Logga in
Aktsamhetsbedömningen för advokat Juristbloggen Juristbloggen
Vädersponsor:

Lasse Stjernkvist (S)

Vi saknar Dallas

I dag på förmiddagen fick jag beskedet att Erhard Mathiesen hastigt gått bort. Eller Dallas, som ett oräkneligt antal norrköpingsbor kallade honom. 

 

Jag träffade honom för ett tag sedan och han pratade om framtiden. För några år sedan avtackade jag honom när han gick i pension och efter fyra decennier lämnade Ektorps fritidsgård. Det där med pension var liksom inget han gillade. Han ville ha nya uppgifter och utmaningar. Därför fortsatte han och arbetade med ensamkommande.

 

Jag var inte alls förvånad. Jag vet inte hur många jag mött under åren som vittnat om vad Dallas och Ektorps fritidsgård har betytt för dem. Han var storväxt och hade ett ännu större hjärta, och det bultade för alla barn och ungdomar han mötte. Han bryde sig, var engagerad, och för en sådan som Dallas går det nog inte att varva ner. Den typ av engagemang han hade käner inga ålders- eller pensionsgränser. 

 

Om meningen med livet är att hjälpa andra och på så sätt se till att samhället blir bättre, då levde Dallas ett mycket meningsfullt liv. Jag tänker på hans anhöriga.

Klargörande

Har fått frågor och reaktioner på dagens artikel om hemlöshet. I artikeln säger jag att vi försöker få fram fler lägenheter, inte minst enkla för dem med akuta behov, och att vi i sammanhanget inte gör skillnad på folk och folk. Om du kommer från Motala Mogadishu ska inte spela någon roll.

 

Så ska det vara, rättigheter och skyldigheter ska gälla lika för människor i vårt land. Om det inte fungerar så, då ska vi ändra på det. Men det finns ett men, som inte kom med i artikeln. För att få bostad i Norrköping måste du vara skriven här. Om du har en bostad i Motala eller någon annanstans, som du kan återvända till, då ska du självfallet göra det.

 

I torsdags morse hade vi för övrigt ett möte med privata fastighetsägare och vårt eget bostadsbolag. Kommunens bostadssamordnare Kenneth Edström redogjorde för behovet av bostäder innan vi diskuterade hur vi tillsammans kan lösa de akuta problemen. Jag upplever att det finns en vilja att hjälpa till. Problemet är bristen på bostäder, och det är därför vi måste göra allt för att byggandet ska ligga kvar på en hög nivå.

 

Nu ska jag packa väskan med finkavajen för att bege mig till Hälsingland. Ska fira 1 maj i Bolllnäs och Ljusdal och det tar lite tid att komma dit och hem, men det är det definitivt värt.

Dramatiska dagar

Dagarna som kommunalråd kan vara minst sagt dramatiska. Som måndagen då jag besökte Fridtunatäppans förskola och fick uppleva när Albin förlorade sin första tand. Stolt visade han upp den, och tillsammans med alla barn beundrade jag mästerverket. Fick för övrigt även uppleva när proffsiga pedagoger berättade för barnen om sambandet mellan människan och naturen och hur viktigt det är att vi inte skräpar ner.

 

Under den här och nästa vecka deltar 15 000 skolbarn i kommunens städkampanj. Den bidrar till en renare och finare kommun, men dessutom; jag lovar att många av barnen blir perfekta ambassadörer för vår kommun och att de kommer bevaka så att vuxna i deras närhet inte förstör naturen.

 

Även gårdagen var dramatisk. Vi träffade statens förhandlare, Sverieförhandlarna, och pratade järnväg och medfinansiering. Jag vet att det är farligt säga något innan allt är klart, men efter gårdagen är jag än mer optimistisk att vi når en uppgörelse före sommaren. Kanske, kanske kan vi göra det redan om ett par veckor. Trots allt, vi och andra kommuner ligger med våra förslag så pass nära statens bud att det vore minst sagt genant om vi inte skulle gå i mål.

 

En uppgörelse om medfinansiering är viktig för att staten senare i höst ska kunna ta det definitiva beslutet om att börja bygga ny järnväg från Stockholm till Linköping och sedan vidare till Göteborg o Malmö. I riksmedia har satsningen ifrågasatts och en del menar att pengarna istället borde investeras i huvudstaden. Jag håller inte med. Redan i dag är det svårt komma till och från huvudstaden på grund av spårbrist. Den nya järnvägen behövs för att tillgodose behov som redan finns.

Bättre än sitt rykte

I veckan fick vi i samband med kommunens bolagstämmodag veta att Hageby och Klockaretorpet är betydligt bättre än sina rykten. Ja, på annat sätt kan rimligen inte statistiken över väntetid till en allmännyttig lägenhet tolkas. I Klockaretorpet är kön nästan längst, 5,5 år och i Hageby 4 år. Det ger områdena en delad första respektive en tredje plats. Jag blundar inte för bekymren, men uppenbarligen finns det många som trivs och som pratar väl om  sitt omårde.

 

Samtidigt visar förstås statistiken hur viktigt det är att vi kan fortsätta hälla hög takt i byggandet. Det behövs fler lägenheter i Norrköping i alla omården och i ytterområden.

 

Jag ska inte strö mer salt i Miljöpartiets sår. Dessutom är jag väl medveten att fler än miljöpartister har svårt förhålla sig till att vi i vårt samhälle möter värderingar vi inte är vana vid. Debatten om hur vi ska möta och bemöta islamistisk extremism men även konservatisim är viktig och nyttig.

 

Samtidigt kan jag inte i dessa dagar annat än förundras över hur svårt vi har att se förändringar i samhället som sker så att säga inom oss. Under senare tid har vi läst om personer i eliten som först har fått fördelar och som sedan har försökt påverka myndigheter. I Norrköping döms en tidigare högt uppsatt chef till fängelse. Det är bra, men samtidigt märkligt att det inte leder till mer debatt. Bo Rothstein skriver i dag i DN om bristen på förtroende för makten och demokratin, att tilliten hotas. 

 

Det är knappast impulser utifrån som bidragit till girighet och korruption, utan snarare en förändring inom vårt samhälle. Rothstein har rätt, den borde diskuteras mer.

 

 

 

 

Oliiiiidligt spännande förhandlingar

Kommer från kommunens bolagsstämmor och kan konstatera att vi har en ekonomiskt mycket stabil koncern. Det är viktigt. För det första därför att de har ansvar för viktiga områden som bostäder, hamn och annat, men också därför att den ekonomiska styrkan behövs med tanke på kommunens framtida investeringar.

 

Förhandlingarna med staten om den nya järnvägen mellan Stockholm och Linköping är inne i ett avgörande skede. Inget är klart förrän allt är klart, men med tanke på att vi ligger förhållandevis nära varandra vågar jag hoppas på en överenskommelse närmaste tiden. Från beörda kommuners (Södertälje, Trosa, Nyköping , Norrköping och Linköping )sida försöker vi hålla ihop, förhandla med s a s en röst. Egentligen vill vi förstås att staten betalade hela järnvägsbygget, men det är knappast realistsiskt. Med tanke på de jobb som järnvägen skapar och den värdestegring på mark mm som vi kan dra nytta av så är det trots allt inte helt orimligt att vi låter en del av allt detta gå till staten.

 

I Norrköping har vi rustat oss för att klara medfinansiering och en rad andra investeringar som behöver ske i vägar, cykelbanor mm. Och även om medfinansieringen landar på ett tresiffrigt miljonbelopp så ligger det definitivt inom den totala ram som vi avsatt.

 

Jag vet att det kan förefalla löjligt ta upp i detta sammanhang, men jag är löjlig. Ja, löjligt förtjust i sport. I helgen hoppas jag på nytt guldjubel om rullstolsgänget tar hem basketguldet. Om dessutom Sleipner vinner sin hemmapremiär, ja, då vågar jag tro att resten av världsproblemen också löser sig.

Vänsterns uppgivenhet

I Norrköping finns många som har det svårt. Tiggare från Rumånien och Bulgarien som lever ett med våra mått mätt bedrövliga liv. Men som Corren och NT har uppmärksammat finns även infödda som saknar tak över huvudet. Mot den här bakgrunden har vi i Norrköping utökat antalet tillfälliga boenden, och har i dag cirka 300.

 

I akuta lägen krävs akuta insatser. När det gäller tiggande EU-migranter kan vi inte vänta på att rumänska staten ska lägga om sin politik, utan vi måste sträcka ut en hand och hjälpa som privatpersoner och som samhälle. Som sagt, i det akuta läget. Däremot tycker jag det är mindre självklart att vi ska erbjuda enklare lösningar på längre sikt. Då finns risken att vi bygger in och permanentar segregation och klasskillnader.

 

Vänsterpartiet i både Norrköping och Sverige argumenterar för fler enklare boenden till just tiggare från övriga Europa. De vill även att vi ska bygga billiga bostäder, som ska reserveras för dem med låga inkomster. Vid första anblicken förefaller det rätt och rättvist.  Men det är knappast klassisk vänsterpolitik. Den generella välfärdspolitiken bygger på principen att endast det bästa ska vara gott nog åt folket. Visst är det dyrt att bo och visst blir nya hus dyra, särskilt om vi ska ha ambitionen att bygga bra och vackert. För mig leder det inte till slutsatsen att vi ska sänka standarden för vissa, utan se till att alla får det så¨bra att de har råd efterfråga bra bostäder. Är det orimligt? Nej, jag tror inte det. Med anständiga trygghetsssytem kan vi se till att alla har råd bo bra.

 

När det gäller tiggare från andra länder måste det självfallet vara hemländerna som ska ta ansvaret långsiktigt.

 

Nej, för mig präglas Vänsterpartiets politik av en slags uppgivenhet.

 

Nu ska jag ge mig ut i solen för att sedan sedan filmen om Ove, mannen som är sprungen ur en annan tid, men vars värderingar trots allt inte är så tokiga.

Lasse Stjernkvist är kommunalråd för Socialdemokraterna i Norrköping.

Bloggar

Sportbloggar