Logga in
Logga ut

Johan Levin

Juristbloggen

Bloggen kretsar kring rättsliga ämnen i allmänhet och i synnerhet rättsliga avgörande. Bloggen är privat och har ingen direkt relation till mitt arbete eller tidningen (annat än om ni vill kräva mig på skadestånd, då kommer jag hänvisa till tryckfriheten).

Talanglösa advokater

Norrköping Hovrätten dömde advokatbyrån att betala tolv miljoner i skadestånd till en klient för dålig processföring, Högsta domstolen ändrade domen eftersom advokatens misstag inte var "uppenbart". 

Högsta domstolen anförde.

Målet rör en advokatbyrås skadeståndsansvar för den rådgivning som en advokat vid byrån har lämnat till en klient i samband med en tvist.

Hovrätten har kommit fram till att entreprenadkontraktet rimligen inte kan tolkas på annat sätt än att utläggen varit ersättningsgilla och att Js underlåtenhet att utforma klientens talan så att frågan om ersättning för utläggen inte prövades självständigt var vårdslös. Hovrätten har bedömt, att om ett sådant yrkande framställts hade klientens talan i den delen vunnit framgång. Hovrätten har därför bifallit klientens yrkande avseende ersättning för dels rättsförlust, dels motpartens rättegångskostnad i tingsrätten och förpliktat advokatbyrån att till klienten utge i dessa delar yrkat belopp med ränta.

Utgångspunkter for bedömningen 

En advokat bär gentemot sin klient på kontraktsrättslig grund ett ansvar för skada som vållats uppsåtligen eller genom vårdslöshet. Ansvaret präglas av de kunskaper en advokat förutsätts ha i sin egenskap av juridisk expert och ledamot av advokatsamfundet.

Enligt 8 kap. 4 § rättegångsbalken ska en advokat i sin verksamhet redbart och nitiskt utföra de uppdrag som anförtrotts henne eller honom och iaktta god advokatsed. Det innebär bl.a. att advokaten ska utföra sitt uppdrag med omsorg, noggrannhet och tillbörlig skyndsamhet och att juridiska råd ska vara grundade på erforderliga undersökningar av gällande rätt ( se Vägledande regler om god advokatsed - Med kommentar, reviderad juni 2016).

I advokatuppdraget ligger ett åtagande att efter bästa förmåga hävda klientens intressen. Advokaten har ett ansvar för att göra erforderliga undersökningar av sakens rättsliga sida. Advokaten måste, främst genom kontakter med huvudmannen, skaffa sig en bild också av de faktiska förhållanden som ska analyseras rättsligt. Utifrån dessa undersökningar och analyser ska advokaten ge klienten råd om hur denne kan och bör agera. Den som har sökt råd i en juridisk fråga ska kunna förlita sig på att de råd som advokaten lämnar är väl underbyggda.

Skadeståndsansvar föreligger för en advokats rådgivning vid uppenbara fel. Så kan t.ex. vara fallet när de rättsliga frågorna är enkla eller om svaren på dem är lätta att finna och advokaten på grund av okunnighet eller förbiseende ger ett råd som klart strider mot lag eller fast praxis. Andra typer av sådana situationer är då advokaten försummar att uppmärksamma nära till hands liggande bevismedel eller missar att iaktta olika typer av frister. (Set.ex. NJA 1939 s. 374 och NJA 1957 s. 621; jfr även t.ex. Heuman, a.a., s. 25 ff., Bertil Bengtsson, Särskilda avtalstyper I, 2 uppi. 1976, s. 173 och Per OlofEkelöf m.fl., Rättegång I, 9 uppi. 2016, s. 231.)

De rättsliga problemställningarna kan emellertid vara komplexa och kräva svåra överväganden. Oaktsamhetsbedömningen får då främst riktas in på frågan om advokaten har varit tillräckligt omsorgsfull vid sina undersökningar och i sin analys av dels de faktiska omständigheterna, dels rättsläget och de processuella förutsättningarna att driva huvudmannens sak.

Undersökningarna kan medföra att klienten har olika handlingsalternativ. Advokaten har en skyldighet att upplysa klienten om dessa och framhålla de fördelar och risker som finns med respektive alternativ och bör normalt ange sin uppfattning. En underlåtenhet att lägga fram alternativen med fördelar och risker bör emellertid inte kunna leda till I kadeståndsskyldighet annat än i mer uppenbara fall. (Jfr bl.a. Ekelöf, a.a. s. 227, Heuman, a.a. s. 25 ff., 105 ff. och Jan Kleineman, Rådgivares informationsansvar - en probleminventering, SvJT 1998 s. 185 ff.)

När det gäller frågan om en advokat kan bli skadeståndsskyldig för det sätt på vilket han eller hon har fört en process i domstol har det i rättslitteraturen anförts att talanglös, svag eller dålig processföring endast i undantagsfall kan vara skadeståndsgrundande. Vidare har det uttalats att skadeståndsskyldighet knappast kan tänkas uppstå annat än i vissa fall då advokaten i rättegången lämnat ett medgivande eller erkännande som inte borde ha lämnats eller då advokaten underlåtit att åberopa en grund som borde ha åberopats eller :framställa en invändning som borde ha :framställts. (Se Bengtsson, a.a. s. 158, Vinding Kruse, a.a. s. 64 och Holger Wiklund, Advokats skadeståndsskyldighet, Försäkringsjuridiska föreningens publikation nr 10, 1953, s. 311 ff.)

Det är klienten som har bevisbördan för att advokaten har gjort sig skyldig till skadeståndsgrundande vårdslöshet. 

Högsta domstolens bedömning

J hade med hänvisning till entreprenadkontraktet kunnat med klienten ta upp frågan om det fanns grund för att i vart fall alternativt yrka ersättning för utläggen på kontraktsrättslig grund och kvittningsvis uttryckligen yrka avräkning för utläggen gentemot motpartens genkäromål. Det kan därför sättas i fråga om J inför och under processen vid tingsrätten har anlagt ett alltför snävt synsätt och därmed om han med tillräcklig omsorg har analyserat avtalen och klientens mellanhavanden med motparten. Detta har påverkat hans möjligheter att urskilja olika handlingsalternativ för klienten och ge föreningen tillfälle att överväga dem.

Detta kan emellertid i vart fall inte ses som ett sådant misstag som ger upphov till skadeståndsskyldighet. Det bör då kunna tas hänsyn till att J inte hade fått tillgång till all information som kunde ha haft rättslig betydelse. Sålunda har J uppgett bl.a. att han med kännedom om tilläggsavtalet skulle ha gjort andra överväganden vid utformningen av talan. Att beakta i det sammanhanget är att J, som nämnts, genomförde flera möten med klientens företrädare i syfte att få bilden av de olika avtalsrelationema klar för sig och att han därvid inte kan anses ha visat bristande omsorg. Han har inte heller underlåtit att i tingsrättsprocessen åberopa de kostnader som föreningen haft, även om han gjorde det enbart inom ramen för en skadeståndstalan. 

Kommentar: Högsta domstolen rev upp domen eftersom advokatens misstag inte var "uppenbart" - en dom som enligt Christina Ramberg, professor i civilrätt, innebär att "talanglösa" advokater kan fortsätta att begå misstag utan att bli skadeståndsskyldiga, se Dagens Juridik.

Försening av bostadsrätt ger rätt till hävning och skadestånd

Norrköping Tio veckors försening med tillträdet ger rätt att häva köpet av en bostadsrätt med rätt till skadestånd så länge inte dröjsmålet beror på förhandstecknaren själv.

Tingsrätten anförde.

Ett förhandsavtal är enligt 5 kap. 1 § bostadsrättslagen ett avtal om att i framtiden upplåta en lägenhet med bostadsrätt. Förhandsavtalet innebär en ömsesidig förpliktelse; föreningen är skyldig att upplåta lägenheten med bostadsrätt åt förhandstecknaren och den sistnämnda har en skyldighet att förvärva lägenheten med bostadsrätt. Av 5 kap. 3 § första stycket framgår att ett förhandsavtal ska upprättas skriftligen, där bl.a. beräknad tidpunkt för upplåten ska anges. En förhandstecknare får enligt 5 kap. 8 § första stycket andra punkten efter uppsägning genast frånträda avtalet om upplåtelsen genom försummelse av föreningen inte sker inom skälig tid efter den beräknade tidpunkten för upplåtelsen. Om ett förhandsavtal upphör att gälla enligt bestämmelsen i 8 § har förhandstecknaren enligt 5 kap. 9 § bl.a. rätt att få tillbaka det inbetalda förskottsbeloppet och rätt till ersättning för skada som föreningen orsakat genom försumlighet.

Bestämmelserna om förhandsavtal infördes för att fylla ett praktiskt behov på bostadsmarknaden, bl.a. att genom att ge bostadsköpare möjlighet att inreda och utforma den egna lägenheten genom så kallade tillval (prop. 1990/91:92 s.83 f.) Såvitt avser lagstiftningens karaktär framhölls i förarbetena att förhandsavtal normalt skulle komma att tecknas av konsumenter eller andra som på ett annat sätt intar en underlägsen ställning i avtalsförhållandet (a. prop. s. 88 och 91). Lagstiftaren anser således att det finns ett visst skyddsbehov för en förhandstecknare.

Av specialmotiveringen till 5 kap. 8 § bostadsrättslagen framgår att upplåtelsen bör komma till stånd i nära anslutning till den i avtalet angivna tidpunkten. Uttrycket skälig tid är avsett att tolkas tämligen restriktivt, dvs. upplåtelsen bör komma till stånd i nära anslutning till den i avtalet beräknade tidpunkten för tillträdet. (a. prop. s. 187).

Vid tidpunkten för NNs hävning var Bostadsrättsföreningen flera månader försenade med upplåtelsen och i vart fall tio veckor försenade med tillträdet. Det kan inte anses vara i skälig tid efter den beräknade tiden för upplåtelse i Förhandsavtalet. När det gäller tillträde har det angetts vara januari månad 2018 och NN har haft anledning att utgå ifrån att någon gång under den månaden skulle de kunna flytta in i lägenheten. Varken bostadsrättslagen eller Förhandsavtalet ger stöd för att part måste göra en reklamation för att kunna göra hävning gällande. Avsaknad av reklamation medför därför inte att rätten till hävning gått förlorad.

För att rätt till hävning ska föreligga måste förseningen berott på försummelse från Bostadsrättsföreningens sida. Bostadsrättsföreningen har framfört att förseningen berott på att markarbetena var komplicerade och drog ut på tiden, bygglovsprocessen samt kommunens krav kring parkeringar. När det gäller dröjsmål spelar orsaken till fördröjningen mindre roll, så länge inte dröjsmålet beror på förhandstecknaren själv (a. prop. s. 187). Det Bostadsrättföreningen fört fram saknar därför betydelse vid bedömning av försummelsen. Tingsrätten anser därför att Bostadsrättföreningen genom försummelse orsakat förseningen med upplåtelsen.

NN har tecknat ett förhandsavtal om köp av en privatbostad de skulle bo i. Tidpunkten för upplåtelse och tillträde har varit av väsentlig betydelse för dem, något som Bostadsrättföreningen även måste ha insett. NNs hävning av Förhandsavtalet har därför varit befogad. NN har således rätt få tillbaka det förskott om 1 099 500 kr som de utgett till Bostadsrättsföreningen. Om storleken på beloppet och sättet att beräkna ränta råder inte tvist.

 

Får man tillrättavisa stökiga barn?

Norrköping En åttaårig pojken hade kastat sand på ett annat mindre barn vid en lekplats. Barnets pappa tillrättavisade pojken och anklades därefter för ofredande. Rättegången hölls 3,5 år efter händelsen vilket bara det får anses märkligt. Åklagaren hade yrkat att NN ska dömas för ofredande enligt 4 kap. 7 § brottsbalken och har därvid påstått följande.

"NN har ofredat AA, född 2009, genom att lyfta upp honom, kasta omkull honom på marken, trycka ner honom på marken och därefter jaga och ta fast AA då denne försökte springa från platsen. NN begick gärningen med uppsåt.

Tingsrätten anförde.

Vuxna har otvivelaktigt ett – i vart fall moraliskt – ansvar att ingripa när barn far eller riskerar att fara illa. Hur sådana ingripanden ska ske beror naturligtvis på den aktuella situation men det är uppenbart att de måste ske med varsamhet.

NN ingripande framstår som något mer kraftfullt än situationen krävde. Hans åtgärder kan emellertid, givet den situation som rådde, inte anses ha utgjort en sådan kännbar fridskränkning som krävs för att handlandet ska anses ha varit hänsynslöst i den mening som avses i det tillämpliga lagrummet. 

Kommentar: bestämmelsen i 4 kap. 7 § brottsbalken hade vid den tid som nu är aktuell en lydelse som innebar att den som handgripligen antastar eller medelst skottlossning, stenkastning, oljud eller annat hänsynslöst beteende eljest ofredar annan ska dömas för ofredande. Det beteende som avses ska således vara att anse som hänsynslöst. Utredningen gav inte stöd för att NN gått längre än vad han vidgått. Det är således endast styrkt att NN hållit fast AA och tryckt honom mot marken. 

 

Vinst för barnens rätt till sina båda föräldrar

Norrköping I en uppmärksammad dom från Svea hovrätt var pappan dömd för att ha misshandlat sina söner. Hovrätten förordande om ensam vårdnad för pappan på grund av mammans i flera år har hindrat honom från att träffa sina barn. 

I en debattartikel med rubriken: "Hovrättens dom väckte känslor i media - men är en vinst för barnens rätt till sina båda föräldrar" i Dagens Juridik kommenteras domen. I artikel anges att hovrättens dom handlar om att väga risken för fysisk misshandel mot risken för den psykiska misshandel som förlorad kontakt med en förälder innebär.

Artikelförfattarna anger "[d]omen ger möjlighet för pappan att återfå en förlorad kontakt med sina barn och innebär ett nytt synsätt där barnens behov av kontakt med båda föräldrarna erkänns. Vi ser detta som ett stort steg framåt för barns rättigheter till sina föräldrar. Barn ska alltså ha rätt till att träffa båda sina föräldrar, även om en av dom aktivt försöker förhindra detta".

Kommentar. Det som upprörde i hovrättens dom var att tingsrättens dom ändras på så sätt att pappan tillerkänns vårdnaden om båda barnen. I domen beslutas inte om något umgänge mellan barnen och mamman. Tingsrätten anförde: [d]et primära i nuläget enligt tingsrätten är att umgänge överhuvudtaget kommer igång och normaliseras till ett helgumgänge. Först därefter och när ett sådant umgänge kan utvärderas är det enligt tingsrätten lämpligt att fastställa ett mer omfattande umgänge under storhelger och lov som pappan yrkat".

I sammanhanget kan även noteras att tingsrätten anförde:

"I den avvägning som ska göras lägger tingsrätten i den andra vågskålen att barnen inte har träffat sin far på fyra år. De var sju och tre år då det växelvisa boendet upphörde och sedan dess har de bott tillsammans med sin mor. Det är en allmän utgångspunkt att man bör undvika att flytta barn från dess invanda miljö eftersom det kan vara till skada för barnets utveckling, den s.k. kontinuitetsprincipen. Det är ett skäl till att inte överflytta boendet. Till detta kommer också det tyngre vägande särskilda skälet i det här målet att barnen har blivit utsatta för misshandel av pappan som de inte har kunnat bearbeta, vilket både pappan och mamman får sägas bära ansvar för. Vid en sammantagen bedömning anser tingsrätten att det inte kan anses vara till barnens bästa att förändra barnens boende i nuläget, eftersom en sådan ändring kan komma att innebära mycket stora påfrestningar för barnen som inte är av övergående natur." 

 

 

Kallade domare för "inhabil"

Norrköping NN har överklagat Försäkringskassans beslut om sjukpenninggrundande inkomst och sjukpenning. Hon har under målets handläggning i sänt ett mycket stort antal e-postmeddelanden till förvaltningsrätten. I dessa meddelanden har hon vid flera tillfällen uttalat sig otillbörligt bl.a. genom att benämna rättens ordförande som inhabil, uttala att rättens ordförande medvetet utsätter henne för skada och ansvarar för domstolens trakasserier mot henne.

Kammarrätten anförde.

Av 38 § förvaltningsprocesslagen framgår att den som i skrivelse till rätten uttalar sig otillbörligt döms till penningböter. Enligt 25 kap. 3 § brottsbalken ska penningböter bestämmas till lägst tvåhundra kronor och högst fyratusen kronor.

Kammarrätten konstaterar att det varit fråga om anklagelser av allvarligt slag mot en viss utpekad domare och som gjorts återkommande i olika e-postmeddelanden. Lika med förvaltningsrätten finner kammarrätten att fråga är om sådana otillbörliga uttalanden som kan föranleda böter enligt förvaltningsprocesslagen. 

 

Riskbedömning i vårdnadsmål

Norrköping

S.G. och M.N., som tidigare var gifta med varandra, har tillsammans döttrarna Sha. född den 27 juni 1994, Shr., född den 6 april 1996, och Shi., född den 6 september 1998. Tingsrätten dömde till äktenskapsskillnad mellan parterna genom en deldom i målet den 20 maj 2003.

I ett interimistiskt beslut som meddelades den 30 oktober 2002 förordnade tingsrätten tills vidare att vårdnaden om de tre barnen skulle vara gemensam, att barnen skulle bo hos M.N. och att de skulle ha rätt till umgänge med S.G. varje jämn vecka från söndag kl. 17.00 till fredag kl. 17.00. Genom ett beslut av den 5 november 2003 omprövade tingsrätten det interimistiska beslutet men fann inte skäl till ändring. Hovrätten fastställde genom beslut den 17 december 2003 tingsrättens omprövningsbeslut.

S.G. yrkade vid tingrätten i första hand att han skulle tillerkännas ensam vårdnad om barnen, i andra hand att vårdnaden om barnen skulle vara gemensam och att barnenskulle ha sitt stadigvarande boende hos honom. För det fall att tingsrätten skulle förordna att barnen skulle vara stadigvarande boende hos M.N. yrkade S.G. att barnen skulle ha rätt till umgänge med honom från fredag kl. 14.00 till nästföljande fredag kl. 14.00. S.G. begärde interimistiska förordnanden i enlighet med sina yrkanden.

M.N. yrkade i första hand att tingsrätten skulle tillerkänna henne ensam vårdnaden om barnen och begränsa S.G:s rätt till umgänge med barnen till varannan helg lördag kl. 10.00-18.00 och söndag kl. 10.00-18.00, att utövas i närvaro av en kontaktpersonsom utses av Familjerättsbyrån i Göteborg. I andra hand yrkade M.N. att vårdnaden skulle vara gemensam och att barnen skulle ha sitt stadigvarande boende hos henne. M.N. begärde interimistiska förordnanden i enlighet med sina yrkanden.

Parterna bestred varandras yrkanden.

Hovrätten anförde.

M.N:s uppgifter verkar enligt hovrättens mening självupplevda och de är trovärdiga och vinner stöd av barnens uppgifter i utredningarna. De får även stöd av vittnesbevisningen. C.G. och R.B. har uppgett att M.N. både före och efter separationen för dem har berättat att S.G. misshandlat och hotat henne och K.F. har berättat att i oktober 2004 ringde Sha. till henne och berättade att S.G. hade tagit strypgrepp på henne. S.G:s förklaringar till de olika incidenterna är föga trovärdiga. Hovrätten finner att M.N:s uppgifter om S.G:s handlande mot henne och mot barnenär tillförlitliga. S.G. har uppvisat ett behov av att utöva kontroll och makt över M.N. och detta behov har bestått även efter separationen. Detta har lett bland annat till att han inte låter barnen tala med sin mamma per telefon eller träffa henne mer än i mycket begränsad omfattning och inte låter dem träffa eller tala med släktingar på mammans sida eller kamrater från tiden då de bodde hos M.N. S.K. har uttalat att barnen längtar efter M.N. och ber att få träffa henne och att S.G. inte ser till barnensbehov när han inte låter dem träffa henne. Även S.A. har bekräftat att barnen saknar sin mamma mycket. C.G. har berättat att hon i skolan har haft kontakt med Shr, som efter flytten till S.G. stått och väntat på henne när hon kommer till skolan för att lämna sitt barn, att Shr då har varit helt förtvivlad och frågat hur M.N. mår och bett henne hälsa till modern och att Shr senare berättade att S.G. hade förbjudit henne att tala med C.G., varför kontakten upphörde. C.G. har vidare berättat att Shr i december 2004 rymde från S.G., eftersom han var arg på henne. K.F. har uppgett att hon vid åtskilliga tillfällen har ringt till S.G. och bett att få tala med barnen, men inte fått tillåtelse till det och att hon till barnen har skickat namnsdagskort och julklappar, som inte nått dem. Hovrätten anser att S.G. enligt vad som framkommit har uppvisat brister i sitt föräldraskap, både genom misshandel, hot och trakasserier och genom underlåtenhet att främja kontakter med M.N. och hennes släkt. Det finns en risk att barnen tar skada av att fortsättningsvis vara i hans vård. Det är därför inte lämpligt att han är ensam vårdnadshavare. Med hänsyn till parternas oförmåga att kommunicera med varandra är gemensam vårdnad utesluten. Hovrätten finner därför att det är bäst för barnen att M.N. har ensam vårdnad om dem.

Gör: jurist


Födelseår: 1970



Började skriva för juristbloggen: September 2013


Erfarenhet: arbetar som jurist sedan 1998 

Bloggens uppgift: att på ett begripligt sätt föra ut och synliggöra de argument som ligger bakom avvägningar i lagstiftningen och avgöranden i enskilda fall

Bloggar

Sportbloggar