Logga in
Logga ut

Mirza Tule

Mirzas fotbollsblogg

Wengers arv räcker inte till

Norrköping Det var inte igår drömmen sprack.

Det är år av felbygge som har lett till detta.

Innan man börjar ge kritik åt Arsenal måste jag faktiskt berömma att laget ändå gav det ett försök under 180 minuter. Många pekar på avsaknad av karaktär men jag köper inte det resonemanget, eftersom man gav en match in i det sista mot ett lag som så sent som 2016 spelade final i Champions League. Det som var problemet igår var att för många spelare helt enkelt saknade kvalité i det tekniska utförandet. Objektivt sett var det nästan övertydligt. I omställningsspelet var det pang-boom med Atletico Madrid där Diego Costa var den mest lysande stjärnan. Mustafi och Chambers drömde nog mardrömmar i natt efter alla dueller.

I Arsenals fall fanns det åtminstone 4-5 tillfällen under matchen där man hade stora chanser till att kontra, men där det slutade med att man alltid hade en touch för mycket när bollen skulle levereras. Aaron Ramsey, Jack Wilshere och Danny Welbeck var bara tre spelare som visade att de inte riktigt har den nivån som krävs för att vinna de allra största titlarna just nu. Det hade varit en sak om de hade varit 20 år gamla, men nu närmar sig "Welbz" och Aaron 30-strecket och Wilshere är inte längre talangen som snurrade upp Xavi/Iniesta på Emirates 2011. För mig som supporter kräver jag spelare som ska ligga på den nivån Henry, Bergkamp, Pires, Campbell eller Ljungberg låg på. I nuläget är det egentligen bara Mkhitaryan, Özil, Lacazette eller Aubameyang som är nära. 

Väldigt tråkigt med Laurent Koscielnys skada, men han har också tappat sista två säsongerna vilket vi inte minst såg mot Emirates när Arsenal egentligen bara skulle vinna matchen med minst 1-0. Det kan nog vara det sista vi har fått se av honom på internationell topp-nivå. Jag har svårt att se "Kos" vara den som tar Arsenal mot en ligatitel eller Champions League-titel framöver.

Summa summarum var det nog bra att Arsenal inte tog CL-platsen, för i mitt tycke ska man bara spela turneringar man kan vinna och Arsenal är inte i närheten av de allra bästa i världen. Det ska bli oerhört kul att se vad den nye managern kan tillföra för till skillnad mot Manchester United och Moyes som tog över när klubben vann Premier League, lämnar Wenger efter sig ett lag som bara kan bli bättre och inte tvärtom.

Potentialen i klubben Arsenal Football Club är enorm. Dags för nästa generation att föra skutan vidare.

 

Timing i att välja rätt klubb

Norrköping 10000-kronorsfrågan är: Kunde vem som helst gjort det bättre i United i nuläget än José Mourinho?

Det är ett svar som förminskar portugisen som manager, men Solskjaers aura ger helt klart mer bränsle i en het diskussion.

Senast läste jag i en artikel att till och med kökspersonalen i klubben kände oro och någonstans får man betrakta det som pricken över i:et. Mourinho lämnade United i moll och i ärlighetens namn var det ett drömläge för vem som helst att ta över. Dels är det ligaplaceringen som är urusel med tanke på lagets dignitet, men framför allt finns det ett grundmaterial som fortfarande i sina bästa stunder håller absolut världsklass. Man skojar inte bort namn som Pogba, Matic, Rashford, Martial och De Gea med mera.

Å andra sidan: Var valet av Solskjaer en konsekvens av bristande kompetens från klubbledningen, eller snarare ett genidrag när det kommer till det kortsiktiga perspektivet? Än så länge har United sett ut som ett helt annat lag. Åtta gjorda mål på två matcher under norrmannen bevittnar om att United-fansen vågar drömma sig tillbaka till Fergie-epoken. Man blir inte jätteförvånad över förre "supersubens" uttalanden om hans långa samtal med Sir Alex om tips och råd. 

Diskussionen kring Solkjaers kompetens som huvudtränare kommer fortsätta egentligen hela våren oberoende av resultat, eftersom det egentligen är en debatt mellan etablissemanget kontra de mer filosofiskt lagda fotbollsmänniskorna. Till exempel hävdar ena sidan att det finns ett fundamentalt problem i att klubbar väljer tränare baserat på deras meriter som spelare, vilket egentligen inte säger någonting om hur bra de faktiskt är på att just träna. Vi har flera exempel på före detta spelare som knappast har haft en lika framgångsrik tränarkarriär, med Diego Maradona som kanske det främsta exemplet. Den andra sidan hävdar å sin sida att det finns något djupare som inte går att förklara med fakta, utan det är bara konstateranden. Solskjaer tillhör klubbens gamla DNA. Solskjaer har ingjuten vinnarkultur. Solskjaer är Manchester United.

Man måste samtidigt sätta anställningen i kontext. Solskjaer fick nyttig erfarenhet under sin sejour i Cardiff och misslyckandet var mer än en nödvändig lärdom. Tiden i Molde har också utvecklat honom, men framför började Solskjaer faktiskt sin tränarkarriär i Uniteds reservlag. Det finns med andra ord inga rimliga argument för att räkna bort norrmannens kompetens bara för att fotbollstyckare hyllar honom på grund av hans leende och hans kärlek till klubben. Självklart finns rent ut sagt idiotisk naivitet kring det här att tro på att bra spelare automatiskt blir bra tränare, men Solskjaer har inte fallit från himlen. Tar man Zinedine Zidane som exempel spenderade han många år i Castilla innan han fick chansen i A-laget. Jag tror knappast att den före detta norske anfallaren satt längst bak i klassrummet under tränarkurserna och kastade suddgummi.

Med det sagt finns bara ett svar i denna diskussion och det är att vi egentligen inte kommer få något svar på Solskjaers kompetens under dessa sex månader. Dels är sejouren för kort för att ens analysera, men dessutom kanske denna vår snarare blir en "avslappningsprocess" för spelarna som kanske vilken som helst någorlunda kompetent tränare hade kunnat utnyttja. Det vi dock vet med all säkerhet är att som tränare måste man välja helt rätt klubbar i rätt skede av karriären. Utifrån den aspekten har Solskjaer gjort ett supersmart val. Han kan inte lämna som förlorare hur det än går om sex månader, bara som vinnare.

Så ska det ju å andra sidan vara med Fergie-adepter.

Likgiltigheten kring Milan säger allt

Norrköping AC Milan med näst flest Europacup-titlar någonsin åkte igår ur Europa League.

Folk rycker på axlarna åt detta.

Detta om något påpekar det faktum att Milans dystra kapitel i deras fotbollshistoria fortsätter.

Med tanke på torsdagens sena träning med Calcio hade jag svag koll på Europa League, men efter att ha kikat på Livescore efter träningen kunde jag konstatera att Milan inte spelar slutspel i februari. Man förlorade mot Olympiakos borta och det var direkt avgörande för deras uttåg. Trots detta verkar flera Milanistas rycka på axlarna. 

På allvar?

Sedan min uppväxt har Milan alltid varit en jätte. När Arsenal slog ut Milan i CL-åttondelen 2008 svävade jag på moln. Vi slog ut en jätte och hade chans att återupprepa 2006 när vi nådde finalen i samma turnering. Där och då var Rossoneri fruktade. 

Tio år senare känns det snarare som om tidsmaskinen tagit oss 30 år framåt. Det har länge pratats om satsningar, nya arenor, ägare som ska ta tillbaka Milan där de hör hemma men man trampar i vatten år efter år. Oklarheterna kring ledarskapet både på och utanför planen består. När Gennaro Gattuso tillträdde trodde många att han var en tillfällig tränarlösning tills Milan skulle hitta en stortränare som skulle kunna axla rollen. Det var länge snack om Antonio Conte, inte minst med tanke på hans bedrift med Juventus när han påbörjade projektet med att ta tillbaka Bianconeri där de hör hemma, nämligen på toppen.

När supportrar hetsar mellan varann vid rivalitet, är det ett tecken på respekt men också rädsla för sin antagonist. Det är ingen slump att alla möten mellan Barcelona och Real Madrid är så laddade, med tanke på att de kanske varit två av världens absolut bästa lag om man ser till den senaste tioårs-perioden. Normalt sett bör Europa skratta åt Milans otroliga fiasko, men vad jag bedömer är det mest att man rycker på axlarna. Det om något ger mig oroväckande signaler. Ska vi inte kräva mer av en av världens största klubbar historiskt sett? Det är klart att fansen i sig inte prioriterar Europa League med tanke på att topp-fyra i ligan är en rimlig prioritering, men ett lag av deras dignitet ska nå slutspel med ett B-lag ändå, det finns inget att diskutera där.

Hoppas verkligen inte jag är ensam om dessa tankar som neutral supporter. 

Skam den som ger sig

Norrköping Livstecken.

Vill bara informera att bloggen inte är död alls, det har bara varit en hektisk period sedan VM-sommaren. Säsongen är hur som slut med Calcio Amore. Det slutade med poängrekord och placering på övre halvan, vilket känns som klart godkänt i min första säsong som huvudtränare. Ser fram emot en innehållsrik vinter ...

Norrköping Futsal är min anhalt när det kommer till just futsal. Premiären är bara att glömma, men redan på onsdag har vi chans till revansch mot topptippade Örebro. Vi är lite underdog, men det är också en roll som tidigare har passat oss så hoppas att grabbarna höjer sig.

Har flera projekt på G, så håll utkik på min Facebook, Instagram, Twitter, Youtube etc för att inte missa.

Ses!

Tack

Norrköping

Kasper

Norrköping

25-åring Gunner som idag är spelande tränare i Calcio Amore. 


Som vänsterfotad är Lukas Podolski favoritspelaren, men Antoine Griezmann är också en växande favorit.

Bloggar

Sportbloggar