Logga in
Logga ut
mer rehabilitering! Maries NEURO-blogg Maries NEURO-blogg
Vädersponsor:

Mirza Tule

Mirzas fotbollsblogg

Slutsats del 2

Norrköping Fotbollen och landslag i första hand kommer någonstans alltid skapa ”vi mot dem”-känslan vid landskamper och speciellt under mästerskap. Denna faktor innebär att själva filtret som nämns innan, det vill säga utmaningen att etablera sig i landslaget, blir också på ett sätt ett sista steg mot att bli en fullvärdig svensk fotbollsspelare. Tittar vi på de mästerskapen där spelare med utländsk bakgrund har stuckit ut för Sverige, har media inte haft några större problem med att hylla dem. Det spelar ingen roll om det handlar om Martin Dahlin, John Guidetti, Zlatan Ibrahimovic eller i juniorlandslagens fall Valmir Berisha eller Isaac Kiese Thelin. Awans tes blir relevant också ur förbundets perspektiv, eftersom man här ser potentiell ekonomisk vinning av att de nämnda spelarna presterar för den blågula dressen, som i sin tur genererar en större publik. Den multikulturella aspekten kan i allra högsta grad i själva verket handla om en ren pengafråga.

Samtidigt kan resultatet av mångfald bland spelarrepresentationen vara ett resultat av att Allsvenskan tvingats satsa på egna förmågor, istället för att köpa in utländska spelare. Här har förbundet och klubbarna mer eller mindre tvingats applicera mångkultur snarare än att ”köpa” in, vilket har varit ekonomiskt gynnsamt. Jämfört med många andra ligor i Europa ligger Sverige rätt lågt ner på näringskedjan. För att små föreningar ska kunna etablera sig och utmana de bästa tvingas man att satsa på sina juniorer, vilket IFK Norrköping är ett utmärkt exempel på. 2015 vann man SM-guld och flertalet av spelarna i startelvan var så kallade ”egna produkter”, det vill säga fotbollsfostrade i föreningen. Detta har också rent strategiskt också varit gynnsamt för föreningar i Sverige. Publiken som kommer till matcherna känner en större samhörighet med lokala spelare, vilket ökar chanserna till att fler närvarar på arenorna och hejar. Ur ett landslagsperspektiv kan denna tes drivas sett till att den svenska publiken inte bara vill se olika typer av spelare, utan även en variation av spelartyper, personligheter och olika bakgrunder baserat på klasstillhörighet eller etnisk bakgrund. Samtidigt består fortfarande det gemensamma målet att representera det svenska herrlandslaget på bästa möjliga sätt.

Analysen pekar alltså tydligt på att svårigheten med att smälta in inte är särskilt stor när man är i själva landslaget, utan snarare under tiden man försöker komma dit. Det är dock mycket möjligt att unga killar med invandrarbakgrund väljer att flytta utomlands på grund av en större chans till landslagsspel. Även om det primära skälet bör vara att uppfylla sina proffsdrömmar, ser många
detta som en chans till att regelbundet träna med världsstjärnor. Det som däremot är viktigt att påpeka är Allsvenskans roll i synen på svensk fotboll. Ett stort skäl till den starka roten med de svenska karaktärsdragen, är just det faktum att det inte var länge sedan det ens var tillåtet med utländska spelare i serien. För att koppla till Hylland Eriksens teori är man idag i en fas där klubbar i första hand söker lokala förmågor. Däremot är det på ledarhåll en paradox, i och med att det är relativt få tränare i Allsvenskan med invandrarbakgrund.

Tittar på man de tre spelarnas gestaltning är skillnaderna uppenbara, men framför allt visar analysen att medias rapportering i allra högsta grad bestämmer publikens syn på den ideale svenske fotbollsspelaren. Den utbredda rasismen i början av 1990-talet tänjde på gränserna även i hur spelare med en osvensk syn fick gestaltas. Det är alldeles för långsökt att hävda att TT hade en
rasistisk agenda, men om Dahlin hade gestaltats på detta sätt idag hade risken varit stor att publiken hade sett det som något kränkande. Samtidigt blir det också svårt att jämföra den epoken med dagens, sett till att det globala fotbollsintresset har vuxit lavinartat. Därför kan vissa uttryck som då sågs som neutrala, idag snarare ses som förminskade i relation till spelarnas prestationer och status. Att vi har fler i Sverige med invandrarbakgrund än 1991, gör också förutsättningarna helt
annorlunda.

Dahlin hade med andra ord aldrig mandat för att bli nästa stora superstjärna från Sverige. Även om det meritmässigt fanns belägg för att tala om en talangfull spelare med udda attribut, spelar populationen stor roll. Till skillnad mot Zlatan var Dahlin aldrig en kaxig förortskille utan tvärtom en person som de flesta andra i Sverige. Detta sätter honom i ett slags mellanläge där han å ena
sidan både som spelare och person lever ett liv likt en så kallad ”medelsvensson”, men samtidigt bedöms annorlunda bara på grund av att han är mörkhyad. Baserat på den tidigare forskningen och denna analys, framgår det tydligt att vi vita även inom sportmediet omedvetet behandlar mörkhyade som undervärderade och på ett sätt sämre. Att Dahlin inte ens nämns i artikeln som berör ”det nya radarparet” i det svenska landslaget exemplifierar denna tes väldigt tydligt. Dessutom är det rent faktamässigt fel att påstå att Dahlin är ”mannen med de mest omstridda armbågarna i Sverige”. Snarare handlar det om skribentens teori han har applicerat som är starkt påverkat av sin egna åsikt. Inför landskampen mot Kroatien 2012 som ett test inför sommarens EM, slet mittbacken Daniel Majstorovic av korsbandet efter en situation där bland annat Ibrahimovic stod för en tackling på Anders Svensson. Med tanke på att det inte sades ett ord om Zlatans tuffa och fysiska spel utan bara om olyckan kring Majstorovic, visar det att det egentligen inte spelar någon roll vad spelarna än gör om media har bestämt sig för vilka roller respektive individ ska ha i landslaget.

Det finns en föreställning hos vissa som menar att Ibrahimovic beskrevs som en diva och kaxig spelare. Även om det är en del av sanningen pekar analysen sedermera på det motsatta, det vill säga att tonen kring honom från Aftonbladets sida var mycket positiv. Man kan alltså dra slutsatsen att han inte bara var ett nytt medieobjekt med potential, utan även mer öppen och utåtriktad under tiden som ung talang. Att Zlatan Ibrahimovic idag publicerar egna intervjuer via sin applikation ”Zlatan
Unplugged”, (2016) ger inte bara svaret på att media är mer beroende av honom än tvärtom. Det ger också signaler om att han inte har full pålitlighet till hur media både nationellt och internationellt rapporterar om Ibrahimovic som person. Han har själv sagt i intervjuer att media behöver honom mer än han dem, men vad analysen visar pekar snarare på att Ibrahimovic sedan sin seniorkarriärs start betytt enormt mycket för svensk sportbevakning. Även om Zlatan har blivit mognare och äldre sedan
2001, har hans roll som ”invandrarkillen från Rosengård” möjliggjort mängder med sätt att bevaka och skriva om honom.

Matchen mellan Djurgården och Malmö är inte symbolisk bara för tillmälena Zlatan fick utstå. Det är på sitt sätt även talande för hur media lyckas visa två sidor av myntet i sin bevakning. Krönikörerna försvarade inte bara Ibrahimovic utan ville också poängtera en värdegrund som borde vara självklar inom svensk fotboll, att det inte var acceptabelt att kränka någons etniska bakgrund, religiösa tillhörighet med mera. Däremot handlade inte någon artikel i Martin Dahlins fall om den rasism han fick utstå, trots att det var en stor problematik inom svensk fotboll och läktarkulturen. Det blir återigen en fråga om legitimitet och ”filtret” som uppsatsen nämner innan. Baserat på Dahlins exempel går det spekulera i om Ibrahimovic hade fått samma uppbackning av media, om samhället hade sett ut på samma sätt som under början av 1990-talet? Förklaringen ligger med andra ord i att Zlatan som nyhetsobjekt betydde enormt mycket för media och att de såg potential i honom, vilket gjorde att hans status som stortalang väckte mer intresse för Allsvenskan och Superettan. Det var ur ett marknadsperspektiv ett stort plus för många parter att Ibrahimovic kom upp på radarn.

Alla tre har på sitt sätt utmärkt sig för sin epok, men det blir också enkelt att läsa av vem som är på toppen av hierarkin. När Marcus Allbäck blev intervjuad var Ibrahimovic i fokus och även i många artiklar även i Guidettis fall. Ibrahimovic ”osvenska” spelstil sågs alltså som en fördel men Dahlins armbågar gestaltades som fula och indirekt icke-svenska på ett dåligt sätt. I detta fall hade den sistnämnde en större uppförsbacke att bevisa sin status inom landslaget. Trots Dahlins starka prestationer tog det lång tid innan han blev ”en i gänget”. Att 1990-talet var hårdare visar också exemplet när Ibrahimovic fick uppbackning av Aftonbladets Stefan Alfelt, efter kritiken från Torbjörn Nilsson. Enligt den logiken kunde media likväl hittat någon profil likt Ralf Edström, Glenn Hysén etc som offentligt kunde försvarat Dahlins tuffa spel. De aspekterna som har nämnts i slutsatsen, bevisar tydligt att media spelar stor roll i att forma bilden av en svensk fotbollspelare. Oavsett om Martin Dahlin inte har ett utländskt klingande namn likt Ibrahimovic, finns det belägg för att hans hudfärg dessvärre kan ha gjort processen svårare för honom att vinna svenska folkets hjärta. Trots att den dåvarande 23-åringen hade attribut som passade väl in i det svenska spelsystemet, gestaltas onyanserad kritik mot hans tuffa spelstil som egentligen är väldigt vanlig hos flertalet anfallare av den typen.

Ibrahimovic sågs som en exotisk och ny fläkt och spelstilen var under den tiden nödvändig för ett slentriant svenskt fotbollslandslag. Martin Dahlin och John Guidetti har kanske på grund av detta hamnat i en gråzon, genom att just ha de spelaregenskaperna man har men samtidigt ett beteendemönster som inte har setts som svenskt. Skillnaderna mellan Guidettis och Zlatans sätt att hantera media var marginella när de var i samma ålder, men den sistnämnde kom mycket lättare undan.

Man kan alltså konstatera att synen på svensk fotboll har ändrats väldigt mycket på bara 20 år. Huruvida Martin Dahlin eller John Guidetti hade otur som slog igenom under fel epok går att reflektera kring, men det behöver trots analysen inte peka på deras hudfärg eller kulturella bakgrund är det enda skälet till medierapporteringen av dem. Tittar man på befolkningsmängden lever trots allt en miljon fler människor i Sverige jämfört med 1994 och tre år innan var det ännu färre. Det innebär i sig att vi har fler invandrare i landet som självfallet som grupp också har mer att säga till om. I Guidettis fall blir det jämfört med Dahlin en tvärtom-effekt, eftersom hans förortsbakgrund inte längre ses som lika speciell som Ibrahimovic under hans unga år.

Bägge analyserna visar tydligt att man accepteras som svensk om man etablerar sig i landslaget och presterar. Även om Martin Dahlin kanske hade det tuffast, vände vindarna mer och mer ju bättre det gick för honom, vilket man trots allt redan kan se under slutet av 1991. John Guidetti sågs länge som en diva och arrogant kaxig kille, men efter framgångarna med bland annat U21-landslaget 2015, har han snarare varit en av symbolerna för ”det nya Sverige” och morgondagens stjärnor. Det så kallade vita ögat blir tydligt och tack vare det normativa media och publiken har skapat ihop med de starka nationalistiska vibbarna, applicerar man i stort sett bara positiva attribut när det kommer till svenskhet.

Den största utmaning att ta svensk fotboll till nästa nivå är att utöka mångfalden inte bara gällande människor med annan etnisk bakgrund, utan också när det kommer till jämställdhet mellan kvinnor och män. Variationen utökar också representationen och fler idéer och tankar leder till en snabbare utveckling. För att nå denna mångkulturalism krävs det att man i den tidiga processen lotsar ledare framåt och bemöter nya tankar med respekt och omtanke, snarare än tvivel. Om ett litet land som Sverige ska nå sportsliga framgångar, krävs det att så många som möjligt engagerar sig. Om vissa människor glöms bort och om bredden saknas, tar man inte till vara på möjligheterna som finns. Detta handlar bara inte om exempelvis SvFF i sig, utan även från medias håll eftersom de bevisligen har en stor inverkan på hur den svenska publiken ser på landslaget. Således måste även mediehusen våga bryta det normativa och utöka sin representation, eftersom fler kulturella bakgrunder och fler etniciteter ger en mer nyanserad gestaltning av den svenska fotbollen men även samhället i synnerhet. Det behöver inte handla om kvotering, utan snarare om att gå djupt in i sitt undermedvetna och inse att det som är olikt en själv inte behöver vara något negativt. Svensk
fotboll och Sverige behöver mer nyfikenhet för att ta ytterligare steg som landslag och nation.

Tack

Norrköping

Kasper

Norrköping

Vamos Suecia!

Norrköping

Kalinka

Norrköping Hej!

Kommer under större delen av sommaren fokusera på min VM-vodd Kalinka. Se gärna till att följa den via Youtube och via min blogg här! Prenumerera gärna, stort tack!

24-åring med fotbollsfostran i IF Sylvia. Manager för Calcio Amore. Meriter från SFL.


Tidigare skribent på Fotbollskanalen/TV4 och är M.Sc inom kultur och mediegestaltning.


Hjärtat klappar för Arsenal och Lukas Podolski. Griezmann också en favorit. Extraknäcker med tennis.

Sportbloggar

Kultur- & nöje

Livsstil

Övrigt

Politiker

Frågor om våra bloggar?

Behöver du komma i kontakt med oss angående våra bloggar?
Mejla till bloggar@ostgotamedia.se