Logga in
Betyg på samtliga spelare i Hästen - de få... Hockeybloggen Hockeybloggen
Vädersponsor:

Christer Gustafson & Kenny Wiis

Speedwaybloggen

De coolaste lagnamnen (England)

Norrköping Då så. Vintergalan går vidare och nya utmärkelser ska delas ut. Efter att ha lyft fram Mikael Max, James Bond samt laget Kavaljererna har turen nu kommit till England.
Det är dags att titta djupare på lagnamnen i den engelska ligaspeedwayen. Som vanligt har tvåmannajuryn varit sagolikt enig i sina beslut som här presenteras i laga ordning.
Nu kör vi igen.
Englands coolaste, fränaste och häftigaste lagnamn någonsin, från plats tio och ner till plats ett:



10) BELLE VUE ACES
Belle Vue betyder "vacker utsikt" på franska. Och Aces betyder ju "Essen". Kombinationen räcker fram till en tionde plats för den klassiska klubben från Manchester som har ett klöver i klubbmärket och på sina västar. Belle Vue Aces bildades redan 1928 och de första tävlingarna kördes på Belle Vue Greyhound Stadium på Kirkmanshulme Lane - den första banan på engelsk mark. Därefter flyttade man till nybyggda Hyde Road Stadium där man höll till fram till 1987 innan den arenan revs. Numera är man tillbaka på en ny bana på den ursprungliga platsen på Kirmanshulme Lane igen. Belle Vue Aces har varit en mycket framgångsrik klubb i den engelska speedwayhistorien, med bland annat fem ligatitlar och har tävlat konstant sedan bildandet för 84 år sedan. Belle Vue var exempelvis enda klubben som fortfarande arrangerade tävlingar under andra världskriget. En av Vargarnas alla profiler genom åren, den nästintill ständigt cigarettrökande Jason Lyons, har kört många säsonger för klubben, liksom Joe Screen. Även världsmästare som Peter Collins, Ivan Mauger, Jason Crump, Peter Craven och Ove Fundin har tillhört "Essen" från Manchester. Några klöver för tiondeplatsen här blir det inte för klubben som dock kan lägga den här utmärkelsen i högen av alla sina tidigare. Gott så.



9) LIVERPOOL CHADS
Någon som sett lagets västar? Inte? I så fall hade man inte ifrågasatt den här utmärkelsen. De är nämligen så fula att de blir snygga. Så icke-macho att det blir macho. Chad var en populär (?) tecknad grafittifigur som i USA hette Kilroy och i Australien hade namnet Foo. "Mr Chad" har en gigantisk näsa som hänger över en slags mur där hans kala hjässa också sticker upp medan händerna greppar om muren på varsin sida. Det här hade alltså Liverpool Chads på sina västar. Ni fattar? Va? Liverpool Merseysiders började köra ligaspeedway redan 1929 och höll på fram till 1937. När sporten återupptogs 1949 var det under namnet Chads. Laget höll till på Stanley Stadium i Liverpool och döptes senare om både till Eagles och Pirates innan man slutligen lade ner det och rev banan för att istället dra igång en fruktmarknad på området efter säsongen 1960. Så kan det också gå för en klubb vars kännetecken under den hetaste perioden var en tecknad figur med århundradets längsta näsa. Hur som helst, Ginger Lees och världsmästaren Peter Craven är två förare som tillhört den numera nedlagda klubben från Merseyside på den engelska västkusten.



8) LONG EATON ARCHERS
Long Eaton ligger i centrala England, i Derbyshire, söder om Nottingham och har haft flera olika speedwaylag genom åren. Det nuvarande, Long Eaton Invaders, blev så sent som ifjol Midland League Champions. Long Eaton Rangers och Nottingham Outlaws har också funnits, men allra först var "bågskyttarna" i Long Eaton Archers. De körde, logiskt nog, med en bågskytt på västen och bildades 1950. Kopplingen till Nottingham och Robin Hood är förstås given i valet av namn. Laget körde fram till 1953 när banan Station Road Stadium stängdes under några år. Lagets namn bestod även 1963 till 1967 när banan öppnades och senare stängdes återigen. Nästa gång den öppnades (1969) var det adjö till pilar och pilbågar när laget fick namnet Long Eaton Rangers istället. Kända förare i Archers var Ove Fundin, John Erskine och Norman Storer. Dagens Long Eaton Invaders kör inte längre på den gamla banan på Station Road, det området är istället på väg att förvandlas till bostäder. Nu delar laget bana med Leicester Lions i Beaumont Leys. Men det är överkurs, det mest flagranta är ändå att man valt att överge det gamla bågskyttetemat - som är tillräckligt coolt för att platsa här.



7) CRAYFORD KESTRELS
Efter bågskyttar över till fågelriket. "Tornfalkarna" från Crayford får ju allmänt alldeles för lite uppmärksamhet i de norrköpingska speedwaykretsarna. Nu ska det dock bli ändring på det. Laget bildades 1968 under namnet Crayford Highwaymen och körde då i västar med tre revolvrar på. Coolt kan tyckas. 1970 lades dock laget ner och när man återupptog speedwayen i Crayford var det under namnet Kestrels och modet gick från hårda vapen till mer ofarliga fåglar. Man ska dock inte låta sig luras, tornfalken är trots allt en av Europas vanligaste rovfåglar och kan säkert sätta skräck i en och annan levande varelse. Åtminstone små sådana. Och speedwayförare är oftast korta till växten...men nu känner jag att jag vecklar in mig i obegripliga resonemang varvid jag går vidare som om inget hänt: Speedwayens tornfalkar hade sitt bästa år 1980 när man vann National League Four (har ingen riktig koll på hur hög nivå det är på detta, men det låter inte hejdundrande stort). 1983 gjorde man sin sista säsong på den korta banan på Crayford Stadium (numera arena för greyhoundracing) innan man tvingades flytta då arenan såldes. Laget hamnade då i Hackney och körde under namnet Hackney Kestrels fram till 1990. Efter det är det mer i faunan än på speedwayovalerna som man stöter på tornfalken. Tyvärr tycker bloggen och lyfter fram laget på plats sju.



6) IPSWICH WITCHES
Ipswich från östra England har kunnat heja fram sina speedwayhjältar sedan 50-talets början. Bakgrunden till namnet kan jag inte mycket om, men en vild gissning är att det har något att göra med att Suffolk, där Ipswich ligger, historiskt var centrum för häxjakt och även avrättningar av människor som ansågs ha häxkrafter för ett antal sekel sedan. Möjligt att det hänger ihop på ett eller annat sätt. Att namnet är ett rejält tungvrickarnamn (försök säga det snabbt några gånger i rad så får ni se...) höjer bara statusen på det. Man slår liksom knut på både tungan och stämbanden och får ett helvete att komma loss om man försöker. Laget kör på klassiska Foxhall Stadium i utkanten av Ipswich som byggdes speciellt för speedway 1950. 1965 gjordes banan och underlaget om för stockcar innan en man vid namn John Berry 1969 byggde en ny bana innanför stockcarbanan och sedan dess är det där klubben kört sina matcher. 2010 begärde "häxorna", som har blivit mästare i England tre gånger, sig själva ner i Premier League och lämnade således över sin plats i Elite League till Birmingham Brummies. Den tidigare Vargföraren Scott Nicholls, Tony Rickardsson, John och Chris Louis, Tomasz Gollob och Mark Loram är stjärnor som tillhört Ipswich genom åren. Numera är Kevin Doolan lagkapten och största stjärnan. Också han med en historia i Vargarna, som alla känner till. Det här är, för övrigt, det lag med det coolaste namnet av de som fortfarande är verksamma.



5) CRYSTAL PALACE GLAZIERS
"Glasmästarna från Kristallpalatset" körde speedway mellan 1928 och 1940. De satte således ett ganska kortvarigt avtryck i den engelska speedwayhistorien genom sina insatser under mellankrigstiden. Första ligamatchen körde man 1929 i Southern League, där man fanns med till 1931. 1932-1933 handlade det om National League och 1934-1939 körde man i National League Second division innan banan Crystal Palace Exhibition Grounds i Sydenham året därefter stängdes. Laget körde med en sexuddig stjärna på bröstet och hade sina största stjärnor i förare som Les Gregory, Triss Sharp och Tom Farndon med flera. Om jag förstått rätt är den gamla banan laget höll till på i södra London numera en någorlunda fräsch friidrottsanläggning. Minnet av Glaziers är förmodligen också dunkelt för dagens idrottsentusiaster, men förhoppningsvis kan den här femteplatsen bidra till någon slags uppfräschning av det som en gång i tiden var ett stolt lag med stora skaror åskådare på sina hemmamatcher.


4) DAGENHAM DAGGERS
De knivskarpa Dolkarna från den östra London-förorten Dagenham var verksamma för en normal manlig livslängd sedan. Laget körde på greyhoundarenan på Ripple Road under 30-talets andra hälft. Klubben fokuserade främst på träning, men Daggers syntes också i en del lokala tävlingar på den här tiden. Frank Hodgson var den störste föraren och gick under smeknamnet "King of the daggers", vilket rimligen borde innebära att han åtnjöt en viss form av stjärnstatus bland entusiasterna runt laget. I övrigt är det inte speciellt enkelt att hitta så värst mycket information om det här gänget, mer än ett fåtal gamla svartvita bilder som inte ger så mycket att titta på i längden. Men lagnamnet är ändå så pass tufft att det platsar på en fjärdeplats här. Ett vasst namn så att säga. Som eggar till stordåd i den kniviga konkurrensen. Nåja, nu får det räcka med ordvitseri, innan min brist på briljans obarmhärtigt avslöjas. Vidare på listan således.



3) WOMBWELL COLLIERS
Kolgruvorna i Wombwell gav också namn till laget som då, fullt naturligt, körde under benämningen kolgruvearbetarna (colliers). På svenska låter det ju osedvanligt sexigt som lagnamn måste man säga. Vargarna mot Kolgruvearbetarna? Nja, det funkar ju sådär va? Wombwell Colliers körde, hur som helst, sina matcher på South Yorkshire Sports Stadium där det tävlades lite sporadiskt mellan åren 1929 till 1965. Namnet Wombwell Colliers dyker upp under säsongerna 1947 och 1948 när laget körde i National League Third division. Efter att speedwayen ebbat ut har området där banan fanns numera förvandlats till ett industriområde, vilket ju känns sådär intressant om man ska vara ärlig. Vem vill glo på industrier när man kan få se på speedway? Liksom! Under glansåren under senare delen av 40-talet hette förarna bland annat Ken Allick, Harwood Pike och Gerry Williams. Om de också var gruvarbetare förtäljer inte historien, men oavsett deras civila karriärer körde de i alla fall speedway under det epitetet.



2) YARMOUTH BLOATERS
Böcklingarna? Är det verkligen coolt? Ja. Både töntigt och coolt på samma gång. Och kanske det mest udda namnet av alla? Yarmouth Bloaters kunde från början lika gärna fått heta Yarmouth Mariners, men det slogs snabbt åt sidan. Fullt förståeligt när det fanns ett mycket hetare alternativ. Bloaters valdes både för att den lokala fotbollsklubben Great Yarmouth FC kallades så liksom för kopplingen till den engelska östkuststadens fiskeindustri som blomstrade på den tiden och dessutom var känd för sin rökta sill (böckling). Yarmouth Bloaters bildades 1948 även att det kördes tävlingar på Yarmouth Stadium redan så tidigt som 1932. Klubbvästarna var från början svart-och-röd-rutiga, men senare kom även den silverfärgade böcklingen in i mitten av alltihop. Det låter ju coolt, och fasansfullt skräckinjagande, så det är inte klokt, eller hur?!? Sportsligt gjorde laget inga stora avtryck under de säsonger de körde. 1954 ville klubben skjuta på säsongsstarten men fick nej från förbundet, vilket gjorde att ingen speedway kördes alls på banan som hölls stängd fram till den 2 juli 1957 då East Anglia Trophy var först ut, en tävling som för övrigt vanns av svenske Ove Fundin. Några glimrande resultat gjordes dock aldrig efter uppehållet heller och 1960 råkade man ut för så många inställda regnmatcher att ekonomin inte klarade av en vidare satsning. Numera används arenan för greyhoundracing och biltävlingar. Men minnet av "böcklingarna" lever förhoppningsvis kvar i Great Yarmouth. Om inte annat genom den här listans villkorslösa hyllningar.



1) ALDERSHOT SHOTS
Jag har alltid varit svag för fantasilöshet. På något sätt. Att lägga till Shots efter Aldershot är ju verkligen inget annat än brist på fantasi - men å andra sidan är det enkla oftast det geniala om det görs på rätt sätt. För nog låter det sjukt tufft ändå. Aldershot Shots! Det lär knappast finnas någon djupare historia bakom det valet, och föga visste nog den som fick den glimrande idén (vad han måste ha grubblat, lite som när Sture Allén fick massor av tusen för att komma underfund med att Gamla Ullevi skulle heta Gamla Ullevi också efter ombyggnaden...) att han senare skulle hamna överst på en lista gjord i Norrköping. Men så är det nu. "The Shots" körde på Aldershot Stadium i Tongham mellan 1950 och 1960 men gjorde inga stora avtryck utan höll mest till i något som hette Southern Area League. Den lilla staden i grevskapet Hampshire, sydväst om London, är mer känd för sina kopplingar till brittiska armén men har alltså även en kort historia med rundbanesport, där största stjärnan under åren man körde var Trevor Redmond, även VM-finalist vid något tillfälle. Aldershot Shots vann troligen inte så mycket under åren man höll verksamheten vid liv. Därför är det skönt att få ge klubben en seger så här i efterskott. Kanske den viktigaste av dem alla och en retroaktiv upprättelse som heter duga. Grattis Aldershot!


Lagnamn utanför listan som dock fanns med i jurydiskussionerna: Birmingham Brummies, Coventry Bees, Swindon Robbins, Poole Pirates, Edinburgh Monarchs, Lakeside Hammers, Newport Wasps, Berwick Bandits, Stoke Potters, Bournemouth Buccaneers, Somerset Rebels, Buxton Hitmen, Redcar Bears, Isle of White Islanders, Rye House Rockets, Workington Comets, Weymouth Wildcats, Mildenhall Fen Tigers, New Cross Rangers, Wembley Lions, Wimbledon Dons, Hackney Hawks, West Ham Hammers, Harringay Racers, Walthamstowe Wolves, White City Rebels, London Lions, Raleigh Rockets, Canterbury Crusaders, Hastings Saxons, Tamworth Hounds, Romford Bombers, Fleetwood Flyers, Ellesmere Port Gunners, Norwich Stars, Reading Racers, Coatbridge Tigers, Cradley Heath Heathens, Boston Barracudas, Oxford Rebels, Teesside Tigers, Barrow Bombers, Milton Keynes Knights, Sunderland Stars, Exeter Falcons, Rochdale Hornets och Hull Vikings.

I juryn: NT:s två enda, självutnämnda speedwaykännare. Med andra ord blogginnehavare Christer Gustafson samt Gunnar Hagberg.

Källor: Diverse hemsidor samt tidningar med historiska speedwayfakta, och roliga anekdoter runt lagen och deras namn och härkomst.

Illustrationer: Min vapendragare Gunnar Hagberg har, från sina digra gömmor, bidragit med samtliga matchprogram som illustrerar lagen på den här listan. Dagenham Daggers saknas tyvärr i samlingen.

Text och faktaletande: Christer Gustafson.

Katastrofalt att Smolinski ska köra i GP-serien

Norrköping

Martin Smolinski är en katt bland lejon. Foto: Speedway GP.

 

 

På bilden ser ni de 15 herrarna som ska köra i GP-serien 2020.

Idel riktigt vassa förare – värdiga uppgiften.

Utom en.

Martin Smolinski.

Hur hamnade han där?

 

Ja, det är ganska enkelt egentligen. När Greg Hancock basunerade ut att han avslutar karriären, så stod hans GP-väst tom. Den behövde fyllas.

I det läget tar arrangören BSI den ”förste reservföraren” och uppgraderar honom till ordinarie. Martin Smolinski var på den platsen, så det är inga konstigheter med det.

Felet är mycket större än så: Martin Smolinski skulle ju aldrig ha stått högst upp på listan från första början.

Han är på tok för dålig helt enkelt.

 

Smolinski är ingen kass förare. I sina bästa förare kan han slå vem helst, men att hävda sig på ett vettigt sätt i GP-serien räcker han inte till för.

35-åringen vann också sin semifinal efter en imponerande insats i GP-kvalet förra året (dock i tyska Abensberg där han har kört mängder av varv genom åren). Men i GP Challenge, det avslutande GP-kvalet, kom han tia och var mil ifrån en topp 3-placering som krävs för att kvala in den vägen.

Framför sig hade han förare som Anders Thomsen, Kenneth Bjerre, Aleksandr Loktaev och svenske Pontus Aspgren.

Ändå så valde BSI att sätta Smolinski högst upp på reservlistan. Före nämnda kvartett (där långt ifrån alla ens blev reserver) och en förare som Mikkel Michelsen som under hela 2019 visade att han är uppe och nosar på den yttersta världseliten.

 

Det kan man inte säga om Martin Smolinski.

Om vi tar en titt på vad han levererade i elitserien för Masarna i fjol (ett bra riktmärke), så landade han på 1,364 i snitt. Inget som skrämmer. Inget som doftar GP. Tysken var strax före chaufförer som Mathias Thörnblom, Frederik Jakobsen och Oskar Fajfer.

Men jag fattar varför Smolinski fick stå först i kön. BSI vill sprida sporten. De vill få fler länder att börja intressera mig mer för speedwayen. Det är ett sunt tänk. Och då är Tyskland ett av de lämpligare länderna att börja operera i.

 

Men det finns en gräns.

Det är en VM-titel det ska köras om.

Då vill jag ha de bästa förarna. Eller åtminstone nästan de bästa.

Det är alldeles självklart att Hancocks plats skulle ha gått till Mikkel Michelsen i stället.

Lika självklart är det att Martin Smolinski kommer sist i GP 2020.

 

/KW

En häftig tanke ur en häftig nyhet

Norrköping
Jason Crump efter en vunnen GP-tävling.           Foto: Bildbyrån

Förra veckans mest oväntade nyhet? Den kom kanske lite i skymundan i vår del av världen, även om den givetvis uppmärksammades.

Jason Crump gör comeback.

Förre Varg-ikonen.

44-åringen ska alltså köra i den brittiska ligan igen för Ipswich Witches. 

Den såg jag inte komma, jag hade definitivt utgått från att den trefaldige världsmästaren hade gjort sitt på ovalerna efter att han lagt släpskon på hyllan för några år sedan. Men 44 år gammal tycker Crump uppenbarligen att han har mer att ge.

Inte för någon ny VM-titel givetvis, och det är knappast ambitionen, men i England kan det säkerligen fungera.

Så här sa Crump själv förra veckan till East Anglian Daily Times:

"Jag tror fortfarande att jag kan göra ett bra jobb för Ipswich och det är härligt att känna, från det jag läser på sociala medier och i meddelanden jag fått, att folk känner samma sak."

Han beskriver det som ett stort beslut att ta. Men också att han, så här med facit i handen, kanske la av något år för tidigt.

Crump säger:

"Det var ett stort beslut för att vara ärlig. Jag tog det inte lättvindigt. Min fru och jag diskuterade allting, hon är hundra procent bakom mig. Och vet du vad? Jag kände att om tio, sex och till och med fem år skulle jag vara för gammal för att göra det. Kanske sju-åtta år sedan var för tidigt att sluta. Men där och då hade jag kört i 21 år. Jag hade gått direkt från skolan i Australien till Storbritannien för att köra. Efter 21 års tävlande ska jag inte säga att jag hade fått nog av speedway för det hade jag inte. Men jag fick slita, inte med allvarliga skador men mer olika skavanker. Det gjorde det inte möjligt för mig att göra det jag ville med min åkning. Vid den tiden spelade åldern på mina barn också roll. Vår dotter började på high school, idag är hon 21. Allting tillsammans landade i att jag slutade köra. Det var det som passade mig bäst. Livet ändras år från år, månad för månad, dag för dag. Just nu passar det jag gör nu oss perfekt."

Tidningen undrar om Crump, som sedan han slutade med speedwayen återigen är bosatt i Australien, kommer ta med sig familjen till Europa i sommar.

Svaret:

"Min son Seth har ett år kvar i skolan och min fru Melody kommer förhoppningsvis över fem-sex gånger under säsongen."

Samtidigt som Crump gör comeback är det också stora nyheter i den brittiska speedwayen att Nicki Pedersen är tillbaka i ligan efter några år därifrån. Också han med ett förflutet i Vargarna. Han ska köra för Sheffield. På den tiden när båda stod på toppen av karriären var de antagonister om världsmästartiteln.

2003 hade Crump titeln i sin hand inför sista deltävlingen i Hamar i Norge, men tappade den till Pedersen där och då.

Han vann dock året efter sin första VM-titel.

"Jag ska vara ärlig, jag fick ett trevligt meddelande från Nicki för bara några dagar sedan. Jag gillar att säga att vi är äldre och klokare nu, men på det personliga planet var det meningen att Nicki och jag aldrig skulle bli vänner. Vi försökte båda bli världsmästare samtidigt."

Crump fortsätter:

"Som konkurrent var han en tuff utmaning. Jag kan inte kommentera något annat. Jag tror aldrig jag satt vid ett bord och åt middag med Nicki. Jag vet att för min del är mina dagar som världsmästare över och jag tror Nicki är i samma position. Det är möjligen lite kortsiktigt att se både mig och Nicki köra i Storbritannien igen. Men The Premiership i England ser mycket bättre ut än för bara en tid sedan och jag tror att för sporten finns det mycket att se fram emot, inte bara att jag och Nicki möter varandra igen."

Om det blir mer än ett år är Jason Crump vill han inte sia om än. Crump tar ett år i taget numera vilket ju förstås är rimligt. Men, och det här känns som ett rätt omöjligt men, det hade varit sjukt häftigt om Vargarna hade kunnat få honom att återvända till Kråkvilan och köra någon gång i den klassiska Vargvästen igen. Om så bara för någon match i något sammanhang. Eller i någon enskild tävling. Jason Crump var en humörmänniska utanför ovalerna på den tiden, inte alltid enkel att intervjua, men han gjorde mycket för klubben innan han lämnade för Elit Vetlanda.

Han var definitivt en publikfavorit och en förare som länge starkt förknippades med klubben från Norrköping.

Det kostar inget att spåna i en blogg.

Omöjligt möjligen. Jag vet inte. Speciellt när det är allsvensk nivå och, som det ser ut, närmast noll pengar i klubben de närmaste åren.

Men en häftig tanke ändå. Det skulle garanterat locka folk till Kråkvilan a.k.a Ica Maxi Arena.

Crump får väl helt enkelt hänga i och hålla uppe nivån tills Vargarna, om det händer, är tillbaka på grön kvist och i elitserien igen.

/CG


Jason Crump inför en match i Sverige.             Foto: Ida Ling Flanagan


Crump i den klassiska Vargvästen.                    Foto: Matz Glimhed

Nye tyskens mål - vinna VM-guld i år

Norrköping Ett nytt ansikte i Vargarnas trupp är ungtuppen Lukas Fienhage. En okänd figur för de flesta. Vi bakom bloggen får villigt erkänna att vi aldrig hade hört talas om honom när han presenterades av Vargarna.

Så vi bestämde oss för att ställa några frågor för att lära känna det tyske nyförvärvet lite bättre.

 

Lukas Fienhage - blir han en älskvärd förare i Vargarna?       
Foto: Fienhage Racing

 

Du är inte så välkänd i Sverige. Berätta lite om din karriär så här långt?

- Jag är 20 år och bor i Vechta där det finns en långbana. Jag började med speedway när jag var fem år. Min pappa körde mellan 1988 och 1990, så jag har det i blodet (skratt).

Din landsman Erik Riss körde för Vargarna 2018. Har du pratat något med honom angående klubben?

- Inte än. Om jag ska vara ärlig så visste jag inte att han hade kört för Vargarna.

Är du redo att köra varje match i allsvenskan om du blir uttagen?

- Det kan vara några matcher där det kan bli tajt med schemat, men det har jag pratat om med lagledarna.

Du åker långbana. Banan i Norrköping är liten, hur passar det din åkstil?

- Jag kör i GP-serien i långbana och några öppna tävlingar inom den sporten här och där. Jag kommer inte att ha några problem med Vargarnas bana, det är jag säker på.

Vilka övriga klubbar kommer du att representera i år?

- Brokstedt i tyska ligan, Cloppenburg i tyska andraligan och Wittstock i polska tredjeligan.

Vad är dina största mål 2020?

- Att ta många poäng i alla ligor jag kör i. Och att vinna VM-guld i långbana. Plus att få ett par ligatitlar med mina lag.

Vad kan hemmapubliken på Kråkvilan förvänta sig av dig?

- Jag är snäll och är alltid redo för ett samtal. På banan gillar jag att åka i ytterspår och göra galna saker (skratt). Jag ger alltid hundra procent och hoppas kunna hjälpa klubben på bästa sätt.

Vad är det bästa med speedway?

- Att få åka så fort som man gör, adrenalinet och enkelheten i att det är fyra förare i heat med en vinnare.

Hur har din vinter sett ut?

- Jag tränar hårt och har förbättrat mig själv på många sätt. Jag gjorde min första träning på cykeln häromdagen och det kändes väldigt bra.

Till sist: Kan du några ord på svenska än?

- Ja, men bara ord som jag inte vill säga här (skratt). Men jag är öppen för att lära mig några ord i år.

 

/KW

Vandring längs minnenas speedway-allé

Norrköping Det är sällan vetenskapsmännen slåss om platsen i den här bloggen. Så icke heller nu. Med andra ord; det här är på inget sätt en vetenskapligt genomförd undersökning.

Men jag har ändå roat mig med att fundera igenom mina häftigaste speedwaykvällar genom åren.

Upplevelserna som etsat sig fast.

Efter att ha konsulterat min hjärnsubstans har jag fått svaret att det här är topp-tre:

 

1) Vargarna-Lejonen 29 september 2009.

Det här var en säsong som ingen annan för Vargarnas del. Laget som ingen trodde på inför säsongen kryssade sig plötsligt genom slutspelet som näst intill oslagbart. Tai Woffinden blommade upp, Kim Nilsson var ung och på frammarsch och i täten för allt gick polackerna Adrian Miedzinski och Krzysztof Kasprzak liksom britten Scott Nicholls och australiensaren Adam Shields. 7 472 personer kom för att se Vargarna i den första SM-finalen mot Nicki Pedersens Lejonen och det blev en oförglömlig kväll som inleddes tufft för hemmalaget men där man vände till seger med 54-42 till slut. 

Tolv poäng med till returen.

Med facit i handen vet vi att det inte räckte på långa vägar men till ett SM-silver tog sig Vargarna hur som helst och kvällen när man slog publikrekord på Kråkvilan och när hela staden slöt upp bakom laget är svår att glömma. Det är en bit till den här typen av upplevelser för Vargarnas del där man befinner sig just nu.

 

2) Vargarna-Masarna 23 april 2002

Vargarna såg fram emot säsongen med viss tillförsikt men inför premiären visade det sig att nye danske lagkaptenen Brian Andersen inte var disponibel. Han hade en besvärande hjärnskakning med sig inför säsongen (och det blev senare bara en match totalt för Vargarna). Jason Crump saknades också på grund av skada och när dessutom Emil Lindqvist kraschade tidigt under hemmapremiären mot favoriterna Masarna hade Vargarna bara fem förare att tillgå.

På tok för lite för att besegra guldfavoriten?

Ja.

För få för att ändå pressa Avestagänget in i slutet?

Nope.

Tack vare elitseriedebutanten Krzysztof Cegielski kunde Vargarna ändå hålla jämna steg länge och väl. Cegielski fick köra mest hela tiden den kvällen för att täcka upp alla luckor men det har nog sällan skådats en starkare debut på svårkörda Kråkvilan än när den unge polacken körde in 20 poäng. Närmare hälften av hela lagets skörd när det till slut blev 45-51.

"Jag är nöjd med alla mina heat, jag tränade här på banan i förmiddags och det räckte tydligen för att få ihop grejorna", sa Cegielski efter kvällen.

Hans öde tog en helt annan vändning några år senare när han kraschade svårt i en match för Vetlanda. Men den här kvällen minns många Vargsupportrar säkert fortfarande - liksom jag som var där och bevakade det hela.

 

3) Vargarna-Korparna 13 juni 1996

Nu har det slagit över tänker ni? Nu har han slutligen tappat det och behöver adekvat mänsklig omvårdnad jämte professionell läkarbedömning?

Kanske stämmer, men inte för valet av trea på listan.

Jag har, förstås, upplevt mängder av häftigare kvällar än den här på många sätt, men orsaken till att den kom med (förutom det faktum att jag inte minns alla spännande matcher jag upplevt som kanske på den fronten trumfar den här) är att det var FÖRSTA gången någonsin jag såg speedway live.

Kan möjligen ha varit första gången jag såg speedway över huvud taget bortsett från korta inslag på Sportnytt men det låter jag vara osagt. Men det var ju sällan saker tv-sändes på samma sätt som idag så en gissning är att det var första någonsin.

Utskickad och nervös ung gök staplade jag mig ut till Kråkvilan i tron att det här lär blir segt och svårjobbat. Hem kom jag biten direkt av hur häftigt jag tyckte det var. Då var det ändå en menlös match som Vargarna, då några månader från comeback i högsta serien efter en tuffare period i allsvenskan, vann med löjliga 68-28.

Men på något sätt fastnade det ändå.

Duellerna kan ju i ärlighetens namn inte varit så många men där och då började intresset som senare mynnade ut i ett evighetslångt bloggande bland annat.

Hade någon sagt det till mig då hade jag nog använt samma förklenande frågeställningar som den här punkten inleddes med mot den som sagt det. 

Kvällen då? Vargarnas seger var odiskutabel och jag noterar i referatet att jag använde begreppet Kungsängsbanan om Kråkvilan. Hasse Johansson var lagledare och drömde om elitserien redan då, Benny Olsson var poängbäst (14+1) ihop med Ronni Pedersen (14) och Patrik Karlsson (13).

Korparnas bäste? Tim Korneliussen på 12.

/CG

Det gör Vargarnas lag mycket sämre

Norrköping Jag ringde Jacob Thorssell i torsdags förra veckan för att kolla läget och primärt bena ut hur många matcher han planerar att köra för Vargarna 2020.

Jag trodde att svaret skulle bli runt hälften.

Svaret var noll.

En liten överraskning för mig.

En käftsmäll för vargfansen.

 

Nu är det här i grunden ingen jättedramatisk grej. Enligt Jacob Thorssell så har Vargarna vetat om hans plan hela tiden, det var bara det att det inte har blivit officiellt fram till att Thorssell berättade i NT.

Anledningen till att jag trodde att Thorssell skulle köra kring hälften av matcherna är att Åtvidabergssonen alltid har älskat att köra mycket, att ha ett hektiskt schema. Det har gjort honom bättre.

Dessutom hade han ett lite tyngre fjolår och jag kunde tänka mig att Thorssell såg ett stycke allsvenska matcher – där han garanterat kör in stora mängder poäng – var ett bra sätt att få just köra och bygga upp självförtroende.

Men icke.

Och visst, om Thorssell kör bra och får en ordinarie väst i Polen, så kommer han att få många matcher då han är självskriven i Dackarna och i Wolverhampton. Och han är 26 år – han har hunnit med många varv och lagt en stabil grund. Nu ska det finslipas.

Sen skall det sägas att Thorssell berättade att dörren inte är vrålstängd till Vargarna. Om det skiter sig med något av hans tre övriga klubbar, så kan körning i röd och blå huva på Kråkvilan bli aktuellt.

 

Henrik Bergström har skapat sig erfarenhet i allsvenskan och kan vara redo för ett större kliv. 

 

Vad gör det här med Vargarnas lag då?

Ja, det blir mycket, mycket sämre.

Jacob Thorssell hade varit en riktigt bra ersättare för Kim Nilsson. Han hade sett till att Vargarna hade en stark toppförare som ligger på minst tio-elva poäng i varje match.

Nu står Vargarna där med ett extremt ospetsigt lag. Det är bara att konstatera.

Joel Larsson och Emil Millberg är de två bästa svenskarna på papperet. Det är två förare som inför säsongen får betecknas som starka reserver, alternativt dugliga ”2:or” och ”4:or” i allsvenskan. Heatledare håller de inte för.

Vargarna får hoppas på bra utveckling där.

 

Utlänningarna Jonas Seifert (han är vi redan bekant med), Matias Nielsen och Lukas Fienhage får vitala roller. Ingen av dom är någon Erik Riss eller Dan Bewley, långt därifrån – men det vore välkommet om Nielsen och Fienhage är minst lika bra som Seifert, helst bättre.

Det finns dock spännande ungtuppar från de egna leden i Vargarna. Och sånt ska man vårda ömt. Henrik Bergström, Oscar Holstensson, Viktor Ohlsson, Anton Bork och Willy Andersson – kan någon av dessa ta ett stort steg vore det mycket värt.

En chaufför som Henrik Bergström kommer att tvingas till ordinarie väst på heltid. Upp till bevis för egna produkten från Vikbolandet.

 

/KW

Christer Gustafson och Kenny Wiis är sportreportrar med ett litet extra speedwayintresse. Här kommer vi blogga om det som dyker upp - stort som smått. Fokus är på Vargarna, men det kan landa även annat i bloggen beroende på dagsform och nyhetsläge.

  • Twitter
  • @ChristerGson

Sportbloggar