Logga in
Logga ut

Mirza Tule

Mirzas fotbollsblogg

Like-hetsen förstör idrottskids

Norrköping Jag vet inte om jag är den konstige, men detta är en diskussion som måste trappas upp.

Dagens kids har fullständigt slutat inse värdet i att idrotta.

I takt med att digitaliseringen utvecklas har också vårt samhälle förändrats både i värderingar och vad vi prioriterar i livet. En av de främsta uppfinningarna som kanske har påverkat vårt liv allra mest är smartphonen. Vi baserar mer eller mindre hela vårt liv via den och jag är ärlig med att säga att jag lider av nomofobi. Min app Moment ringer allt för ofta och det är tyvärr väldigt sällan jag ligger under 5-6 h skärmtid om dagen. 

Självklart är det mitt fel och ingen annans. Hade jag haft någorlunda bättre disciplin hade jag kunnat lyssna mer på mina närmsta som menar att jag är för fast vid den, men samtidigt är jag en produkt av något ännu djupare. Dagens ungdomar söker ännu mer efter bekräftelse och statussökandet har blivit mer och mer uppenbart.

Det som jag dock vill prata om är det faktum att motionsidrotten med fotbollen som utgångspunkt står inför stora utmaningar. På representantskapsmötet Östergötlands fotbollsförbund hade i februari diskuterade man just hur man ska kunna motverka att så många föreningar lägger ner sin verksamhet. Ett av huvudskälen är just att man har för få aktiva medlemmar, vilket enligt mig pekar på tendenser i samhället där våra värderingar har förändrats. Kulturforskaren Geert Hofstede beskriver dagens Sverige som rätt individualistiskt, där relationer och livskvalité värderas högre än konkurrens. Kanske är det därför idrottens lösning är att ta bort "toppningen" i ung ålder, det vill säga att man inte ska elitsatsa för tidigt? I mina ögon måste båda alternativen finnas. Alla ska vara välkomna att idrotta, men samtidigt måste det finnas utrymme för de duktiga att fortsätta utvecklas. Det ena utesluter inte det andra.

Statistiska centralbyrån (SCB) visar intressanta siffror att vi faktiskt idrottar mer idag än förr. Däremot visar fakta från Centrum för idrottsforskning (CIF) att allt färre idrottar i föreningar. Det innebär med andra ord att vi teoretiskt sett väljer idrotter som är mer individualistiska och självförverkligande. Gym och styrketräning ökar allt mer i popularitet.

Det sorgligaste i det hela är att dagens fotbollsungdomar inte längre spelar fotboll för att det är kul utan för att tävla mot sina medkonkurrenter i vem som får mest likes på Instagram. Jag hade en diskussion med en kär kollega häromdagen, där en av hans förra spelare sa att han inte ville spela fotboll mer eftersom "han inte längre kunde bli proffs". Jakten på likes, framgång och social acceptans har nått höjder som är helt bisarra. Ur ett lokalt perspektiv kan jag verkligen känna igen detta. Milleniebarnen som inte lyckas slå sig in i ett elitlag, pojklandslag eller IFK Norrköpings A-lag pallar inte med att spela i en lägre division, eftersom det anses "pinsamt". Det gäller bara inte 00-generationen, utan även de ända upp till min ålder.

Vi som tränare, föreningsledare eller spelare generellt måste enas och faktiskt skapa en kultur där det ska ses som OK att spela fotboll på amatörnivå och fortfarande se det som stimulerande och utvecklande. Det ska inte behöva vara så att medelåldern på spelarna i Division 4 ska vara närmare 30 än 20. Självklart måste vi pusha barn och ungdomar som vill bli lika bra som Zlatan och erbjuda spetskompetens, men det måste vara lika OK att njuta av tillvaron vare sig man spelar på Himmelstalund Södra, Sydvallen eller Östgötaporten. Jag upplever att dagens värderingar också har dödat värdet i att faktiskt spela och jobba ideellt. 

Jag hoppas dagens kids tar sig i kragen och börjar fatta att allt inte handlar om att bli känd. Du är inte en bättre människa om den där snygga killen eller tjejen lajkar din bild efter att du poserar snyggt. Du är inte en bättre människa om du råkar ha nått längre i din fotbolls- eller idrottskarriär än din medkamrat. Framför allt är du inte en bättre människa för att folk råkar snacka mer om dig. Se idrotten och fotbollen som en passion och hobby snarare än en jakt på något abstarkt du förmodligen aldrig kommer uppnå. Det är i slutändan du själv som bestämmer hur du mår och hur mycket du älskar dig själv, ingen annan. 

Timing i att välja rätt klubb

Norrköping 10000-kronorsfrågan är: Kunde vem som helst gjort det bättre i United i nuläget än José Mourinho?

Det är ett svar som förminskar portugisen som manager, men Solskjaers aura ger helt klart mer bränsle i en het diskussion.

Senast läste jag i en artikel att till och med kökspersonalen i klubben kände oro och någonstans får man betrakta det som pricken över i:et. Mourinho lämnade United i moll och i ärlighetens namn var det ett drömläge för vem som helst att ta över. Dels är det ligaplaceringen som är urusel med tanke på lagets dignitet, men framför allt finns det ett grundmaterial som fortfarande i sina bästa stunder håller absolut världsklass. Man skojar inte bort namn som Pogba, Matic, Rashford, Martial och De Gea med mera.

Å andra sidan: Var valet av Solskjaer en konsekvens av bristande kompetens från klubbledningen, eller snarare ett genidrag när det kommer till det kortsiktiga perspektivet? Än så länge har United sett ut som ett helt annat lag. Åtta gjorda mål på två matcher under norrmannen bevittnar om att United-fansen vågar drömma sig tillbaka till Fergie-epoken. Man blir inte jätteförvånad över förre "supersubens" uttalanden om hans långa samtal med Sir Alex om tips och råd. 

Diskussionen kring Solkjaers kompetens som huvudtränare kommer fortsätta egentligen hela våren oberoende av resultat, eftersom det egentligen är en debatt mellan etablissemanget kontra de mer filosofiskt lagda fotbollsmänniskorna. Till exempel hävdar ena sidan att det finns ett fundamentalt problem i att klubbar väljer tränare baserat på deras meriter som spelare, vilket egentligen inte säger någonting om hur bra de faktiskt är på att just träna. Vi har flera exempel på före detta spelare som knappast har haft en lika framgångsrik tränarkarriär, med Diego Maradona som kanske det främsta exemplet. Den andra sidan hävdar å sin sida att det finns något djupare som inte går att förklara med fakta, utan det är bara konstateranden. Solskjaer tillhör klubbens gamla DNA. Solskjaer har ingjuten vinnarkultur. Solskjaer är Manchester United.

Man måste samtidigt sätta anställningen i kontext. Solskjaer fick nyttig erfarenhet under sin sejour i Cardiff och misslyckandet var mer än en nödvändig lärdom. Tiden i Molde har också utvecklat honom, men framför började Solskjaer faktiskt sin tränarkarriär i Uniteds reservlag. Det finns med andra ord inga rimliga argument för att räkna bort norrmannens kompetens bara för att fotbollstyckare hyllar honom på grund av hans leende och hans kärlek till klubben. Självklart finns rent ut sagt idiotisk naivitet kring det här att tro på att bra spelare automatiskt blir bra tränare, men Solskjaer har inte fallit från himlen. Tar man Zinedine Zidane som exempel spenderade han många år i Castilla innan han fick chansen i A-laget. Jag tror knappast att den före detta norske anfallaren satt längst bak i klassrummet under tränarkurserna och kastade suddgummi.

Med det sagt finns bara ett svar i denna diskussion och det är att vi egentligen inte kommer få något svar på Solskjaers kompetens under dessa sex månader. Dels är sejouren för kort för att ens analysera, men dessutom kanske denna vår snarare blir en "avslappningsprocess" för spelarna som kanske vilken som helst någorlunda kompetent tränare hade kunnat utnyttja. Det vi dock vet med all säkerhet är att som tränare måste man välja helt rätt klubbar i rätt skede av karriären. Utifrån den aspekten har Solskjaer gjort ett supersmart val. Han kan inte lämna som förlorare hur det än går om sex månader, bara som vinnare.

Så ska det ju å andra sidan vara med Fergie-adepter.

Likgiltigheten kring Milan säger allt

Norrköping AC Milan med näst flest Europacup-titlar någonsin åkte igår ur Europa League.

Folk rycker på axlarna åt detta.

Detta om något påpekar det faktum att Milans dystra kapitel i deras fotbollshistoria fortsätter.

Med tanke på torsdagens sena träning med Calcio hade jag svag koll på Europa League, men efter att ha kikat på Livescore efter träningen kunde jag konstatera att Milan inte spelar slutspel i februari. Man förlorade mot Olympiakos borta och det var direkt avgörande för deras uttåg. Trots detta verkar flera Milanistas rycka på axlarna. 

På allvar?

Sedan min uppväxt har Milan alltid varit en jätte. När Arsenal slog ut Milan i CL-åttondelen 2008 svävade jag på moln. Vi slog ut en jätte och hade chans att återupprepa 2006 när vi nådde finalen i samma turnering. Där och då var Rossoneri fruktade. 

Tio år senare känns det snarare som om tidsmaskinen tagit oss 30 år framåt. Det har länge pratats om satsningar, nya arenor, ägare som ska ta tillbaka Milan där de hör hemma men man trampar i vatten år efter år. Oklarheterna kring ledarskapet både på och utanför planen består. När Gennaro Gattuso tillträdde trodde många att han var en tillfällig tränarlösning tills Milan skulle hitta en stortränare som skulle kunna axla rollen. Det var länge snack om Antonio Conte, inte minst med tanke på hans bedrift med Juventus när han påbörjade projektet med att ta tillbaka Bianconeri där de hör hemma, nämligen på toppen.

När supportrar hetsar mellan varann vid rivalitet, är det ett tecken på respekt men också rädsla för sin antagonist. Det är ingen slump att alla möten mellan Barcelona och Real Madrid är så laddade, med tanke på att de kanske varit två av världens absolut bästa lag om man ser till den senaste tioårs-perioden. Normalt sett bör Europa skratta åt Milans otroliga fiasko, men vad jag bedömer är det mest att man rycker på axlarna. Det om något ger mig oroväckande signaler. Ska vi inte kräva mer av en av världens största klubbar historiskt sett? Det är klart att fansen i sig inte prioriterar Europa League med tanke på att topp-fyra i ligan är en rimlig prioritering, men ett lag av deras dignitet ska nå slutspel med ett B-lag ändå, det finns inget att diskutera där.

Hoppas verkligen inte jag är ensam om dessa tankar som neutral supporter. 

Skam den som ger sig

Norrköping Livstecken.

Vill bara informera att bloggen inte är död alls, det har bara varit en hektisk period sedan VM-sommaren. Säsongen är hur som slut med Calcio Amore. Det slutade med poängrekord och placering på övre halvan, vilket känns som klart godkänt i min första säsong som huvudtränare. Ser fram emot en innehållsrik vinter ...

Norrköping Futsal är min anhalt när det kommer till just futsal. Premiären är bara att glömma, men redan på onsdag har vi chans till revansch mot topptippade Örebro. Vi är lite underdog, men det är också en roll som tidigare har passat oss så hoppas att grabbarna höjer sig.

Har flera projekt på G, så håll utkik på min Facebook, Instagram, Twitter, Youtube etc för att inte missa.

Ses!

Tack

Norrköping

Kasper

Norrköping

25-åring Gunner som idag är spelande tränare i Calcio Amore. 


Som vänsterfotad är Lukas Podolski favoritspelaren, men Antoine Griezmann är också en växande favorit.

Bloggar

Sportbloggar