Valet 2014 resulterade i att Sverige fick den svagaste regeringen i modern tid. Stefan Löfven leder en ministär som saknar alla former av majoritetsstöd i riksdagen. Detta borde vara ett guldläge för alliansen att bedriva en effektiv oppositionspolitik, men så har inte blivit fallet.
På DN Debatt (30/3) skrev alliansens partisekreterare en gemensam artikel. Av denna framgår, att det blir separata motioner från de fyra partierna i anslutning till regeringens vårbudget. Men inför nästa val, då ska de fyra allianspartierna gå till val med ett gemensamt valmanifest. Ingen imponerande oppositionspolitik – 29 månader framåt i tiden. I övrigt har alliansen ägnat sig åt att anmäla olika statsråd till Konstitutionsutskottet (KU), vilket resulterat i ett flertal prickningar från utskottsmajoritetens sida.
Till detta kommer så kallade tillkännagivanden – långt utöver hundra till antalet – vilka skickats från riksdagen till regeringen. Den samlade oppositionen har på detta sätt markerat sitt missnöje med Stefan Löfvens minoritetsregering. Riksdagen har därutöver möjlighet att rösta ner olika regeringsförslag för att markera ministärens sårbarhet. I slutet av 2015 beslutade en riksdagsmajoritet att utredningen om att lägga ner Bromma flygplats ska avvecklas.
I den arbetsmarknadspolitiska debatten den 17 mars anklagade oppositionen statsministern för att ljuga om deras politik. Visserligen hårda ord i debatten, men inga tecken på att alliansen har för avsikt att vidta några ytterligare åtgärder för att äventyra regeringens existens.
Nästan all svensk politik handlar idag om flyktingkrisen och dess inverkan på den svenska välfärdsstaten. En politisk situation av denna dignitet är inget för Stefan Löfvens minoritetsregering att hantera på egen hand.
För att komma ur dagens parlamentariska dilemma och få fram en handlingskraftig regering återstår blocköverskridande samarbete som enda realistiska alternativ. En misstroendeförklaring mot statsministern och regeringen skulle tvinga Löfven och alliansen att allvarligt överväga ett organiserat samarbete.
Frågan är om Stefan Löfven har modet och kraften att bryta med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Och frågan är om alliansen överhuvudtaget är intresserad av att gå in i ett blocköverskridande samarbete i den komplicerade politiska situation som råder. Alliansens strategi tycks vara att låta regeringen sitta kvar med förhoppningen att den regerar sönder sig. Stefan Löfvens bräckliga regering har goda möjligheter att behålla makten fram till valet 2018. Detta är olyckligt för Sverige.
Alla borgerliga tankar på en promenadseger fram till valet – glöm det!
Minns gärna hur Socialdemokraterna hösten 1978 släppte fram Ola Ullstens FP-regering, för att knappt ett år senare uppleva 1979 års snöpliga valförlust. Det handlade om ett valresultat på ett mandat och 8404 röster till de borgerligas fördel.
Mycket kan hända fram till valdagen i september 2018.