I en artikel i SvD Näringsliv 20/4 föreslår en professor i företagsekonomi vid Göteborgs universitet på fullt allvar att man bör överväga att ersätta personal inom äldrevården med robotar för att minska risken för smittspridning och spara personal. Artikeln är ett exempel på riskerna med att experter yttrar sig om områden som de har begränsade kunskaper om och förståelse för. Eftersom den kan skapa onödig oro hos en sårbar grupp i samhället bör den därför kommenteras.
Förslaget att ersätta människor med robotar baserar sig på två saker, dels att risken för smittspridning skulle minska, dels att man skulle spara arbetskraft. Beträffande det första argumentet har en robot visserligen inga luftvägar som kan hysa covid-19, men mätningar av virusets överlevnad på ytor visar att det kan överleva många timmar även på hårda ytor som metall och plast Även en robot kan därför lät sprida det mellan patienter om inte samma strikta hygienrutiner som för vårdpersonal tillämpas.
Det viktigaste motargumentet mot förslaget är dock att det skulle eliminera den mänskliga kontakten i vårdprocessen. Ett långt yrkesliv som kirurg i högkvalificerad sjukvård har gjort mig övertygad om betydelsen av det psykologiska omhändertagandet i arbetet för att bevara hälsa och liv. Det är inte maskiner vi reparerar, utan människor som består av kropp och själ.
Kropp och själ är inte två skilda enheter, utan har ett aktivt samspel där störningar i de mentala (själsliga) funktionerna har en direkt påverkan på övriga organsystem, precis som störningar i organsystemen kan påverka de mentala funktionerna. Det här är ett område av medicinen där mycket återstår att kartlägga och där färska rön visar att psykologiska faktorer också kan påverka vårt immunsystem.
Därför är att det i all behandling och vård är inte bara viktigt utan nödvändigt att behandla hela patienten, det vill säga inte bara kroppen utan också det vi kallar själ. Det är visat att en lugn och trygg patient som litar på sin vårdgivare, är välinformerad och gärna också delaktig i vad som sker har ökad förmåga att klara ett svårt vårdförlopp utan komplikationer.
Det här kräver empati, medmänsklighet och engagemang, och det finns inom vården, det är därför man väljer det här yrket. Att vårda äldre är inte bara att bädda, tvätta och lyfta, det är framför allt att vara medmänniska och att kommunicera med den vårdade. Tekniska hjälpmedel inom vården behövs, men de får aldrig ersätta den mänskliga kontakten.
Diskussionen om allmänt ökat robotanvändande är dessutom malplacerad i den samhällssituation vi befinner oss i. Covid-19 har lett till massarbetslöshet och vi vet inte om eller när vi kan återgå till det samhälle vi hade innan pandemin. Vi kanske inte heller ska sträva efter det. Vi står inför ett miljöhot som inom ett antal generationer kan resultera i den ultimata krisen för hela mänskligheten.
Tekniska lösningar kommer sannolikt inte att räcka för att ändra kurs utan att de kombineras med minskning av den överkonsumtion som idag präglar den välbeställda delen av världen. Det innebär förlust av arbetstillfällen som vi måste försöka hantera. Ett sätt är kanske att gå i helt motsatt riktning mot vad professorn föreslår, ifrån det alltmer automatiserade samhället till ett mänskligare samhälle där människor kan kommunicera med varandra i ställer för med maskiner utan själ.
Sten Lennquist, professor emeritus