Logga in
Logga ut

Lasse Stjernkvist (S)

Vi saknar Dallas

I dag på förmiddagen fick jag beskedet att Erhard Mathiesen hastigt gått bort. Eller Dallas, som ett oräkneligt antal norrköpingsbor kallade honom. 

 

Jag träffade honom för ett tag sedan och han pratade om framtiden. För några år sedan avtackade jag honom när han gick i pension och efter fyra decennier lämnade Ektorps fritidsgård. Det där med pension var liksom inget han gillade. Han ville ha nya uppgifter och utmaningar. Därför fortsatte han och arbetade med ensamkommande.

 

Jag var inte alls förvånad. Jag vet inte hur många jag mött under åren som vittnat om vad Dallas och Ektorps fritidsgård har betytt för dem. Han var storväxt och hade ett ännu större hjärta, och det bultade för alla barn och ungdomar han mötte. Han bryde sig, var engagerad, och för en sådan som Dallas går det nog inte att varva ner. Den typ av engagemang han hade käner inga ålders- eller pensionsgränser. 

 

Om meningen med livet är att hjälpa andra och på så sätt se till att samhället blir bättre, då levde Dallas ett mycket meningsfullt liv. Jag tänker på hans anhöriga.

Vi behöver inga garden

När jag ganska sent igår var på väg hem mötte jag ett gäng från Pangea. Det är ungdomar som i samverkan med kommunen och polisen utbildats för att skapa trygghet i vår stad.

 

Det kändes bra. Visst har poilisen en viktig uppgift, men föräldrar pöå stan, nattvandrare och Pangea kan också bidra till att skapa en trygg stämning under kvällar och nätter. Däremot behöver vi inte självutnämnda ordningsvakter, som utan samarbete med polisen, patrullerar på våra gator. När dessutom ansvariga vill vara anonyma och flera av dem är dömda för våldsbrott, då är det riktigt illa.

 

Apropå brottslighet; jag inser att jag numera har kontakter i den kriminella värden. Huvudpersonen i den korruptions- och muthärva som i veckan fick sitt straff skärpt är sedan länge en bekant person. Han har som media rapporterat haft många lerdande uppdrag i myndigheter och bolag. Med domen får vi en nyttig påminnelse om att brottslingar inte så sällan uppträder i kostym och slips och rör sig i etablerade kretsar.

 

 

 

 

Vardagsgnet och våld

Hemkommen efter en dag fylld med kommunalpolitiskt vardagsgnet försöker jag följa allt som hänt under dagen i Bryssel. Ser och läser om dåden, de misstänkta gärningsmännen och alla slumpvis drabbade. Lyssnar sedan på alla maktens myndiga män, som allvarligt förklarar att vi ska fortsätta leva som vanligt och att de inte är rädda.

 

Själv är jag skitskraj.

 

Jag håller med om nästan allt som sägs. Vi måste skärpa bevakningen, stärka polisen och samtidigt försvara vårt öppna, fria samhälle. Visst måste vardagen återvinnas, och jag håller definitivt med om att vi måste tro på att det demokratiska samhället - med allt sitt pragmatiska vardagsgnet - vinner i längden. Men just i dag tror jag att även statsministrar och andra högt uppsatta känner rädsla och frustration. Konstigt vore det annars. Jag var nyligen i Bryssel. Promenerade i myllret bland alla människor och röster från världens alla hörn. Självfallet inser jag att extremismen kan slå till var som helst, när som helst. Det är skrämmande, tycker jag.

 

Sedan är det en annan sak att rädslan inte får förlama eller skapa panik. Folkbladets Widar Andersson skriver på sin blogg klokt om att terrorismen tillhör vår vardag. Sant, och som alla andra problem blir det lättare göra något åt det om man ser det som det är.

 

Imorgon kommer en ny dag med vardagsgnet. Jag ska till en skola och diskutera ett borttaget träd i Folkparken. En lite fånig fråga, kan man tycka med tanke på det som hänt i dag. Men icke. Kanske kan samtalet med eleverna få någon att tro lite mer på att det faktiskt går att påverka, att demokratin fungerar.

 

Dessutom ska jag imorgon, en gång till, läsa igenom en av handlingarna till dagens kommunstyrelsemöte. Handlingen handlar om kommunens kris- och katastrofberedskap.

 

 

Jag lovar, trädet ska ersättas.

I veckan stod jag och studerade Katscha-huset i Industrilandskapet tillsammans med teknikstudenten Tobias. Vi var rörande ense om att det är ett hus som berör. Vi var dessutom ense om att det förmår kombinera nyskapande med respekt för den unika omgivningen.

 

Numera är det också berömt. Huset vann pris under bostadsmässan i Cannes, och jag lyfter på hatten ( nja, snarare kalufsen kanske) för arkitekterna Ingrid Repper, Kai Wartiainen och det modiga byggföretaget Ivarsson. Dessutom en eloge till dåvarande ordförande i Stadsplaneringsnämnden Eva Andersson, som vågade säga ja till detta minst sagt speciella projekt.

 

Jo, det finns mycket att vara stolt över som Norrköpingsbo. Här finns många som vågar sticka ut och en förståelse för nyskapande. Här finns också en speciell anda, om jag får tro Susanne och Malin och de andra på kommunens Överförmyndarenhet. Jag besökte dem i veckan när de hade introduktion för nya gode män, det vill säga enskilda som ställer upp för att hjälpa bland annat ensamkommande barn och ungdomar. Det var en fullsatt lokal, och efter en mycket inspirerande information fick jag veta att det brukar vara så här; ett otroligt engagemang och vilja ställa upp. I Norrköping är det relativt lätt få tag i frivilliga.

 

Engagemang smittar och nya generationer bär det vidare. I veckan fick jag brev fråpn en skolklass på Folkparksskolan. De var upprörda över att kommunen sågat ner ett träd, som de gillade skarpt. Jag undersökte saken och fick veta att det tyvärr var nödvändigt ta bort det. Men självklart, positivt engagemang måste uppmuntras, och därför är vi skyldiga ersätta trädet. I veckan hoppas jag vi ska komma överens med eleverna om hur och var.

 

Själv ska jag nu ge mig iväg till 4-årskalas. Det gäller passa på umgås med släktens yngsta medan man fortfarande duger som lekkamrat och får chansen bygga med lego och liknande. Vem vet, steget från lekfarbror till barnslig tönt kan vara kort.

Förfulning av Norrköping

Skolverket presenterade igår en rapport som säger att elever som inte har gått i svensk skola har sämre resultat än de som har gåt i svensk skola.

 

Hm, kanske inte helt överraskande. Även om slutsatsen är självklar är det självfallet intressant få kalla siffror på hur det ser ut. Och framför allt; siffror som visar att det trots allt varierar mellan elever och skolor trots att förutsättningarna är precis desamma. Det går alltså att förbättra resultataten även om många kommer från andra länder och andra skolsystem.

 

I Norrköping har vi tillsatt en expertgrupp med uppgift att undersöka hur vi kan ge alla barn bra uppväxtvillkor. Ska bli mycket spännande ta emot resultatet senare i vår. I Förra veckan fick jag uppleva ett  praktiskt exempel på att det görs mycket bra. Följde en lektion med nyanlända på Söderportens skola. Läraren Gilda och två kollegor, en arabisktalande och en somalisktalande, lotsade eleverna igenom en lektion på ett helt suveränt sätt. Ja, det var verkligen mästare i aktion. De lyckades verkligen fånga elevernas uppmärksamhet.

 

Lika glad blev jag inte när jag cyklade till jobbet i går. Vår vackra stad hade åter igen förfulats av klottrare. På husfasader, vägskyltar och elskåp fanns det meningslösa klottret. Följden blir stora summor för att tvätta rent, men framför allt sprider förstörelsen otrygghet. Jag vet att det finns ett samarbete mellan kommunen, polisen och fastighetsägare för att motverka klotter. Uppenbarligen måste arbetet förstärkas.

Pirrigt inför förhandlingar

Jag har varit med om många svåra förhandlingar och stora beslut. Alltså borde jag vara rätt rutinerad och avspänd inför nya utmaningar. Men jag erkänner; det känns rejält pirrigt inför de förhandlingar som nu äntligen kommit igång om nya järnvägsspår till Stockholm.

 

Hittills har det gått bra. Regeringens förhandlare har lämnet ett bud till oss som bäddar för en bra lösning. Vi är ense med staten om att spåren ska dras genom Norrköping, med en station i city och en tunnel efter stationen söderut. Dock, mycket återstår innan allt är klart. Det är t ex fortfarande inte klart om spåren ska gå på pelare i upphöjt läge eller utmed marken. Dessutom är det inte klart vem, staten eller kommunen, som ska stå för vad. Och det är sjusiffriga belopp vi pratar om. Det är inte klart om det blir en bana för höghastighetståg eller en för snabbtåg.

 

Resulatet av den här förhandlingen kommer att påverka Norrköpings kommun under lång tid framåt. Därför har jag verkligen ambitionen att involvera så många som möjligt. En livlig debatt och stor delaktighet ökar möjligheterna åstadkomma bra resultat.

 

Apropå viktiga frågor. Nu ska jag ge mig iväg till S-kvinnors panelsamtal med anledning av kvinnodagen.

 

 

Lasse Stjernkvist är kommunalråd för Socialdemokraterna i Norrköping.

Bloggar

Sportbloggar