Vi återkommer till detta: personal inom vård och omsorg har av ”tradition” tackat och tagit emot under lång tid. Sprungit fortare, tänjt på sig lite till. Nu går det inte längre. Undersköterskor/vårdpersonal protesterar sällan och när vi gör det är det allvar. Denna gång är botten nådd och vi orkar inte mer!
Sedan besparingskraven inleddes i början av 2019 har många chefer inom kommunen sparat hårt. Resultatet är att vi vet att det finns enheter som inte visar minusresultat. Detta på bekostnad av att vi som personal har gått kort om folk och att det finns arbetsuppgifter som inte hinns med. Vi vet att vi behöver bli bättre på att använda våra kraftfullaste verktyg för att påvisa detta i form av avvikelserapportering, tillbuds- och arbetsskadeanmälningar. Att de inte används i högre grad idag är också en konsekvens av att inte hinna med.
I en tid med stora behov av att behålla befintlig och kompetent personal strävar kommunen åt motsatt håll vilket på sikt är ohållbart. Vari ligger vinsterna? Många medarbetare tar idag av sina egna reserver när det gäller ork, såväl fysiskt som psykiskt. Detta riskerar att öka med påföljande risk att allvarliga fel begås. Att locka nya medarbetare till verksamheterna inom kommunal vård-och omsorg kommer att bli mycket kostsamt.
Att tro att heltidsarbetande skall öka med rådande situation är rent av ett skämt. Förutsättningarna för heltidsarbete är för många som går deltid obefintliga med dålig möjlighet till återhämtning. För att heltidsarbete skall kunna möjliggöras anser vi att ledningen måste komma med en konkret och tydlig arbetsbeskrivning för vad varje yrkeskategori inom vård-och omsorg, framför allt utbildade undersköterskor, skall utföra. Plocka bort uppgifter, utarbeta en plan – först därefter kan omstruktureringar bli möjliga.
Välfärden utarmas alltmer. Var har medmänsklighet och förmågan att värna om de svagare i samhället tagit vägen? Undersköterskeyrket är tyvärr ett lågstatusyrke som i dagsläget får ännu sämre status. Ändå pratas det hela tiden om ”hur viktiga undersköterskor är” och att vi är ”stöttepelare utan vilka samhället rasar”. Det är inte vad huvuddelen av politiken idag signalerar till oss. Vård och omsorg måste få kosta.
Politiker och tjänstemän, vi undrar hur ni har tänkt att alla nyuppförda och delvis felaktiga (utifrån allt vi vet om vård av personer med demenssjukdom) och opraktiska byggen skall bemannas om ni genomför planerade neddragningar av personal. Byggen som kostat miljoner och förmodligen är en stor del av underskotten de senaste åren. Var läcker vård och omsorg pengar eller är det i själva verket så att det inte finns något läckage, det är bara underbudgeterat från start?
Det är ett faktum att allt fler människor lever längre men därmed inte sagt att de är friskare. Många är i behov av mer vård, särskilt de som faktiskt till slut har möjligheten att få en plats på särskilt boende. Och ju fler som når över 90-95 års ålder, desto fler kommer också att avsluta livet med någon form av demenssjukdom.
Och till sist: Hur kan neddragningar av personal inom vård-och omsorg ligga i linje med Miljöpartiets ideologi? Vi trodde att MP värnade om djur, natur och människan och stod för humanitet, men vi kanske har alldeles fel där?
Marine Brunius
Ann Björling
Undersköterskeupproret Norrköping