Logga in
Logga ut
Grått, grått och lite grönt Tuula Ravander (S) Tuula Ravander (S)
Vädersponsor:

Mirza Tule

Mirzas fotbollsblogg

Förändringar genom åren del 2

Norrköping 1988 blev Djurgårdens IF:s Steve Galloway och Glenn Myrthil uppmärksammade i ett SVT:s Sportnytt-reportage, i samband med den rasism de utsattes för från några allsvenska supportrar. Den förstnämnde konstaterade förvånat att svenskar inte borde störa sig på mörkhyade, med tanke på att det på den tiden var relativt få invandrare och i synnerhet svarta. Även om vi ser ytterst få tecken på den typen av diskriminering i de utvalda artiklarna, går det att koppla till miljön Dahlin spelade i. Det går även att ställa sig frågan om det överhuvudtaget fanns många skribenter med utländsk bakgrund som hade någon form av status inom svensk fotbollsjournalistik. Isaac Julien och Kobena Mercer pratar om svarta producenter som representanter och här ser vi att både Ibrahimovic och Dahlin i mångt och mycket representerar ”de andra”. Det kan vara ”invandrarna”, ”de svarta” eller
egentligen vilken som helst typ av minoritet. Skillnaden mellan dessa två är sedermera att Ibrahimovic mer ses som en positiv fläkt medan Dahlin får mycket uppmärksamhet vid oschyssta medel som användandet av sina armbågar etc.

Aftonbladet har den politiska beteckningen ”oberoende socialdemokratisk” vilket också är en väsentlig skillnad mot TT. Det går utifrån analysen att ställa sig frågan om resultatet hade varit annorlunda med Martin Dahlin. Faktum kvarstår dock att den sistnämnda mediebyrån är statlig vilket säger mycket om den generella synen i det svenska samhället. I Sportnytt-reportaget visades också problematiken med rasismen som existerade inom den svenska läktarkulturen. Bland annat kallades Myrthil och Galloway hånfullt för ”Kunta Kinte” och apljud var frekvent förekommande. I klippet ser man också några enskilda supportrar som ”heilar” och en diskussion kring Sverigepartiets framfart. Vi kan alltså poängtera att TT:s rapportering egentligen inte var särskilt kontroversiell, sett till att det generellt sett fanns en viss främlingsfientlighet i Sverige. Även om det är långsökt att kalla artiklarna för rasistiska, framställdes citat som tydligt underminerade Martin Dahlins prestationer. Som Paul Gilroy uttryckte det är det omöjligt att frångå att debatten om ”ras” någonsin kommer dö ut, vare sig TT och dess författare yttrade sig på detta sätt medvetet eller omedvetet.

För att göra saken än mer tydlig är detta inte ett ”TT-problem”, utan snarare ett resultat av ett polariserat samhälle som i sin tur bildar en slags ond cirkel med media. Halls teori bekräftar att media har en viktig del i formandet av attityder jämt emot andra folkgrupper och Karen Ross undersökning blir ännu mer relevant. Det är nästan naivt att vara helt säker på att TT hade en agenda mot Martin Dahlin och förmodligen var de själva inte ens medvetna om att det kunde uppfattas som kränkande gestaltning. 1991 var även en period med färre invandrare jämfört med idag, vilket gjorde att media hade ännu större makt kring att skapa svenskars bild kring samhället. I Guidettis och Ibrahimovic fall visar den mediala aspekten tydligt att det har skett en förändring i Sverige. Grupper av etniska minoriteter är en del av vardagen och Aftonbladet är mer noggranna med att inte riskera gestalta fördomsfulla och nedvärderande beskrivningar av spelarna, utifrån deras utländska bakgrund.

Ser vi på de tendenserna som finns var det få spelare utöver Martin Dahlin och Henrik Larsson, som med ett tydligt utländskt utseende fick chansen i landslaget. Stereotyperna som har skapats i och med Dahlins armbågar, tuffa spelet och de slätstrukna och exkluderande beskrivningarna av hans prestationer har grupperat dessa typer av spelare i ett fack. Det var först under Tommy Söderberg och Lars Lagerbäcks epok som det blev en liten förändring. Som nämnt innan var det trots allt Yksel Osmanovski och Jozo Matovac som rent spelmässigt påminde om den ”svenska modellen”. Ibrahimovic fick stånga sig igenom flera hierarkier och tittar man på dokumentären ”Blådårar”, ser man att hans sätt att spela inte var självklar för lagkamraterna i Malmö FF att acceptera. Tittar man sedermera på den sista VM-kvalmatchen Sverige spelade mot Azerbajdzjan 2001, började publiken skandera Zlatans namn fastän han satt på bänken. Det var en tydlig indikation på att det i stort sett var en press och tidsfråga innan Ibrahimovic skulle utvecklas till att bli en viktig kugge i det svenska herrlandslaget. Likt de svartas kamp för frigörelse i USA, kan man symboliskt sett samband med detta exempel. Zlatan sågs som något spännande och nytt, jämfört med det ”tråkiga”
Sverige stod för trots sportsliga framgångar.

Huruvida multikulturalismen har varit till fördel i det svenska herrlandslaget eller inte finns flera svar till. Tittar man på John Guidetti symboliserar han dagens nya Sverige, där den blonde blåögde anfallaren med sitt förortsspråk pratar om att älska Sverige och att vara bäst i Norden. Ibrahimovic och Dahlin har snarare varit representanter för minoriteter och öppnat dörrar för olika grupper. Den förstnämnde för invandrare tillhörande den lägre medelklassen och Dahlin för de mörkhyade nysvenskarna. Däremot blir det uppenbart att alla tre blir en del av Sverige när det rapporteras om segrar eller övriga framgångar. Även om jämförelsen med Cosby Show riskerar att bli banal, går det ändå att se tendenser med tanke på det faktum att man ger omedvetna signaler att minoriteter endast kan bli en del av majoriteten om man uppfyller normerna. I herrlandslagets fall måste alltså alla tre i stort sett stå för utstickande prestationer för att inte vara en i mängden. Ibrahimovic har pratat om motivationen och uppfostran att vara tio gånger bättre, men även en spelare som IFK Norrköpings Emir Kujovic. Han berättar bland annat i podcasten ”Lundh” om drivkraften i att bevisa att man trots sin invandrarbakgrund kunde nå framgång som spelare i Sverige och om de rasistiska motsättningarna som finns än idag i hans hemkommun Klippan i Skåne.

Man brukar ofta prata om sambandet mellan politik och fotboll, men Mattias Karlssons uttalande som nämndes i uppsatsens inledning visar sig inte ha fått något större fäste hos fotbollsfolk. Det tydligaste exemplet är det faktum att John Guidetti trots sin kaxiga attityd inte får kritik någon gång för att bete sig ”utländskt”, utan snarare för personligheten i sig. En fråga som sedermera kommer bli obesvarad är om läget hade varit annorlunda, ifall liknande uttalande hade uttryckts om en utländsk spelare när personen i fråga har en formsvacka eller en period med dåliga prestationer i herrlandslaget. Debatten hade möjligen varit mer livad kring Dahlins period där han fick stå till tals för sina armbågsduster, eller efter Guidettis så kallade gräl med Tobias Hysén. Zlatan Ibrahimovic var redan 2007 så pass högaktad och viktig ambassadör för inte bara fotbollsnationen Sverige utan
även hela samhället. Det är ett av skälen till att Karlssons uttalande mest skapade provokationer mellan politiker i sig, snarare bland makthavare etc inom svensk fotboll.

Att fler invandrare utökar representationsbilden inom media och herrlandslaget framgår tydligt, men teorin om en eroderande nationalstat förblir en utopi i detta fotbollssammanhang. Däremot finns det belägg för att nationalstaten i idrottssammanhang genom media bland annat skapar olika typer av fiender och konflikter. Förändringarna i identitets- och globaliseringsprocessen till trots, kvarstår faktum är etnicitet och nationalitet en nödvändighet för att evenemang som EM och VM överhuvudtaget ska kunna marknadsföras. Idag har vi även kommit till en punkt där spelare med dubbla medborgarskap, inte längre ser valet av landslag som enbart något emotionellt. Det handlar snarare om vilken nation som kommer ge bäst förutsättningar för ens framtida karriär.
Medborgarskap inom fotboll har alltså under senare år inte bara handlat om idrotten i sig, utan även om spelarnas egna marknadsvärde.

IFK Norrköpings målvakt David Mitov Nilsson blev exempelvis något oväntat uttagen till svenska herrlandslagets VM-kvalmatch mot Österrike i juni 2013. Väl där blev det inga spelminuter och hösten 2015 beslutade Norrköpings-killen att istället representera Makedonien, tack vare hans dubbla medborgarskap i och med hans makedonska mor. Andra spelare har även utnyttjat detta som ett vapen i en slags maktposition, för att på det sättet sätta press på respektive nationers förbundskaptener. Muamer Tankovic som idag spelar i AZ Alkmaar (2016), hotade under 2015 med att byta landslag från det svenska till det bosniska. Skälet var att han trots sin debut i A-landslaget 2014, blev uttagen till det yngre U21-landslaget året efter som Tankovic också kallade för ”förnedrande”.

Medias negativa skildring har också i åtminstone två exempel inneburit byte av landslag. Den förre Malmö-spelaren Miiko Albornoz blev dömd för sexuellt utnyttjande av barn 2013, under en period där han var aktuell för herrlandslagets årliga januari-turné. Trots flertalet landskamper på juniornivå för Sverige, innebar tillvaron att han 2014 valde att representera Chiles landslag, trots att återigen ha fått chansen till en ny januariturné. 25-åringen förklarade själv att händelsen var en av faktorerna till bytet.

Skam den som ger sig

Norrköping Livstecken.

Vill bara informera att bloggen inte är död alls, det har bara varit en hektisk period sedan VM-sommaren. Säsongen är hur som slut med Calcio Amore. Det slutade med poängrekord och placering på övre halvan, vilket känns som klart godkänt i min första säsong som huvudtränare. Ser fram emot en innehållsrik vinter ...

Norrköping Futsal är min anhalt när det kommer till just futsal. Premiären är bara att glömma, men redan på onsdag har vi chans till revansch mot topptippade Örebro. Vi är lite underdog, men det är också en roll som tidigare har passat oss så hoppas att grabbarna höjer sig.

Har flera projekt på G, så håll utkik på min Facebook, Instagram, Twitter, Youtube etc för att inte missa.

Ses!

Tack

Norrköping

Kasper

Norrköping

Vamos Suecia!

Norrköping

24-åring med fotbollsfostran i IF Sylvia. Manager för Calcio Amore. Meriter från SFL.


Tidigare skribent på Fotbollskanalen/TV4 och är M.Sc inom kultur och mediegestaltning.


Hjärtat klappar för Arsenal och Lukas Podolski. Griezmann också en favorit. Extraknäcker med tennis.

Sportbloggar

Kultur- & nöje

Livsstil

Övrigt

Politiker

Frågor om våra bloggar?

Behöver du komma i kontakt med oss angående våra bloggar?
Mejla till bloggar@ostgotamedia.se