Moderat utrikespolitik har länge präglats av en tendens att hellre taktisera än kritisera. På den internationella arenan är det viktigt att kunna göra hårfina avvägningar och tassa försiktigt kring delikata frågor. Utrikespolitiska uttalanden från tongivande personer – stats- och utrikesministrar, diplomater och höga tjänstemän – synas i sömmarna av andra stater och kan påverka deras syn på och beteende gentemot ministerns eller tjänstemannens hemland.
Det är därför också särskilt viktigt att ha en tydlig moralisk och ideologisk kompass som reagerar när en stat kliver över gränsen och det är dags att ryta ifrån. Den kompassen har delvis varit ur funktion för Moderaterna.
Det tydligaste samtida exemplet är relationerna med Turkiet. När nuvarande president Erdogan tillträdde som premiärminister 2003 såg han ut att dra landet mot ökad respekt för mänskliga rättigheter, minoriteter och yttrandefrihet och processen mot ett EU-medlemskap inleddes. År 2004 utnämndes Erdogan till “årets europé” av tidskriften European Voice för de reformer han genomförde som drog Turkiet närmare västvärlden. Men under Alliansens regeringstid bytte han fot och började göra rejäla angrepp på yttrandefriheten, fängsla journalister, förvärra situationen för den utsatta kurdiska minoriteten och spä på antisemitism. Efter att inte lyckats bilda en önskvärd regering efter förra årets parlamentsval utlyste Erdogan nyval och hans parti AKP vann på nytt majoritet i parlamentet i ett val som av Europarådet har kallats orättvist.
Därför är det problematiskt att Carl Bildt som utrikesminister inte förmådde att kritisera Erdogan för hans alltmer auktoritära tendenser (hösten 2013 skrev Bildt i Dagens Industri “Erdogans Turkiet på rätt väg”), och att samme Bildt – som trots avsaknad av formellt uppdrag inom partiet fortfarande är Moderaternas starkaste utrikespolitiska röst – uttalade sitt förbehållslösa stöd för Erdogan i samband med det misslyckade kuppförsöket tidigare i sommar innan dammet från pansarvagnarna ens hunnit lägga sig.
Erdogans svar på kuppförsöket talar också sitt tydliga språk – han tog tillfället i akt att avsätta och/eller fängsla tiotusentals domare, lärare och offentliganställda som bedömdes vara oppositionella. Därutöver har han luftat tankar om att återinföra dödsstraff vilka inte hör hemma i en 2010-talets demokrati. Trots detta har Bildt fortsatt att försvara Erdogan och kritiserat EU för att inte dela hans entusiasm för Turkiets alltmer auktoritära president.
Som utrikesminister intog Carl Bildt en ledarroll på den internationella arenan och han gjorde åter Sverige till ett land som andra länder lyssnar på. Men det är viktigare att det man gör är rätt och bra än att man syns och hörs. Inrikespolitiskt är Bildt en av de största, men utrikespolitiskt förtjänar han ingen idolstatus – snarare granskning och ifrågasättande – och det är dags för Moderaterna att bryta med hans utrikespolitiska inriktning som gjort oss fegt taktiserande, passiva inför ledare som uppvisar auktoritära tendenser och lämnat oss med en oförmåga att erkänna uppenbara folkmord.