryckligt lagstöd för att en domstol ska kunna besluta om drogfrihet som villkor för umgänge.

Mot ovanstående bakgrund finner hovrätten att tingsrätten inte borde ha förordnat om drogtest som villkor för umgänge, oavsett att S.I. lämnat sitt samtycke till testet. Tingsrättens beslut ska därför ändras på så sätt att villkoret upphävs.

Den omständigheten att en domstol inte kan besluta att en förälder ska lämna drogtest inför umgängestillfällen, innebär dock inte att ett barn ska behöva vistas i missbruksmiljöer eller umgås med en förälder som är drogpåverkad. En boendeförälder har vid grundad misstanke om att umgängesföräldern är drogpåverkad ett ansvar att neka att lämna ifrån sig barnet. En sådan bedömning hos boendeföräldern kan då i och för sig grundas på vad som överenskommits mellan föräldrarna om drogtester och uppvisande av resultat från sådana tester. Detta är emellertid frågor för föräldraskapet och inte något som domstolen har lagstöd för att ge föreskrifter om. En annan sak är att ett domstolsbeslut om umgänge kan grundas på tilltron till en sådan överenskommelse som nyss nämnts.

Hovrätten ändrar tingsrättens interimistiska beslut om umgänge endast på så sätt att umgänget inte ska vara villkorat av att S.I. uppvisar provresultat från drogtester. Hovrätten avslår överklagandet i övrigt.

Frågan om domarnas opartiskhet

Norrköping I hovrätten väcktes frågan om tingsrättsdomarnas opartiskhet vid en kommersiell tvist  och i anslutning till det gjordes gällande att klagande varken fått eller kunnat få en rättvis prövning vid tingsrätten samt överlämnat till hovrätten att bedöma problematiken.

Klagande har i denna del i korthet anfört följande. Domare 1 har tidigare, i egenskap av personlig bankman, haft omfattande kontakt med det av bolagets åberopade vittnet NN, tillika bolagets ägare. Det har vidare framkommit att Domare 2 efter avslutad huvudförhandling men före dom deltagit vid en herrmiddag där målet diskuterats och att han där genomfört en informell omröstning huruvida käromålet skulle bifallas. Vid tillfället deltog Domare 2 även i diskussioner angående NN:s eventuella kopplingar till Hells Angels.

Hovrätten anförde.

När det gäller Domare 1 gör hovrätten följande överväganden.

Av Domare 1:s  uppgifter framgår att hon för över åtta år sedan var timanställd
som vikarie på en bank där NN var kund. Utredningen ger emellertid inte
stöd för att hon, utöver sedvanliga kundkontakter inom ramen för sina arbetsuppgifter i
kassa/kundtjänst, haft någon närmare personlig relation till honom. Enligt hovrättens
mening kan inte detta förhållande innebära att Domare 1 varit jävig att handlägga
målet. Dock har det förelegat skäl att upplysa parterna om omständigheterna i
enligt med bestämmelsen i 4 kap. 14 § första stycket rättegångsbalken.Tingsrättens underlåtenhet i nu nämnt avseende är emellertid inte heller i sig tillräcklig för att grunda jäv.

När det gäller Domare 2 gör hovrätten följande överväganden.

I fall där en ledamot av rätten har gjort uttalanden som för en objektiv iakttagare kunnat
framstå som uttryck för en förhandsinställning i målet eller en negativ inställning
till en part har legitimt tvivel om ledamotens opartiskhet ansetts föreligga (se bl.a.
Europadomstolens dom i Buscemi mot Italien den 16 september 1999 och RH
1993:109). Det får vidare anses allmänt vedertaget att en domare måste iaktta stor försiktighet
när denne uttalar sig i massmedia beträffande mål som han eller hon handlägger
så att inte yttrandet uppfattas som ett ställningstagande på förhand i frågor som är
föremål för rättens prövning (jfr Justitiekanslerns beslut JK 1986 s. 57 och Domstolsverkets
rapport ”God domarsed – Om etik och ansvarstagande” s. 138 och s. 141 f.).
På motsvarande sätt bör en domare undvika att, annat än på ett mycket översiktligt och
allmänt plan, tala om pågående mål i privata sammanhang (jfr The Bangalore Principles
of Judicial Conduct, punkten 4.3 samt Commentary on The Bangalore Principles of
Judicial Conducts nr 122).

Av Domares 2:s uppgifter framgår att han redogjort för målet och medverkat i
en diskussion som rört såväl målet som dess parter och ett åberopat vittne vid det tillfälle
som klagande gjort gällande. Även om det inte blivit helt klarlagt exakt
på vilket sätt Domare 2 deltagit i samtalet under middagsbjudningen finner
hovrätten att förhållandena, vilka gått klart utöver ett allmänt omnämnande av ett
mål, är tillräckliga för att väcka tvivel hos en objektiv iakttagare om Domare 2:s
opartiskhet vid prövningen av målet. Mot bakgrund av det anförda finner hovrätten
att det föreligger en sådan särskild omständighet som är ägnad att rubba förtroendet
för Domare 2:s opartiskhet. Härtill kommer det förhållandet att tingsrätten
som nämnts i det föregående har brustit i sin upplysningsskyldighet. Det har således
förelegat jäv vid tingsrätten.

 

 

Kommentar: Enligt 4 kap. 14 § första stycket rättegångsbalken är en domare som vet att det föreligger
en omständighet som kan antas utgöra jäv mot honom eller henne skyldig att
självmant ge det till känna. I detta ligger att en domare kan vara skyldig att upplysa
parterna även om sådana förhållanden som vid en senare prövning inte anses grunda
jäv (se rättsfallet RH 2009:39). Enligt grunderna för bestämmelsen bör varje domare
även vara skyldig att uppge om han eller hon tror att jäv föreligger mot en annan ledamot
av rätten (se Fitger m.fl., Rättegångsbalken, Zeteo, juli 2018, kommentaren till 4
kap. 14 § första stycket). En domares underlåtenhet att upplysa om en viss omständighet
som kan antas utgöra jäv torde kunna få betydelse vid en samlad jävsbedömning
där den egentliga jävsfrågan framstår som särskilt svårbedömd. Enbart det förhållandet
att upplysningsplikten försummats kan inte grunda jäv. (Se rättsfallet RH 2009:39)

Avtal under påverkan av en psykisk störning

Norrköping Enligt lagen (1924:323) om verkan av avtal, som slutits under påverkan av psykisk störning, är ett avtal som någon har ingått under påverkan av en psykisk störning ogiltigt. Vidare gäller enligt lagen att om avtalet är ogiltigt, ska var och en lämna tillbaka vad han eller hon har tagit emot eller, om det inte kan ske, betala ersättning för dess värde.

Det följer av lagens ordalydelse att den gäller verkan av avtal som tillkommit under vissa förhållanden. Även om det är omdiskuterat ifall lagen kan tillämpas också i fråga om ensidiga rättshandlingar, anses tillämpningsområdet omfatta i vart fall ensidigt förpliktande avtal, såsom exempelvis borgen (se t.ex. Adlercreutz m.fl., Avtalsrätt I, 2016, s. 278).

Den huvudsakliga prövningen av frågan om ogiltighet enligt 1924 års lag sker i två steg. Först ska det prövas om det förelåg en psykisk störning när avtalet ingicks och därefter om den psykiska störningen har lett till att avtalet ingicks, dvs. om det föreligger något orsakssamband mellan störningen och rättshandlingen.

Uttrycket psykisk störning infördes i lagtexten år 1991. Syftet med lagändringen var att åstadkomma en språkligt modern och för all lagstiftning enhetlig terminologi. Det konstaterades att det nya uttrycket skulle kunna medföra ett vidgat tillämpningsområde i förhållande till tidigare lydelse. Avsikten var att även lättare psykiska störningar skulle omfattas av begreppet. (Se prop. 1990/91:194 s. 41 f.)

I förarbetena ges vissa förklaringar och exempel på vad som kan utgöra en sådan psykisk störning som ska anses vara allvarlig. Det nämns bl.a. att en psykisk funktionsnedsättning som beror på åldrandet och som tar sig uttryck i s.k. åldersdement beteende kan vara så kraftig att begreppet allvarlig psykisk störning är tillämpligt. Men varken i lagtexten eller förarbetena finns någon närmare vägledning för bedömningen av vad som utgör en sådan psykisk störning som inte är allvarlig. Det uttalas emellertid att uttrycket psykisk störning används som samlingsbeteckning inom psykiatrin och i socialstyrelsens klassificering av sjukdomar, som utgör en svensk version av den klassificering som gjorts av Världshälsoorganisationen, WHO. (Se a. prop. s. 42.)

Uttrycket psykisk störning är tillräckligt vagt för att inbegripa även partiella eller tillfälliga störningar (se t.ex. Adlercreutz m.fl., a.a. s. 277). Samtidigt kan inte varje symtom på psykisk ohälsa eller beteendeawikelse som orsakar lidande eller en funktionsnedsättning anses vara en psykisk störning. Av såväl uttryckets innebörd i gängse språkbruk som den allmänna encyklopediska förklaringen följer att det ska vara fråga om någon form av kvalificerat tillstånd för att en psykisk störning ska föreligga (medföra "betydande lidande eller funktionsnedsättning", enligt Nationalencyklopedin, hämtad 2018-10-08).

Som redan har framgått ska det finnas ett orsakssamband mellan den psykiska störningen och att det ifrågasatta avtalet ingåtts för att den ska kunna leda till att avtalet blir ogiltigt. Den psykiska störningen behöver inte ha varit ensamt avgörande för avtalets tillkomst, men ska ha medverkat till den (se t.ex. Persson och Weihe, Kommentarer till Lag 1924:232, Karnov 2017-07-01).

Tyst överenskommelse på samägande

Norrköping I rättspraxis har dold samäganderätt till egendom ansetts kunna tillkomma en make eller sambo när förvärv av egendomen är underkastat formkrav och den andra maken eller sambon formellt framstår som ägare. Det gäller framför allt fast egendom eller bostadsrätter avsedda att tjäna som parternas gemensamma bostad (se t.ex. NJA 2004 s. 397 och NJA 2008 s. 826). Möjligheten för en make att göra anspråk på dold samäganderätt kan sägas vara motiverad av vissa rättspolitiska överväganden av familjerättslig natur och avser att ge ett ekonomiskt skydd för en make som bidrar ekonomiskt till ett egendomsförvärv som den andra parten gör i eget namn (se NJA 2002 s. 142).

De rekvisit som ställts upp i praxis för att en familjerättslig dold samäganderätt ska godtas är att egendomen inköpts för gemensamt bruk, att den make eller sambo som inte utåt framträder som ägare har lämnat ett ekonomiskt bidrag till köpet samt att båda parterna avsett att äganderätten ska vara gemensam.

Kravet på att det ska ha förelegat en gemensam partsavsikt om samäganderätt har ansetts kunna uppfyllas genom att en tyst överenskommelse intolkas i omständigheterna i samband med köpet. Sådan partsavsikt har således ansetts kunna föreligga i en situation där makarna inte sinsemellan berört äganderättsfrågan utan där den make som bidrog till den andra makens förvärv endast "tog för givet" att hon blev delägare i fastigheten och den andra maken också måste antas ha utgått från detta (NJA 1981 s. 693). Högsta domstolen har i senare rättsfall angett att det här rör sig om en bevisregel - närmast en slags presumtionsregel - som anses vila på rättspolitiska överväganden av familjerättslig natur och torde avse att ge ett ekonomiskt skydd för den part som bidrar ekonomiskt utan att stå som formell ägare (jfr NJA 2008 s. 826). Den i praxis tillkomna presumtionsregeln är närmast att uppfatta som en bevisregel som innebär att när egendom har inköpts under angivna förhållanden så är det en utgångspunkt, men inte mer, att egendomen ägs gemensamt. Särskilda förhållanden i det enskilda fallet kan påverka bedömningen (se NJA 2013 s. 242). 

Frågan i hovrätten var om det för NN:s räkning föreligger dold samäganderätt till fastigheten Piteå .

Tingsrätten angav:

"Kravet på att det ska ha förelegat en gemensam partsavsikt om samäganderätt har ansetts kunna uppfyllas genom att en tyst överenskommelse intolkas i omständigheterna i samband med köpet. Sådan partsavsikt har således ansetts kunna föreligga i en situation där makarna inte sinsemellan berört äganderättsfrågan utan där den make som bidrog till den andra makens förvärv endast 'tog för givet' att hon blev delägare i fastigheten och den andra maken också måste antas ha utgått från detta (NJA 1981 s. 693)."

Hovrätten angav följande:

"Som tingsrätten redovisat har NN åberopat bevisning som med viss styrka talar för att parterna vid tidpunkten för fastighetsförvärvet var överens om ett gemensamt ägande." ../.. "NN:s bevisning i denna del är inte så stark att en sådan partsavsikt kan anses styrkt, men hans motbevisning ökar kravet på den bevisning som sambon måste prestera för att bryta presumtionen om gemensamt ägande."

 

Inte grovt förtal - ”negeråklagare"

Norrköping Malmö tingsrätt har idag frikänt en person som var åtalad för grovt förtal efter att i en intervju ha kallat en åklagare för ”negeråklagare”. Tingsrätten understryker att uttalandet är mycket kränkande och i vissa fall kan vara straffbart som hets mot folkgrupp eller förolämpning. Med de värderingar som finns i dagens samhälle är det dock inte ett uttryck som gör att omgivningen missaktar den som det används om och är därför inte förtal.

En person som tillhört en högerextrem rörelse blev frikänd från att ha misshandlat andra personer i anslutning till firandet av Internationella kvinnodagen i Malmö år 2014. Han sa då i en intervju att ”när åklagaren fick tag i det, ja (skratt) en negeråklagare men det är en parentes, gick hon bärsärkagång och givetvis så var allting vårt fel”. Han blev åtalad för grovt förtal för att ha sagt så.

Tingsrätten har i den friande domen slagit fast att uttrycket ”negeråklagare” är ett mycket kränkande uttryck. Det är ett förolämpande tillmäle som uttrycker förakt för och kränker personer med mörk hudfärg. Det ska därför givetvis inte användas. Den som säger så kan riskera att dömas för förolämpning eller hets mot folkgrupp.

Personen var inte åtalad för något av dessa brott utan för att ha gjort sig skykldig till förtal. Förtal innebär att man säger något om en person som gör att den personen blir missaktad av sin omgivning. Med andra ord ske uttalandet göra att personer i omgivningen ser den utpekade som en i något avseende sämre människa eller får en negativ uppfattning om den som utpekas.

Tingsrätten skriver att det ”i dagens samhälle inte finns någon allmän uppfattning med innebörden att färgade personer skulle vara mindre värda eller klandervärda. Tvärtom är utgångspunkten att alla människor ska behandlas lika och anspelningar på hudfärg uppfattas med rätta som kränkande och ovidkommande för den det gäller.”

Ordet "negeråklagare" är därför inte ett något som utsätter den som betecknas på det sättet för andras missaktning eller minskar hennes anseende hos dem. Därför ogillar tingsrätten åtalet för förtal.

Två nämndemän är skiljaktiga och anser att uttalandet har varit ägnat att utsätta åklagaren för omgivningens missaktning. De vill därför döma den åtalade åtalade för förtal av normalgraden.

Gör: jurist


Födelseår: 1970



Började skriva för juristbloggen: September 2013


Erfarenhet: arbetar som jurist sedan 1998 

Bloggens uppgift: att på ett begripligt sätt föra ut och synliggöra de argument som ligger bakom avvägningar i lagstiftningen och avgöranden i enskilda fall

Bloggar

Sportbloggar