Logga in
Logga ut

Christer Gustafson & Kenny Wiis

Speedwaybloggen

Speedwaybloggen goes modebloggen

Norrköping Speedway är en häftig sport på så många plan. Farterna, intensiteten, det oförutsägbara …

Men det finns mer att ta fasta på och det har bloggens duo nu gjort.

Dräkterna.

Vilka har egentligen varit snyggast genom åren i Vargarnas väst? Det är på intet sätt en fullständig genomgång men vi har lyft fram de som vi kommit på som stuckit ut genom åren och gett dem betyg från 1-5.

Modeblogg alltså.

Så här har vi resonerat om 17 Vargförares estetiska förtjänster på Kråkvilan:

 

STEFAN EKBERG 1998

Betyg: 3.

Kommentar: En stark trea ändå. Att ha lite sponsorer är inget bra för en speedwayförare såklart men för dräktens skull är det ett plus. Inte en massa tjafs som stör. Två olika nyanser av blått och det nedtonade rutmönstret går hem hos juryn. Lite mer frågetecken för den neongula randen på armar och ben som mest blir störande. Det här är ett klassiskt blåställ dock och sådana gillar vi. Känns slitstarkt.

 

SHAUN TACEY 2000

Betyg: 4.

Kommentar: Ingen reklam att tala om här heller. ”Fjös-rött” och gult – det är ingen tvekan om att Tacey var iögonfallande. Och det är en fördel om man inte vill bli pååkt. Det är framför allt sköna kontraster i den här dräkten och den är ovanlig. Han har inte shoppat på speedwaydräkternas svar på Ullared utan verkligen försökt hitta sin egen stil. Det ska premieras. Sparade förmodligen Vargarna några lux i strålkastarna, publiken såg honom ändå.

 

 

JASON CRUMP 2000

Betyg: 3.

Kommentar: Det är inte så här man minns Jason Crump. Men det här var tiden innan han gick över till sitt vit/orange/blå ställ som sedan blev så synonymt med honom. På 2000-talets första år var det djupblått som gällde, lite inspirerat av Indiska Oceanen eller var Crump nu badade hemma i Australien. Det sticker inte ut direkt vilket är tråkigt, men ändå fin färg och det är mycket nostalgi över det här. Crump körde det säkra före det osäkra på tiden.

 

MARK KEAST 2000

Betyg: 3.

Kommentar: Återigen en väldigt originell dress, den här ser man inte ofta numera. Svart med gula och gröna bokstäver lite planlöst utslängda här och var på armarna och bålen. Och anar man inte lite lila revärer också om man tittar ordentligt (Keast är alltså längst bort på bilden)? Mark Keast blev väl aldrig någon succé i Vargarna, men det hängde aldrig på dressen, den höll fullt godkänd klass. Lite sotarkläder möter disconeon. Sånt gillas.

 

JASON LYONS 2001

Betyg: 1.

Kommentar: Vad är det för färg på dressen? Kan man lyfta bort alla bokstäver och all reklam och titta? Helt svart, jaha. Det är inget fel på den mörkaste av färger egentligen, men här blir det bara som en mörk anslagstavla för diverse företag att lappa upp sina budskap på. Reklamen på låren i grönt är extra anskrämlig. Jason Lyons var en trivsam prick som dessutom körde i bättre outfits än den här, men just 2001 års klädsel som vi tagit fasta på vinner inga modepriser. Så är det bara. Det blir en touch the tape och uteslutning på den.

 

RONNI PEDERSEN 2003

Betyg: 5.

Kommentar: Full pott. Ronni Pedersen må ha en bror som är bättre på att köra i Nicki Pedersen, men klä sig det kan han. Åtminstone här. Originellt men inte för konstigt. Dessutom håller det sig inom en färgskala som liksom sitter ihop hela vägen. Svart, vit, grå. Lite astronautiskt nästan i färgkänslan, skulle funkat som klädsel för en biroll i Star Wars. Det här är snyggt och stilrent. Karl Lagerfeld hade inte designat det här bättre.

 

CHARLIE GJEDDE 2003

Betyg: 3.

Kommentar: Blekt är första intrycket. Som att Gjedde försöker köra undercover och hoppas han inte ska synas. Smälta in liksom. Som mellanmjölk. Vitt och gult hade behövt någon större kontrast för att lyfta ordentligt, de svarta linjerna räcker liksom inte. Plus ändå för att det inte drar iväg i alltför konstiga kombinationer och en dansk speedwayförare som inte har OK Benzin som reklam på kroppen finns ju inte. Där följer Gjedde trenden och kämpar sig åtminstone upp till ett godkänt betyg.

 

PIOTR SWIST 2003

Betyg: 1.

Kommentar: Arbetsdagen på gamla BP-macken i Bygdoszcz är över, men hinner man inte byta om på väg till speedwaybanan får man köra i det man har på sig på jobbet. Så känns det. Det här är intetsägande. Deppigt. Polsk 50-talsmisär och färgerna är som hämtade ur BP-loggan. Swist måste varit sponsrad i smyg. Allt annat är otänkbart.

 

LUKAS DRYML 2005

Betyg: 2.

Kommentar: Lite för basic, sticker inte ut. Vi har sett det här förut. Som att komma hem med en t-shirt från klädjätten som var och varannan människa har när man egentligen var ute efter en unik designer-tröja. Dryml ser ut som tusentals speedwayförare gjort och gör. Neon-tramset på sidorna förstör bara dessutom. Varför finns det ens där?

 

DANIEL NERMARK 2005

Betyg: 4.

Kommentar: Fransarna gör det. En annan förare är mest synonym med det i Vargarnas historia, men Nermark var faktiskt före. Färgkombinationen är skön och att fransarna dessutom mynnar ut i eldsflammor på själva dressen lyfter det hela ytterligare. Snyggt helt enkelt. Snitsigt så man tappar hakan och ytterst nära full pott.

 

JOE SCREEN 2007

Betyg: 3.

Kommentar: En stabil klädsel men den är också lite för vanlig. Man har sett den förut. Zebrahojen är mer unik, och hade dressen varit mer av den stilen också hade Screen varit hemma. Men nu måste vi bortse från det och då lyfter det inte riktigt. Det är lite som jeans och vit t-shirt på fest. Funkar men får inte omgivningen att dra efter andan. Synd, Screen är värd mer.

 

WILLIAM LAWSON 2008

Betyg: 2.

Kommentar: Tråkig och lika anonym som hans karriär i Vargarna som innehållit exakt en match. Griparna på bortaplan – på Joe Screens motorcykel dessutom. Passivt och menlöst. De orangea detaljerna hjälper liksom inte upp det. Och då gillar vi ändå orange som färg. Lawson känns som en parentes i Varghistorien och hans utstyrsel lyckas inte ändra på det. Svag tvåa.

 

TAI WOFFINDEN 2008

Betyg: 3.

Kommentar: Det är det här med reklam igen. Tai Woffinden har mycket sådant vilket är förståeligt. Men det ser inte snyggt ut. Orange är annars, precis som skrivits ovan, en bra färg och det är en nyans som är en av de bättre man skådat. Men det blir annars lite som att dra på sig en snitsig kostym och krydda det med slitna sandaler till. Ett bra försök som strandar på vägen mot målet.

 

ANDRÈ HERTZBERG 2012

Betyg: 3.

Kommentar: Körde alltså i landslagets dress här – förmodligen för att han tillhörde juniorlandslaget och var en lovande förare där och då. De klassiska gula och blå färgerna går förstås alltid hem. Det sticker dock inte ut och blir lite mellanmjölk av det. Stabilt, men ett minus också för att det inte är en egen dress i grunden. Man kan inte leva på Svemos designers om man vill få högsta betyg.

 

ADAM SKORNICKI 2012

Betyg: 5.

Kommentar: Fransar igen. Och den som kanske är mest känd för tilltaget i Vargarnas lag. Skornicki hade dessutom den goda smaken att komplettera det hela med ett långt yvigt hår också som fladdrade under hjälmen. Färgerna gifter sig bra med varandra här och Skornicki har helt rätt aura för att köra med fransar. Helt enkelt toppklass igen.

 

NIKLAS PORSING 2015

Betyg: 2.

Kommentar: Försöker skoja till det, men det blir lite platt fall ändå. Intentionerna är goda och han försöker sticka ut, men det är för många frågetecken. Helvitt i grunden är okej, men vad är det för märkliga orange/rosa streck som far lite ostrukturerat över ytan? Också väldigt tveksamt med såpbubblor som revärer. Det blir lite clipart över de detaljerna. Porsing kan bättre.

 

ERIK RISS 2018

Betyg: 4.

Kommentar: Helvitt igen. Stilrent och här kommer det inte in en massa märkliga detaljer som man inte förstår sig på. Det är snyggt och fräscht helt enkelt. Dock kanske inte det mest lämpliga stället att ta sig an regnmatcher med. Lite som att gå på rockfestival i frack och vit skjorta. Men det är coolt att han vågar och så länge han ligger först i heaten slipper han skita ner sig. Då funkar det. Ett ställ för vinnare med andra ord.

Rätt ska vara rätt

Norrköping Vargarnas ordförande, Anders Carlberg, hörde av sig angående det föregående blogginlägget. Han var tydlig med att publiksnittet ökade 2018 jämfört med 2017.

"Vi ökade från 663 pers i snitt till 838 pers, en ökning med ungefär 25 procent", skrev Carlberg i ett sms.

Det ska vi givetvis ta med här i bloggen. Här ska inte råda några konstigheter. Sedan ska sägas att hemmamatchen mot Piraterna drog upp snittet rejält. Då kom 1 213 åskådare till Kråkvilan. Mycket bättre än 667, 675 och 678 som dök upp när Valsarna, Norra Speedwayalliansen och Nässjö var på besök. Det är ingen vågad gissning att det kom många från Motala kommun för att se Östgötaderbyt.

Men som sagt: Rätt ska vara rätt.

 

För övrigt, så är våren här på allvar nu. På grund av vädret? På grund av påsken?

Nej, på grund av att Vetlandas lagcup har körts.

Vargarna blev sist placerat i B-finalen med sitt icke-namnkunniga lag.

Henrik Bergström 1 (0,0,1,R)
Viktor Bergström 7 (2,2,1,2)
Timi Salonen 2 (1,1,0,0)
Viktor Ohlsson 1 (0,0,1,R)
Oscar Holstensson 1 (1,0,R,0)

Att Ohlsson, Holstensson och Salonen hade problem är inte oväntat. Däremot hade jag väntat mig mer av Henrik Bergström. Men säsongen är ung, och vi lär få se en Henrik Bergström som tar ytterligare steg framåt under året. Viktor Bergströms insats bådar gott. Ingen heatseger förvisso, men en jämn och bra poängskörd. Det var inga clowner han tog stryk av. Bäst i B-finalen var en viss Kim Nilsson som vann alla sina heat tillsammans med polacken Artur Czaja.

/KW

 

 

De är alltid ready to remble

Norrköping 2014 gjorde Vargarna sin senaste säsong i elitserien, de fina salongerna.
Sedan dess huserar de i allsvenskan, ett mer alldagligt hak.
Det finns ett grundintresse för speedway i allmänhet och Vargarna i synnerhet i Norrköping med omnejd, men det växer inte till sig för varje säsong klubben gör i allsvenskan.
Sanningen är att det krymper.
Sakta men säkert.
Som om du kör en t-shirt som ska tvättas i 40 grader, men rattar in 60 grader på tvättmaskinen.


IFK Norrköping kommer alltid att vara ohotad etta publikt i Norrköping. Att det ska ändras krävs det något extraordinärt för. Norrköpingsborna är alltid ready to remble på Östgötaporten.
Vita Hästen har också ett hyfsat intresse kring sig. Det är, om inte annat, alltid drag kring hockeyklubben från Himmelstalund.
Där bakom ligger Vargarna just nu, ihop med Dolphins herrlag. Vargarna har potential att vara klar tvåa publiksnittmässigt bakom IFK Norrköping, men en bra bit att vandra.


Jag gillar speedway. Det är världens roligaste sport. Om vi tittar på underhållningen och spänningen i heaten så skiljer det sig i princip ingenting mellan elitserien och allsvenskan.
Den stora skillnaden för publiken är namnen.
Och det är faktiskt en stor faktor.
För även om Joel Andersson kan bjuda på stor show när han rundar Rasmus Broberg, så är det en viss skillnad när Tai Woffinden och Fredrik Lindgren kör fram till tejpen.
Det blir en annan anspänning.
En annan förväntan.
En stjärnglans som allsvenskan inte är i närheten av.
Sånt spelar roll.


Vargarna gör mycket rätt med sitt lagbygge. Viktor Bergström och Henrik Bergström (hur tusan ligger släktskapet till där egentligen? Är de ens släkt?) är bra pjäser att ha i truppen med sin lokala förankring. Kim Nilsson har också klubbens DNA djupt rotat i sin själ. Det är viktiga kulturbärare.
Men publiksnittet minskade i fjol, och det lär inte öka i år är jag rädd. Team Småland, VIP Speedway och Team Rapid (Ja, Max 500 hann byta namn innan serien startade) lockar inte någon extra själ till Kråkvilan.
Jag tror att Vargarna skulle behöva köra i elitserien igen – och det så fort som möjligt.
Helst redan i fjol.
Senast om två år.


Västervik tog steget tillbaka i rätt läge. Piraterna likaså. Men det är ett gigantiskt ekonomiskt steg. Man måste vara rustad.
En återkomst till finrummet behövs för att få upp speedwaytemperaturen i Norrköping igen – innan den går från ljummen till kall.
23 september 2009. Finalmatch 1. Vargarna slår Lejonen med 54–42 inför nästan 7 500 åskådare.
I år är risken påtaglig att det inte räcker att ta bort en nolla för att få fram publiksnittet.

 

/KW

Davidsson ett klassnyförvärv

Norrköping Det krävdes några varv med dammsugaren.
Men till slut hittade jag bloggen igen. Den var dammigare än en åskådare i ansiktet efter att ha stått en hel match i kurvan på Dunteberget en torr sommardag.
Jag kände att, eftersom det är april och våren är här på allvar, det passar sig alldeles utmärkt med att damma av (höhö) ett inlägg här på bloggen.
Varför inte några ord om allsvenskan?


Allsvenskan består återigen av sex lag. Norra speedwayalliansen har blivit Max 500 speedway (töntigt namn, men det har vi överseende med). Nässjö har blivit Team Småland och Piraternas plats tog av det nyskapade laget VIP Speedway där bland annat Motalaklubben ingår som en av de drivande krafterna.
Sex lag är bra. Det går inte att förvänta sig mer när det gäller svensk speedway 2019.
Allsvenskan är en ganska skön serie.
Här finns förare av hög internationell klass: Andreas Jonsson.
Här finns svenska förare av hög kaliber: Peter Ljung, Kim Nilsson och Linus Sundström.
Här finns svenska ungtuppar som vill ta nästa kliv: Joel Andersson, Victor Palovaara och Joel Kling.
Här finns intressanta utlänningar: Dimitri Bergé, Ricky Wells och Timo Lahti.
Och här finns svenska förare som har lagt av, men som är med i trupperna och kanske gör comeback: Sebastian Aldén, Robin Aspgren och David Ruud.
Det är en jäkla mix. Det omfamnar vi.

 

Vad ska vi säga om Vargarnas lagbygge?
Jo tack, det ser bra ut. Daniel Davidsson tror jag visar sig bli ett klassnyförvärv efter sitt bleka fjolår där han aldrig riktigt kom igång. Henrik Bergström, född 2000 (hur unga är folk nu för tiden?) blir också synnerligen spännande att följa. Henrik har rätt inställning och förutsättningarna som krävs för att ge sig själv chansen att lyckas i den här smala, men bevisligen svåra sporten att bli riktigt bra i.


15 maj går tejpen upp för Vargarna i allsvenskan. Den gör det på Kråkvilan mot Valsarna.
Säg inte att ni inte längtar efter att känna doften av metanol och höra ljudet av motorer som varvas upp.
Googlar du "balsam för själen" så borde det vara det som kommer upp i flödet.

/KW

Fredagsmatcher är lockande

Norrköping Vi fick in ett tips och jag slog en signal till Tony Olsson.
Den sista bossen på Svemo.
Han hade saker att berätta.

Det är klubbarna i elitserien som gärna vill lägga en match per omgång på torsdag. Detta för att då finns möjligheten att den blir tv-sänd, vilket är bra för elitserieklubbarna på många sätt, inte minst ekonomiska.
Att elitserien lägger en match i veckan på en torsdag är ingen jättegrej för dem, även om tisdagen är närmast helig. Men det kommer att röras om betydligt mer i den allsvenska grytan.
Allsvenskan har under många år kört sina matcher på torsdagar. Så kommer inte att bli fallet 2019, om förslaget som ligger ute blir till verklighet.
I stället kommer lagen i allsvenskan att få välja vad som passar deras hemmafighter bäst av antingen måndag, onsdag eller fredag.
En stor förändring.
Som inte låter dum alls.

Jag köper att elitserien går i första hand. Att allsvenskan får rätta sig lite i ledet är inget att vrida och vända sig i plågor över. Och även om torsdag är djupt rotad bland den allsvenska publiken, så öppnar det här upp fler möjligheter än att det ställer till problem.
Att klubbarna får välja mellan tre dagar är bra. Det finns alternativ. Och jag känner spontant att fredagsmatcher skulle kunna vara ett lyckat koncept.
En skön avslutning på arbetsveckan. Sovmorgon dagen efter.
Vargarna–Griparna på en fredag kommer inte att locka färre åskådare än Vargarna–Griparna på en torsdag.
Snarare tvärtom.

/KW

Sjuan som hade blåst alla av banan

Norrköping Hur Vargarna ska forma sitt lag inför nästa säsong är ganska svårt att sia om.

En sak är dock säker.

Det lag jag ska presentera nu kommer INTE köra för Vargarna 2019, mer än troligen en förare. De andra har sina bästa år bakom sig, alternativt är alldeles för bra för allsvenskan.

Men i väntan på att något matnyttigt händer runt stans speedwaygäng den här hösten tänkte jag presentera min startsjua när det gäller förare jag själv bevakat genom åren. Taget direkt ur minnet så jag kan mycket väl glömma någon jag borde ha med, men så här känner jag spontant att jag skulle ställa upp ett sådant lag.

Hänsyn till snitt tas naturligtvis inte med tanke på att de flesta inte har något färskt sådant att skylta med - och det måste alltså vara förare jag själv följt ordentligt under min tid som skribent.

Här är de, sjuan som hade blåst banan av alla andra om alla peakade samtidigt:

1) JOE SCREEN

Kommentar: Inget Varglag är komplett om inte Joe Screen är med. Det är en regel som jag håller hårt på. En lika stor stjärna vid sidan av ovalen. Bara att han tog sitt ansvar och var kvar i klubben efter degraderingen till allsvenskan 2006 och även var med och tog laget tillbaka igen säger en del om engelsmannens hjärta för klubben.

Screens eleganta åkstil, sköna jargong och vägvinnande personlighet med en ärlighet som få var skön att ta del av.

På tal om klubbhjärta så fick Screen inte plats i uppställningen när man 2009 körde SM-final inför över 7 000 åskådare på Kråkvilan.

Screen kom ändå och från Vargarnas håll pratades det just om att det berodde på att han brann så hårt för klubben. Vi ville förstås höra honom säga det själv så i ett kort tv-klipp frågade vår reporter helt enkelt varför han valde att komma trots att han inte skulle få köra.

”Because they told me to”, svarade Screen.

”För att de sa åt mig att göra det.”

Där kom möjligen känslorna lite på skam, men vem hade inte velat köra en SM-final om man hade chansen till det?

2) PETER NAHLIN

Kommentar: Lagkaptenen var i flera säsonger en mycket stabil kugge i Vargarnas lag. Eskilstuna-sonen kom till klubben 1997 när man precis hade gått upp i elitserien igen och blev ganska snabbt en uppskattad och omtyckt ledare både på banan och i depån.

Nahlin gjorde alltid sitt yttersta i Vargvästen och var inte sällan en av de som det lades mycket förhoppningar på från lagledningens håll när matcherna skulle avgöras.

Nahlin stannade i Vargarna till och med säsongen 2000 innan han drog vidare.

3) TAI WOFFINDEN

Kommentar: Jag minns när dåvarande och nuvarande lagledaren Peter Jansson började prata om den där talangfulle unge engelsmannen (född i Australien) som kunde bli något alldeles extra.

Woffinden såg inte mycket ut för världen, men var väldigt mogen och artig för sin ålder redan när han som 16-åring drog på sig Vargarnas väst för första gången. Han blev väldigt snabbt en favorit på Kråkvilan och en förare som alltid känns som en ”varg” även om det var länge sedan han körde i Norrköping nu.

När Woffinden var som bäst var han svårslagen i Norrköping – något han numera är även på en högre nivå där han nyligen körde hem sin totalt tredje VM-titel. Jag hoppas att Woffinden någon mer gång i karriären får chansen att dra på sig Vargarnas väst, men som det ser ut just nu är det en ganska bra bit dit såklart.

4) KIM NILSSON

Kommentar: Här har vi en förare som faktiskt kan vara med både i mitt lag och i det riktiga 2019. Kim Nilsson har blivit en Vargförare i själ och hjärta där han bara har blivit bättre och bättre.

Var borta från klubben några år när det inte passade med klubbvalen, men kom tillbaka för några år sedan när Vargarna var tillbaka i allsvenskan.

Nu är han troligen den Vargarnas sportgrupp skriver ner allra först när lagbygget för nästa säsong ska planeras upp.

Nilsson har en given plats i den här startsjuan.

5) JASON CRUMP

Kommentar: Med ett temperament som få var han inte alltid lätt att intervjua i depåerna efter matcherna. Samtidigt en lagförare av rang som alltid gjorde sitt mesta och bästa för Vargarna och en omtyckt förare i klubben under alla de åren han körde på Kråkvilan.

Även han kom som ung och på väg uppåt och blev en stjärna under tiden han körde i Vargarna.

Han lämnade klubben för Vetlanda och lyfte ännu mer där. Jason Crump är givetvis en av de bästa genom åren med tre VM-titlar och ytterligare sju medaljer på den högsta nivån individuellt.

Det är svårslaget.

I Vargarna gick han knappt att tas med när han stod på sin topp och dominerade hemmamatcherna i Norrköping.

6) NIKLAS KARLSSON

Kommentar: Ett starkt lagbygge behöver stabila och bra reserver. Niklas Karlsson var inte den störste stjärnan, men en habil lagförare som sällan gjorde en dålig match.

Med Karlsson på position sex torde det här laget ha stora chanser att hålla emot starkt i reservheaten.

Han var inte alltid den mest pratsamme, men trevlig och lite tillbakadragen gjorde intryck på sitt eget sätt.

7) JASON LYONS

Kommentar: Australiensaren var en aning ojämn, men i sina bästa stunder kunde han mycket. Åtminstone hemma på Kråkvilan där han inte sällan gjorde bra tävlingar.

Lyons kanske aldrig utmanade den yppersta världstoppen, men han gjorde någon säsong i GP-cirkusen och hade en bra potential i sina bästa stunder.

Som sjua i mitt lag halkar han in i tuff konkurrens.

 

Bubblare: Jimmy Nilsen. Daniel Nermark. Adam Skornicki. Scott Nicholls. Ronni Pedersen. Mikael Blixt (hade förmodligen varit given om jag sett honom mer, men han var bra lite för tidigt innan jag hann börja bevaka sporten ordentligt.)

/CG

Christer Gustafson och Kenny Wiis är sportreportrar med ett litet extra speedwayintresse. Här kommer vi blogga om det som dyker upp - stort som smått. Fokus är på Vargarna, men det kan landa även annat i bloggen beroende på dagsform och nyhetsläge.

  • Twitter
  • @ChristerGson

Bloggar

Sportbloggar

Politiker

Politikerbloggarna stängs

Politikerbloggar Från och med den 1 februari avslutar vi våra politikerbloggar på nt.se.

Anledningen till att vi stänger bloggarna är främst att vi ser att bloggandets roll har flyttats över till sociala medier. Det har fått till följd att läsningen av våra bloggar har blivit lidande.
Jag vill passa på att tacka alla bloggare för er tid och era blogginlägg, och samtidigt också passa på att tacka alla läsare.

Maria Kustvik, ansvarig utgivare Öst Media