Logga in
Logga ut
Med blicken framåt Annelie Sjöberg (SD) Annelie Sjöberg (SD)
Vädersponsor:

Christer Gustafson & Kenny Wiis

Speedwaybloggen

Allsvenskan Awards 2018

Norrköping Allsvenskan är slut sedan ett par veckor och det blev Piraterna som blev mästare efter att ha besegrat ett skadeskjutet Griparna i finalen.
Huruvida Piraterna ska köra i elitserien nästa år eller inte verkar högst oklart för tillfället. Vi får vänta och se.
Då kan vi passa på att dela ut ett stycke utmärkelser till förare som huserat i allsvenskan den gångna säsongen.
Nu kör vi.

 

Årets mest värdefulle förare för sitt lag: Kim Nilsson.
Som alltid är Kim Nilsson en gigant i allsvenskan. Han bar i flera matcher Vargarna på sina axlar och bara matar in heatsegrar. Kör både smidigt och tufft. Om den individuella SM-finalen skulle köras på Kråkvilan så skulle Nilsson har en ypperlig chans att vinna.

Årets lyft: Oliver Berntzon.
Ett enkelt val. Berntzon har haft några tyngre säsonger efter genombrottet 2014. I år kom Anderstorpssonen tillbaka på allvar och fick utdelning på sitt stora och målmedvetna slit då han flög fram. Den stora faktorn till att Griparna gjorde en så fenomenal grundserie.

Årets ändring: Kai Huckenbeck i stället för Victor Palovaara.
Det är aldrig roligt när svenskar åsidosätts för utländska förare. Men i det är fallet gjorde Fredrik Staaf helt rätt. Piraterna ville vinna allsvenskan, och det hade laget med stor sannolikhet inte gått med Palovaara (ljummen säsong) i stället för Kai Huckenbeck. Tysken visade för den svenska publiken att han är en toppchaufför på den här nivån.

Årets besvikelse: Daniel Davidsson.
Hans älskade Piraterna blev förvisso mästare, men Daniel Davidsson hade inte alls någon bra säsong. "DD" var mil ifrån 2017-formen och kom så långt ner som på 22:a plats i snittlistan. Men ni vet vad det här brukar betyda? Att Daniels nästa år blir lysande.

Årets mest kortvarige: Benny Johansson.
Gamle fina Benny fick chansen i Piraternas startsjua i premiären och mäktade bara med två poäng på sex heat. Nattsvart – och sedan var det färdigkört i allsvenskan. Inte så konstigt då junioren Anton Karlsson tog massiva steg framåt under sommaren och lade beslag på den platsen i laget.

Årets mest mystiske: Rafal Konopka.
Ingen visste vem Konopka var innan säsongen. Vi blev inte klokare under året heller. Körde endast en match för strykgänget Norra Speedwayalliansen. Var det någon som såg hur han såg ut? Hur såg körningen ut? Vad gör han nu? Ska han köra nästa säsong? Vi tar tacksamt emot all info.

Årets slagpåse: Norra Speedwayalliansen.
Tio raka torsk och 280–607 i förarkvot. Säsongen blev mardrömslik för alliansen. Det är dock inte så konstigt om toppförarna i laget heter Daniel Henderson och John Lindman.

Årets tröttaste: Magnus Karlsson.
Hade återigen en säsong med klena poängskördar. Rutinerad, men något vidare driv verkar inte finnas kvar alls.

Årets deppigaste: Wennerstam och Edberg lägger av.
Kenny Wennerstam och Alexander Edberg har inte gått framåt ett smack på länge. Jag kan köpa att de har tappat sugen. Det är emellertid alltid tråkigt när svenska förare i ung ålder lägger av. Vi behöver alla förare vi kan få.

Årets All Star: Peter Ljung.
Det Zlatan gör med en apelsin gör Peter Ljung med allsvenskan.

Årets amerikan: Luke Becker.
Några har försökt, men ingen förare från USA har lyckats att nå någon högre nivå på mycket länge. Hur länge ska Greg Hancock behöva köra för att USA ska ha en riktigt bra förare? Till han är 67? Luke Becker är i alla fall en förare som Hancock coachar och hoppas på. Becker fick fyra matcher med Nässjö i år utan att imponera. Kämpa, Hancock.

/KW

Fredagsmatcher är lockande

Norrköping Vi fick in ett tips och jag slog en signal till Tony Olsson.
Den sista bossen på Svemo.
Han hade saker att berätta.

Det är klubbarna i elitserien som gärna vill lägga en match per omgång på torsdag. Detta för att då finns möjligheten att den blir tv-sänd, vilket är bra för elitserieklubbarna på många sätt, inte minst ekonomiska.
Att elitserien lägger en match i veckan på en torsdag är ingen jättegrej för dem, även om tisdagen är närmast helig. Men det kommer att röras om betydligt mer i den allsvenska grytan.
Allsvenskan har under många år kört sina matcher på torsdagar. Så kommer inte att bli fallet 2019, om förslaget som ligger ute blir till verklighet.
I stället kommer lagen i allsvenskan att få välja vad som passar deras hemmafighter bäst av antingen måndag, onsdag eller fredag.
En stor förändring.
Som inte låter dum alls.

Jag köper att elitserien går i första hand. Att allsvenskan får rätta sig lite i ledet är inget att vrida och vända sig i plågor över. Och även om torsdag är djupt rotad bland den allsvenska publiken, så öppnar det här upp fler möjligheter än att det ställer till problem.
Att klubbarna får välja mellan tre dagar är bra. Det finns alternativ. Och jag känner spontant att fredagsmatcher skulle kunna vara ett lyckat koncept.
En skön avslutning på arbetsveckan. Sovmorgon dagen efter.
Vargarna–Griparna på en fredag kommer inte att locka färre åskådare än Vargarna–Griparna på en torsdag.
Snarare tvärtom.

/KW

Sjuan som hade blåst alla av banan

Norrköping Hur Vargarna ska forma sitt lag inför nästa säsong är ganska svårt att sia om.

En sak är dock säker.

Det lag jag ska presentera nu kommer INTE köra för Vargarna 2019, mer än troligen en förare. De andra har sina bästa år bakom sig, alternativt är alldeles för bra för allsvenskan.

Men i väntan på att något matnyttigt händer runt stans speedwaygäng den här hösten tänkte jag presentera min startsjua när det gäller förare jag själv bevakat genom åren. Taget direkt ur minnet så jag kan mycket väl glömma någon jag borde ha med, men så här känner jag spontant att jag skulle ställa upp ett sådant lag.

Hänsyn till snitt tas naturligtvis inte med tanke på att de flesta inte har något färskt sådant att skylta med - och det måste alltså vara förare jag själv följt ordentligt under min tid som skribent.

Här är de, sjuan som hade blåst banan av alla andra om alla peakade samtidigt:

1) JOE SCREEN

Kommentar: Inget Varglag är komplett om inte Joe Screen är med. Det är en regel som jag håller hårt på. En lika stor stjärna vid sidan av ovalen. Bara att han tog sitt ansvar och var kvar i klubben efter degraderingen till allsvenskan 2006 och även var med och tog laget tillbaka igen säger en del om engelsmannens hjärta för klubben.

Screens eleganta åkstil, sköna jargong och vägvinnande personlighet med en ärlighet som få var skön att ta del av.

På tal om klubbhjärta så fick Screen inte plats i uppställningen när man 2009 körde SM-final inför över 7 000 åskådare på Kråkvilan.

Screen kom ändå och från Vargarnas håll pratades det just om att det berodde på att han brann så hårt för klubben. Vi ville förstås höra honom säga det själv så i ett kort tv-klipp frågade vår reporter helt enkelt varför han valde att komma trots att han inte skulle få köra.

”Because they told me to”, svarade Screen.

”För att de sa åt mig att göra det.”

Där kom möjligen känslorna lite på skam, men vem hade inte velat köra en SM-final om man hade chansen till det?

2) PETER NAHLIN

Kommentar: Lagkaptenen var i flera säsonger en mycket stabil kugge i Vargarnas lag. Eskilstuna-sonen kom till klubben 1997 när man precis hade gått upp i elitserien igen och blev ganska snabbt en uppskattad och omtyckt ledare både på banan och i depån.

Nahlin gjorde alltid sitt yttersta i Vargvästen och var inte sällan en av de som det lades mycket förhoppningar på från lagledningens håll när matcherna skulle avgöras.

Nahlin stannade i Vargarna till och med säsongen 2000 innan han drog vidare.

3) TAI WOFFINDEN

Kommentar: Jag minns när dåvarande och nuvarande lagledaren Peter Jansson började prata om den där talangfulle unge engelsmannen (född i Australien) som kunde bli något alldeles extra.

Woffinden såg inte mycket ut för världen, men var väldigt mogen och artig för sin ålder redan när han som 16-åring drog på sig Vargarnas väst för första gången. Han blev väldigt snabbt en favorit på Kråkvilan och en förare som alltid känns som en ”varg” även om det var länge sedan han körde i Norrköping nu.

När Woffinden var som bäst var han svårslagen i Norrköping – något han numera är även på en högre nivå där han nyligen körde hem sin totalt tredje VM-titel. Jag hoppas att Woffinden någon mer gång i karriären får chansen att dra på sig Vargarnas väst, men som det ser ut just nu är det en ganska bra bit dit såklart.

4) KIM NILSSON

Kommentar: Här har vi en förare som faktiskt kan vara med både i mitt lag och i det riktiga 2019. Kim Nilsson har blivit en Vargförare i själ och hjärta där han bara har blivit bättre och bättre.

Var borta från klubben några år när det inte passade med klubbvalen, men kom tillbaka för några år sedan när Vargarna var tillbaka i allsvenskan.

Nu är han troligen den Vargarnas sportgrupp skriver ner allra först när lagbygget för nästa säsong ska planeras upp.

Nilsson har en given plats i den här startsjuan.

5) JASON CRUMP

Kommentar: Med ett temperament som få var han inte alltid lätt att intervjua i depåerna efter matcherna. Samtidigt en lagförare av rang som alltid gjorde sitt mesta och bästa för Vargarna och en omtyckt förare i klubben under alla de åren han körde på Kråkvilan.

Även han kom som ung och på väg uppåt och blev en stjärna under tiden han körde i Vargarna.

Han lämnade klubben för Vetlanda och lyfte ännu mer där. Jason Crump är givetvis en av de bästa genom åren med tre VM-titlar och ytterligare sju medaljer på den högsta nivån individuellt.

Det är svårslaget.

I Vargarna gick han knappt att tas med när han stod på sin topp och dominerade hemmamatcherna i Norrköping.

6) NIKLAS KARLSSON

Kommentar: Ett starkt lagbygge behöver stabila och bra reserver. Niklas Karlsson var inte den störste stjärnan, men en habil lagförare som sällan gjorde en dålig match.

Med Karlsson på position sex torde det här laget ha stora chanser att hålla emot starkt i reservheaten.

Han var inte alltid den mest pratsamme, men trevlig och lite tillbakadragen gjorde intryck på sitt eget sätt.

7) JASON LYONS

Kommentar: Australiensaren var en aning ojämn, men i sina bästa stunder kunde han mycket. Åtminstone hemma på Kråkvilan där han inte sällan gjorde bra tävlingar.

Lyons kanske aldrig utmanade den yppersta världstoppen, men han gjorde någon säsong i GP-cirkusen och hade en bra potential i sina bästa stunder.

Som sjua i mitt lag halkar han in i tuff konkurrens.

 

Bubblare: Jimmy Nilsen. Daniel Nermark. Adam Skornicki. Scott Nicholls. Ronni Pedersen. Mikael Blixt (hade förmodligen varit given om jag sett honom mer, men han var bra lite för tidigt innan jag hann börja bevaka sporten ordentligt.)

/CG

Speedwaybloggen goes modebloggen

Norrköping Speedway är en häftig sport på så många plan. Farterna, intensiteten, det oförutsägbara …

Men det finns mer att ta fasta på och det har bloggens duo nu gjort.

Dräkterna.

Vilka har egentligen varit snyggast genom åren i Vargarnas väst? Det är på intet sätt en fullständig genomgång men vi har lyft fram de som vi kommit på som stuckit ut genom åren och gett dem betyg från 1-5.

Modeblogg alltså.

Så här har vi resonerat om 17 Vargförares estetiska förtjänster på Kråkvilan:

 

STEFAN EKBERG 1998

Betyg: 3.

Kommentar: En stark trea ändå. Att ha lite sponsorer är inget bra för en speedwayförare såklart men för dräktens skull är det ett plus. Inte en massa tjafs som stör. Två olika nyanser av blått och det nedtonade rutmönstret går hem hos juryn. Lite mer frågetecken för den neongula randen på armar och ben som mest blir störande. Det här är ett klassiskt blåställ dock och sådana gillar vi. Känns slitstarkt.

 

SHAUN TACEY 2000

Betyg: 4.

Kommentar: Ingen reklam att tala om här heller. ”Fjös-rött” och gult – det är ingen tvekan om att Tacey var iögonfallande. Och det är en fördel om man inte vill bli pååkt. Det är framför allt sköna kontraster i den här dräkten och den är ovanlig. Han har inte shoppat på speedwaydräkternas svar på Ullared utan verkligen försökt hitta sin egen stil. Det ska premieras. Sparade förmodligen Vargarna några lux i strålkastarna, publiken såg honom ändå.

 

 

JASON CRUMP 2000

Betyg: 3.

Kommentar: Det är inte så här man minns Jason Crump. Men det här var tiden innan han gick över till sitt vit/orange/blå ställ som sedan blev så synonymt med honom. På 2000-talets första år var det djupblått som gällde, lite inspirerat av Indiska Oceanen eller var Crump nu badade hemma i Australien. Det sticker inte ut direkt vilket är tråkigt, men ändå fin färg och det är mycket nostalgi över det här. Crump körde det säkra före det osäkra på tiden.

 

MARK KEAST 2000

Betyg: 3.

Kommentar: Återigen en väldigt originell dress, den här ser man inte ofta numera. Svart med gula och gröna bokstäver lite planlöst utslängda här och var på armarna och bålen. Och anar man inte lite lila revärer också om man tittar ordentligt (Keast är alltså längst bort på bilden)? Mark Keast blev väl aldrig någon succé i Vargarna, men det hängde aldrig på dressen, den höll fullt godkänd klass. Lite sotarkläder möter disconeon. Sånt gillas.

 

JASON LYONS 2001

Betyg: 1.

Kommentar: Vad är det för färg på dressen? Kan man lyfta bort alla bokstäver och all reklam och titta? Helt svart, jaha. Det är inget fel på den mörkaste av färger egentligen, men här blir det bara som en mörk anslagstavla för diverse företag att lappa upp sina budskap på. Reklamen på låren i grönt är extra anskrämlig. Jason Lyons var en trivsam prick som dessutom körde i bättre outfits än den här, men just 2001 års klädsel som vi tagit fasta på vinner inga modepriser. Så är det bara. Det blir en touch the tape och uteslutning på den.

 

RONNI PEDERSEN 2003

Betyg: 5.

Kommentar: Full pott. Ronni Pedersen må ha en bror som är bättre på att köra i Nicki Pedersen, men klä sig det kan han. Åtminstone här. Originellt men inte för konstigt. Dessutom håller det sig inom en färgskala som liksom sitter ihop hela vägen. Svart, vit, grå. Lite astronautiskt nästan i färgkänslan, skulle funkat som klädsel för en biroll i Star Wars. Det här är snyggt och stilrent. Karl Lagerfeld hade inte designat det här bättre.

 

CHARLIE GJEDDE 2003

Betyg: 3.

Kommentar: Blekt är första intrycket. Som att Gjedde försöker köra undercover och hoppas han inte ska synas. Smälta in liksom. Som mellanmjölk. Vitt och gult hade behövt någon större kontrast för att lyfta ordentligt, de svarta linjerna räcker liksom inte. Plus ändå för att det inte drar iväg i alltför konstiga kombinationer och en dansk speedwayförare som inte har OK Benzin som reklam på kroppen finns ju inte. Där följer Gjedde trenden och kämpar sig åtminstone upp till ett godkänt betyg.

 

PIOTR SWIST 2003

Betyg: 1.

Kommentar: Arbetsdagen på gamla BP-macken i Bygdoszcz är över, men hinner man inte byta om på väg till speedwaybanan får man köra i det man har på sig på jobbet. Så känns det. Det här är intetsägande. Deppigt. Polsk 50-talsmisär och färgerna är som hämtade ur BP-loggan. Swist måste varit sponsrad i smyg. Allt annat är otänkbart.

 

LUKAS DRYML 2005

Betyg: 2.

Kommentar: Lite för basic, sticker inte ut. Vi har sett det här förut. Som att komma hem med en t-shirt från klädjätten som var och varannan människa har när man egentligen var ute efter en unik designer-tröja. Dryml ser ut som tusentals speedwayförare gjort och gör. Neon-tramset på sidorna förstör bara dessutom. Varför finns det ens där?

 

DANIEL NERMARK 2005

Betyg: 4.

Kommentar: Fransarna gör det. En annan förare är mest synonym med det i Vargarnas historia, men Nermark var faktiskt före. Färgkombinationen är skön och att fransarna dessutom mynnar ut i eldsflammor på själva dressen lyfter det hela ytterligare. Snyggt helt enkelt. Snitsigt så man tappar hakan och ytterst nära full pott.

 

JOE SCREEN 2007

Betyg: 3.

Kommentar: En stabil klädsel men den är också lite för vanlig. Man har sett den förut. Zebrahojen är mer unik, och hade dressen varit mer av den stilen också hade Screen varit hemma. Men nu måste vi bortse från det och då lyfter det inte riktigt. Det är lite som jeans och vit t-shirt på fest. Funkar men får inte omgivningen att dra efter andan. Synd, Screen är värd mer.

 

WILLIAM LAWSON 2008

Betyg: 2.

Kommentar: Tråkig och lika anonym som hans karriär i Vargarna som innehållit exakt en match. Griparna på bortaplan – på Joe Screens motorcykel dessutom. Passivt och menlöst. De orangea detaljerna hjälper liksom inte upp det. Och då gillar vi ändå orange som färg. Lawson känns som en parentes i Varghistorien och hans utstyrsel lyckas inte ändra på det. Svag tvåa.

 

TAI WOFFINDEN 2008

Betyg: 3.

Kommentar: Det är det här med reklam igen. Tai Woffinden har mycket sådant vilket är förståeligt. Men det ser inte snyggt ut. Orange är annars, precis som skrivits ovan, en bra färg och det är en nyans som är en av de bättre man skådat. Men det blir annars lite som att dra på sig en snitsig kostym och krydda det med slitna sandaler till. Ett bra försök som strandar på vägen mot målet.

 

ANDRÈ HERTZBERG 2012

Betyg: 3.

Kommentar: Körde alltså i landslagets dress här – förmodligen för att han tillhörde juniorlandslaget och var en lovande förare där och då. De klassiska gula och blå färgerna går förstås alltid hem. Det sticker dock inte ut och blir lite mellanmjölk av det. Stabilt, men ett minus också för att det inte är en egen dress i grunden. Man kan inte leva på Svemos designers om man vill få högsta betyg.

 

ADAM SKORNICKI 2012

Betyg: 5.

Kommentar: Fransar igen. Och den som kanske är mest känd för tilltaget i Vargarnas lag. Skornicki hade dessutom den goda smaken att komplettera det hela med ett långt yvigt hår också som fladdrade under hjälmen. Färgerna gifter sig bra med varandra här och Skornicki har helt rätt aura för att köra med fransar. Helt enkelt toppklass igen.

 

NIKLAS PORSING 2015

Betyg: 2.

Kommentar: Försöker skoja till det, men det blir lite platt fall ändå. Intentionerna är goda och han försöker sticka ut, men det är för många frågetecken. Helvitt i grunden är okej, men vad är det för märkliga orange/rosa streck som far lite ostrukturerat över ytan? Också väldigt tveksamt med såpbubblor som revärer. Det blir lite clipart över de detaljerna. Porsing kan bättre.

 

ERIK RISS 2018

Betyg: 4.

Kommentar: Helvitt igen. Stilrent och här kommer det inte in en massa märkliga detaljer som man inte förstår sig på. Det är snyggt och fräscht helt enkelt. Dock kanske inte det mest lämpliga stället att ta sig an regnmatcher med. Lite som att gå på rockfestival i frack och vit skjorta. Men det är coolt att han vågar och så länge han ligger först i heaten slipper han skita ner sig. Då funkar det. Ett ställ för vinnare med andra ord.

Riss var inte piggast genom tiderna

Norrköping Det såg ju så lovande ut.
Efter det tionde heatet i Motala ledde Vargarna med fem poäng i matchen – och sju poäng i totalen.
Det var ett kanonläge att få till den där skrällen som det faktiskt hade varit att slå ut Piraterna sett till allt strul som Vargarna drogs med.
Då började fallet.
En olycklig 0–5:a i baken i heat 11 och vips så hade Piraterna sugit in fem poäng, tagit bort kniven mot strupen och skaffat sig momentum i matchen.
Ett momentum de aldrig släppte.
Piraterna såg på pappret – och dagsformen – starkare ut i de avslutande heaten och så blev det också.

Mathias Thörnblom förmådde inte att rubba Jonas och Daniel Davidsson på banan där bröderna växte upp.
Och Erik Riss kunde inte matcha Piraternas toppar och lämnade Dunteberget med noll heatsegrar på fem heat.
Riss var säkerligen sliten när han anlände till Motala. Innan 6 september hade han kört matcher i England 31 augusti, 1 september, 3 september, 4 september och 5 september. Klart att tysken inte var världshistoriens piggaste person.
En Riss som inte var på topp var något som Vargarna inte hade råd med.
Kim Nilsson var i vanlig ordning en jätte, men där bakom var det för tunt.

Sedan är det alltid små marginaler i ett sånt här tätt dubbelmöte. Johannes Stark blev lite av en olycksfågel. Först föll han i ledning i ett heat på Kråkvilan, där förvandlades 5–1 till 3–3. På Dunteberget blev han också utesluten i ett heat vilket gav den där femnollan i baken då Henrik Bergström var utesluten i en tidigare start.
En annan faktor var Viktor Bergströms smärtor i de nedre regionerna. Det var uppenbart att Viktor – efter en fin säsong i övrigt – inte kunde göra sig själv rättvisa. Jag lider med honom.
Samtidigt hade Piraterna sin beskärda del av det stökiga. De åkte ju faktiskt också på en femnolla i baken sedan både Johan Jensen och Anton Karlsson dundrat in i tejpen.
Två 5–0:or i samma match. Jag har aldrig upplevt något liknande.
Har det överhuvudtaget skett tidigare i svensk seriespeedway?

Jag kan någonstans unna Piraterna segern. Motalaklubben vill upp till elitserien igen, det vill inte Vargarna.
Piraterna har haft ett bra publiksnitt hela säsongen och nu får de trogna åskådarna en final mot Griparna att se fram emot.
Finalen betyder visserligen inte ett skvatt sportsligt.
Men roligt blir det ändå.

Vad har då Fredrik Staafs grabbar för chans att rubba Griparna i finalen?
De är oerhört små.
Jag skulle säga att det är 80–20 fördel Griparna, om inte mer.
Griparna har något så ovanligt i allsvenskan som tre supervassa toppar: Oliver Berntzon, Peter Ljung och Timo Lahti.
Där bakom går Linus Eklöf mot en stark höst.
Räkna med firande i Nyköping om två veckor.

/KW

Christer Gustafson och Kenny Wiis är sportreportrar med ett litet extra speedwayintresse. Här kommer vi blogga om det som dyker upp - stort som smått. Fokus är på Vargarna, men det kan landa även annat i bloggen beroende på dagsform och nyhetsläge.

  • Twitter
  • @ChristerGson
  • Mest lästa bloggar
Fotbollsbloggen

Sportbloggar

Kultur- & nöje

Livsstil

Övrigt

Politiker

Frågor om våra bloggar?

Behöver du komma i kontakt med oss angående våra bloggar?
Mejla till bloggar@ostgotamedia.se