Sverige har i dag den svagaste regeringen i modern tid – utan någon som helst majoritetsförankring i Sveriges riksdag. Och en opposition som inte lever upp till namnet. Alla opinionsmätningar visar att inget av de båda traditionella politiska blocken finns ens i närheten av en majoritet i den folkvalda församlingen. Ett extraval är därför ingen lösning på problemet.
Ett organiserat blocköverskridande samarbete vore en naturlig lösning, men omöjliggörs så länge Stefan Löfven håller fast vid samarbetet med Miljöpartiet och Vänsterpartiet, och Alliansen omhuldar blockpolitiken. Den rådande parlamentariska situationen kan befaras bestå under lång tid framöver.
Det problematiska valresultatet 2014 ledde till att Stefan Löfven tillsammans med Miljöpartiet bildade regering. De fyra allianspartierna har i opposition på ett tydligt och upprepat sätt klassat ut regeringens politik, som påstås leda Sverige åt fel håll. Många hårda ord från borgerligt håll, men inga tecken på att Alliansen har för avsikt att vidta några åtgärder för att äventyra den bräckliga regeringens existens. Efter 2014 har det inte kommit någon gemensam alliansbudget och det blir ingen misstroendeförklaring, trots att förutsättningarna för att avsätta regeringen aldrig varit mer gynnsamma än denna mandatperiod. Detta borgerliga agerande är inte politiskt trovärdigt.
Den borgerliga strategin tycks vara att låta regeringen sitta kvar med förhoppningen att den regerar sönder sig. Detta är ett riskfyllt synsätt. Alla borgerliga tankar på en promenadseger fram till valet 2018 – glöm det! Minns gärna hur Socialdemokraterna hösten 1978 släppte fram Ola Ullstens svaga FP-regering, för att knappt ett år senare få uppleva 1979 års snöpliga valförlust. Det handlade om ett valresultat på ett mandat och 8 404 röster till de borgerligas fördel.
Det politiska landskapet är i dag helt förändrat. Riksdagen har åtta partier mot tidigare fem. Sverigedemokraterna är tredje största parti och riksdagens vägmästare. En av huvudfrågorna i dagens parlamentariska debatt är att förhålla sig till och i skiftande tonlägen ta avstånd från Sverigedemokraterna. En misstroendeförklaring mot statsminister Stefan Löfven skulle få ett majoritetsstöd med Sverigedemokraternas hjälp, men Alliansen vågar inte inlåta sig i ett sådant politiskt riskprojekt. Detta leder till att Stefan Löfvens regering kan sitta kvar, trots att riksdagen har en klar icke socialistisk majoritet och regeringsunderlaget är endast 43.6 procent.
Under 2016 har halva mandatperioden passerats och det är under detta år oppositionen har sin optimala möjlighet – om den så skulle önska – att rikta en misstroendeförklaring mot statsministern och hans ministär. Detta skulle inte leda till något extraval, men tvinga Stefan Löfven att aktivt arbeta för ett organiserat blocköverskridande samarbete. En sådan lösning förefaller dock i dagsläget avlägsen.
Den borgerliga oppositionen kommer att fortsätta sin hårda kritik av regeringen, men det blir varken något gemensamt budgetförslag eller någon misstroendeförklaring mot statsministern. Därför – så länge Stefan Löfven säger nej till Vänsterpartiets mest extrema förslag – får regeringen sitta kvar.
Vad Sverige i dag bevittnar är en parlamentarism utan spänst och vitalitet. Det är därför hög tid att skrota hela blockpolitiken.