Logga in
Betyg på samtliga spelare i Hästen - de få... Hockeybloggen Hockeybloggen
Vädersponsor:

Christer Gustafson & Kenny Wiis

Speedwaybloggen

Vandring längs minnenas speedway-allé

Norrköping Det är sällan vetenskapsmännen slåss om platsen i den här bloggen. Så icke heller nu. Med andra ord; det här är på inget sätt en vetenskapligt genomförd undersökning.

Men jag har ändå roat mig med att fundera igenom mina häftigaste speedwaykvällar genom åren.

Upplevelserna som etsat sig fast.

Efter att ha konsulterat min hjärnsubstans har jag fått svaret att det här är topp-tre:

 

1) Vargarna-Lejonen 29 september 2009.

Det här var en säsong som ingen annan för Vargarnas del. Laget som ingen trodde på inför säsongen kryssade sig plötsligt genom slutspelet som näst intill oslagbart. Tai Woffinden blommade upp, Kim Nilsson var ung och på frammarsch och i täten för allt gick polackerna Adrian Miedzinski och Krzysztof Kasprzak liksom britten Scott Nicholls och australiensaren Adam Shields. 7 472 personer kom för att se Vargarna i den första SM-finalen mot Nicki Pedersens Lejonen och det blev en oförglömlig kväll som inleddes tufft för hemmalaget men där man vände till seger med 54-42 till slut. 

Tolv poäng med till returen.

Med facit i handen vet vi att det inte räckte på långa vägar men till ett SM-silver tog sig Vargarna hur som helst och kvällen när man slog publikrekord på Kråkvilan och när hela staden slöt upp bakom laget är svår att glömma. Det är en bit till den här typen av upplevelser för Vargarnas del där man befinner sig just nu.

 

2) Vargarna-Masarna 23 april 2002

Vargarna såg fram emot säsongen med viss tillförsikt men inför premiären visade det sig att nye danske lagkaptenen Brian Andersen inte var disponibel. Han hade en besvärande hjärnskakning med sig inför säsongen (och det blev senare bara en match totalt för Vargarna). Jason Crump saknades också på grund av skada och när dessutom Emil Lindqvist kraschade tidigt under hemmapremiären mot favoriterna Masarna hade Vargarna bara fem förare att tillgå.

På tok för lite för att besegra guldfavoriten?

Ja.

För få för att ändå pressa Avestagänget in i slutet?

Nope.

Tack vare elitseriedebutanten Krzysztof Cegielski kunde Vargarna ändå hålla jämna steg länge och väl. Cegielski fick köra mest hela tiden den kvällen för att täcka upp alla luckor men det har nog sällan skådats en starkare debut på svårkörda Kråkvilan än när den unge polacken körde in 20 poäng. Närmare hälften av hela lagets skörd när det till slut blev 45-51.

"Jag är nöjd med alla mina heat, jag tränade här på banan i förmiddags och det räckte tydligen för att få ihop grejorna", sa Cegielski efter kvällen.

Hans öde tog en helt annan vändning några år senare när han kraschade svårt i en match för Vetlanda. Men den här kvällen minns många Vargsupportrar säkert fortfarande - liksom jag som var där och bevakade det hela.

 

3) Vargarna-Korparna 13 juni 1996

Nu har det slagit över tänker ni? Nu har han slutligen tappat det och behöver adekvat mänsklig omvårdnad jämte professionell läkarbedömning?

Kanske stämmer, men inte för valet av trea på listan.

Jag har, förstås, upplevt mängder av häftigare kvällar än den här på många sätt, men orsaken till att den kom med (förutom det faktum att jag inte minns alla spännande matcher jag upplevt som kanske på den fronten trumfar den här) är att det var FÖRSTA gången någonsin jag såg speedway live.

Kan möjligen ha varit första gången jag såg speedway över huvud taget bortsett från korta inslag på Sportnytt men det låter jag vara osagt. Men det var ju sällan saker tv-sändes på samma sätt som idag så en gissning är att det var första någonsin.

Utskickad och nervös ung gök staplade jag mig ut till Kråkvilan i tron att det här lär blir segt och svårjobbat. Hem kom jag biten direkt av hur häftigt jag tyckte det var. Då var det ändå en menlös match som Vargarna, då några månader från comeback i högsta serien efter en tuffare period i allsvenskan, vann med löjliga 68-28.

Men på något sätt fastnade det ändå.

Duellerna kan ju i ärlighetens namn inte varit så många men där och då började intresset som senare mynnade ut i ett evighetslångt bloggande bland annat.

Hade någon sagt det till mig då hade jag nog använt samma förklenande frågeställningar som den här punkten inleddes med mot den som sagt det. 

Kvällen då? Vargarnas seger var odiskutabel och jag noterar i referatet att jag använde begreppet Kungsängsbanan om Kråkvilan. Hasse Johansson var lagledare och drömde om elitserien redan då, Benny Olsson var poängbäst (14+1) ihop med Ronni Pedersen (14) och Patrik Karlsson (13).

Korparnas bäste? Tim Korneliussen på 12.

/CG

Katastrofalt att Smolinski ska köra i GP-serien

Norrköping

Martin Smolinski är en katt bland lejon. Foto: Speedway GP.

 

 

På bilden ser ni de 15 herrarna som ska köra i GP-serien 2020.

Idel riktigt vassa förare – värdiga uppgiften.

Utom en.

Martin Smolinski.

Hur hamnade han där?

 

Ja, det är ganska enkelt egentligen. När Greg Hancock basunerade ut att han avslutar karriären, så stod hans GP-väst tom. Den behövde fyllas.

I det läget tar arrangören BSI den ”förste reservföraren” och uppgraderar honom till ordinarie. Martin Smolinski var på den platsen, så det är inga konstigheter med det.

Felet är mycket större än så: Martin Smolinski skulle ju aldrig ha stått högst upp på listan från första början.

Han är på tok för dålig helt enkelt.

 

Smolinski är ingen kass förare. I sina bästa förare kan han slå vem helst, men att hävda sig på ett vettigt sätt i GP-serien räcker han inte till för.

35-åringen vann också sin semifinal efter en imponerande insats i GP-kvalet förra året (dock i tyska Abensberg där han har kört mängder av varv genom åren). Men i GP Challenge, det avslutande GP-kvalet, kom han tia och var mil ifrån en topp 3-placering som krävs för att kvala in den vägen.

Framför sig hade han förare som Anders Thomsen, Kenneth Bjerre, Aleksandr Loktaev och svenske Pontus Aspgren.

Ändå så valde BSI att sätta Smolinski högst upp på reservlistan. Före nämnda kvartett (där långt ifrån alla ens blev reserver) och en förare som Mikkel Michelsen som under hela 2019 visade att han är uppe och nosar på den yttersta världseliten.

 

Det kan man inte säga om Martin Smolinski.

Om vi tar en titt på vad han levererade i elitserien för Masarna i fjol (ett bra riktmärke), så landade han på 1,364 i snitt. Inget som skrämmer. Inget som doftar GP. Tysken var strax före chaufförer som Mathias Thörnblom, Frederik Jakobsen och Oskar Fajfer.

Men jag fattar varför Smolinski fick stå först i kön. BSI vill sprida sporten. De vill få fler länder att börja intressera mig mer för speedwayen. Det är ett sunt tänk. Och då är Tyskland ett av de lämpligare länderna att börja operera i.

 

Men det finns en gräns.

Det är en VM-titel det ska köras om.

Då vill jag ha de bästa förarna. Eller åtminstone nästan de bästa.

Det är alldeles självklart att Hancocks plats skulle ha gått till Mikkel Michelsen i stället.

Lika självklart är det att Martin Smolinski kommer sist i GP 2020.

 

/KW

En häftig tanke ur en häftig nyhet

Norrköping
Jason Crump efter en vunnen GP-tävling.           Foto: Bildbyrån

Förra veckans mest oväntade nyhet? Den kom kanske lite i skymundan i vår del av världen, även om den givetvis uppmärksammades.

Jason Crump gör comeback.

Förre Varg-ikonen.

44-åringen ska alltså köra i den brittiska ligan igen för Ipswich Witches. 

Den såg jag inte komma, jag hade definitivt utgått från att den trefaldige världsmästaren hade gjort sitt på ovalerna efter att han lagt släpskon på hyllan för några år sedan. Men 44 år gammal tycker Crump uppenbarligen att han har mer att ge.

Inte för någon ny VM-titel givetvis, och det är knappast ambitionen, men i England kan det säkerligen fungera.

Så här sa Crump själv förra veckan till East Anglian Daily Times:

"Jag tror fortfarande att jag kan göra ett bra jobb för Ipswich och det är härligt att känna, från det jag läser på sociala medier och i meddelanden jag fått, att folk känner samma sak."

Han beskriver det som ett stort beslut att ta. Men också att han, så här med facit i handen, kanske la av något år för tidigt.

Crump säger:

"Det var ett stort beslut för att vara ärlig. Jag tog det inte lättvindigt. Min fru och jag diskuterade allting, hon är hundra procent bakom mig. Och vet du vad? Jag kände att om tio, sex och till och med fem år skulle jag vara för gammal för att göra det. Kanske sju-åtta år sedan var för tidigt att sluta. Men där och då hade jag kört i 21 år. Jag hade gått direkt från skolan i Australien till Storbritannien för att köra. Efter 21 års tävlande ska jag inte säga att jag hade fått nog av speedway för det hade jag inte. Men jag fick slita, inte med allvarliga skador men mer olika skavanker. Det gjorde det inte möjligt för mig att göra det jag ville med min åkning. Vid den tiden spelade åldern på mina barn också roll. Vår dotter började på high school, idag är hon 21. Allting tillsammans landade i att jag slutade köra. Det var det som passade mig bäst. Livet ändras år från år, månad för månad, dag för dag. Just nu passar det jag gör nu oss perfekt."

Tidningen undrar om Crump, som sedan han slutade med speedwayen återigen är bosatt i Australien, kommer ta med sig familjen till Europa i sommar.

Svaret:

"Min son Seth har ett år kvar i skolan och min fru Melody kommer förhoppningsvis över fem-sex gånger under säsongen."

Samtidigt som Crump gör comeback är det också stora nyheter i den brittiska speedwayen att Nicki Pedersen är tillbaka i ligan efter några år därifrån. Också han med ett förflutet i Vargarna. Han ska köra för Sheffield. På den tiden när båda stod på toppen av karriären var de antagonister om världsmästartiteln.

2003 hade Crump titeln i sin hand inför sista deltävlingen i Hamar i Norge, men tappade den till Pedersen där och då.

Han vann dock året efter sin första VM-titel.

"Jag ska vara ärlig, jag fick ett trevligt meddelande från Nicki för bara några dagar sedan. Jag gillar att säga att vi är äldre och klokare nu, men på det personliga planet var det meningen att Nicki och jag aldrig skulle bli vänner. Vi försökte båda bli världsmästare samtidigt."

Crump fortsätter:

"Som konkurrent var han en tuff utmaning. Jag kan inte kommentera något annat. Jag tror aldrig jag satt vid ett bord och åt middag med Nicki. Jag vet att för min del är mina dagar som världsmästare över och jag tror Nicki är i samma position. Det är möjligen lite kortsiktigt att se både mig och Nicki köra i Storbritannien igen. Men The Premiership i England ser mycket bättre ut än för bara en tid sedan och jag tror att för sporten finns det mycket att se fram emot, inte bara att jag och Nicki möter varandra igen."

Om det blir mer än ett år är Jason Crump vill han inte sia om än. Crump tar ett år i taget numera vilket ju förstås är rimligt. Men, och det här känns som ett rätt omöjligt men, det hade varit sjukt häftigt om Vargarna hade kunnat få honom att återvända till Kråkvilan och köra någon gång i den klassiska Vargvästen igen. Om så bara för någon match i något sammanhang. Eller i någon enskild tävling. Jason Crump var en humörmänniska utanför ovalerna på den tiden, inte alltid enkel att intervjua, men han gjorde mycket för klubben innan han lämnade för Elit Vetlanda.

Han var definitivt en publikfavorit och en förare som länge starkt förknippades med klubben från Norrköping.

Det kostar inget att spåna i en blogg.

Omöjligt möjligen. Jag vet inte. Speciellt när det är allsvensk nivå och, som det ser ut, närmast noll pengar i klubben de närmaste åren.

Men en häftig tanke ändå. Det skulle garanterat locka folk till Kråkvilan a.k.a Ica Maxi Arena.

Crump får väl helt enkelt hänga i och hålla uppe nivån tills Vargarna, om det händer, är tillbaka på grön kvist och i elitserien igen.

/CG


Jason Crump inför en match i Sverige.             Foto: Ida Ling Flanagan


Crump i den klassiska Vargvästen.                    Foto: Matz Glimhed

Nye tyskens mål - vinna VM-guld i år

Norrköping Ett nytt ansikte i Vargarnas trupp är ungtuppen Lukas Fienhage. En okänd figur för de flesta. Vi bakom bloggen får villigt erkänna att vi aldrig hade hört talas om honom när han presenterades av Vargarna.

Så vi bestämde oss för att ställa några frågor för att lära känna det tyske nyförvärvet lite bättre.

 

Lukas Fienhage - blir han en älskvärd förare i Vargarna?       
Foto: Fienhage Racing

 

Du är inte så välkänd i Sverige. Berätta lite om din karriär så här långt?

- Jag är 20 år och bor i Vechta där det finns en långbana. Jag började med speedway när jag var fem år. Min pappa körde mellan 1988 och 1990, så jag har det i blodet (skratt).

Din landsman Erik Riss körde för Vargarna 2018. Har du pratat något med honom angående klubben?

- Inte än. Om jag ska vara ärlig så visste jag inte att han hade kört för Vargarna.

Är du redo att köra varje match i allsvenskan om du blir uttagen?

- Det kan vara några matcher där det kan bli tajt med schemat, men det har jag pratat om med lagledarna.

Du åker långbana. Banan i Norrköping är liten, hur passar det din åkstil?

- Jag kör i GP-serien i långbana och några öppna tävlingar inom den sporten här och där. Jag kommer inte att ha några problem med Vargarnas bana, det är jag säker på.

Vilka övriga klubbar kommer du att representera i år?

- Brokstedt i tyska ligan, Cloppenburg i tyska andraligan och Wittstock i polska tredjeligan.

Vad är dina största mål 2020?

- Att ta många poäng i alla ligor jag kör i. Och att vinna VM-guld i långbana. Plus att få ett par ligatitlar med mina lag.

Vad kan hemmapubliken på Kråkvilan förvänta sig av dig?

- Jag är snäll och är alltid redo för ett samtal. På banan gillar jag att åka i ytterspår och göra galna saker (skratt). Jag ger alltid hundra procent och hoppas kunna hjälpa klubben på bästa sätt.

Vad är det bästa med speedway?

- Att få åka så fort som man gör, adrenalinet och enkelheten i att det är fyra förare i heat med en vinnare.

Hur har din vinter sett ut?

- Jag tränar hårt och har förbättrat mig själv på många sätt. Jag gjorde min första träning på cykeln häromdagen och det kändes väldigt bra.

Till sist: Kan du några ord på svenska än?

- Ja, men bara ord som jag inte vill säga här (skratt). Men jag är öppen för att lära mig några ord i år.

 

/KW

Det gör Vargarnas lag mycket sämre

Norrköping Jag ringde Jacob Thorssell i torsdags förra veckan för att kolla läget och primärt bena ut hur många matcher han planerar att köra för Vargarna 2020.

Jag trodde att svaret skulle bli runt hälften.

Svaret var noll.

En liten överraskning för mig.

En käftsmäll för vargfansen.

 

Nu är det här i grunden ingen jättedramatisk grej. Enligt Jacob Thorssell så har Vargarna vetat om hans plan hela tiden, det var bara det att det inte har blivit officiellt fram till att Thorssell berättade i NT.

Anledningen till att jag trodde att Thorssell skulle köra kring hälften av matcherna är att Åtvidabergssonen alltid har älskat att köra mycket, att ha ett hektiskt schema. Det har gjort honom bättre.

Dessutom hade han ett lite tyngre fjolår och jag kunde tänka mig att Thorssell såg ett stycke allsvenska matcher – där han garanterat kör in stora mängder poäng – var ett bra sätt att få just köra och bygga upp självförtroende.

Men icke.

Och visst, om Thorssell kör bra och får en ordinarie väst i Polen, så kommer han att få många matcher då han är självskriven i Dackarna och i Wolverhampton. Och han är 26 år – han har hunnit med många varv och lagt en stabil grund. Nu ska det finslipas.

Sen skall det sägas att Thorssell berättade att dörren inte är vrålstängd till Vargarna. Om det skiter sig med något av hans tre övriga klubbar, så kan körning i röd och blå huva på Kråkvilan bli aktuellt.

 

Henrik Bergström har skapat sig erfarenhet i allsvenskan och kan vara redo för ett större kliv. 

 

Vad gör det här med Vargarnas lag då?

Ja, det blir mycket, mycket sämre.

Jacob Thorssell hade varit en riktigt bra ersättare för Kim Nilsson. Han hade sett till att Vargarna hade en stark toppförare som ligger på minst tio-elva poäng i varje match.

Nu står Vargarna där med ett extremt ospetsigt lag. Det är bara att konstatera.

Joel Larsson och Emil Millberg är de två bästa svenskarna på papperet. Det är två förare som inför säsongen får betecknas som starka reserver, alternativt dugliga ”2:or” och ”4:or” i allsvenskan. Heatledare håller de inte för.

Vargarna får hoppas på bra utveckling där.

 

Utlänningarna Jonas Seifert (han är vi redan bekant med), Matias Nielsen och Lukas Fienhage får vitala roller. Ingen av dom är någon Erik Riss eller Dan Bewley, långt därifrån – men det vore välkommet om Nielsen och Fienhage är minst lika bra som Seifert, helst bättre.

Det finns dock spännande ungtuppar från de egna leden i Vargarna. Och sånt ska man vårda ömt. Henrik Bergström, Oscar Holstensson, Viktor Ohlsson, Anton Bork och Willy Andersson – kan någon av dessa ta ett stort steg vore det mycket värt.

En chaufför som Henrik Bergström kommer att tvingas till ordinarie väst på heltid. Upp till bevis för egna produkten från Vikbolandet.

 

/KW

Christer Gustafson och Kenny Wiis är sportreportrar med ett litet extra speedwayintresse. Här kommer vi blogga om det som dyker upp - stort som smått. Fokus är på Vargarna, men det kan landa även annat i bloggen beroende på dagsform och nyhetsläge.

  • Twitter
  • @ChristerGson

Sportbloggar