Snart röstar engelsmännen om sitt medlemskap i EU. Är det något vi behöver ta hänsyn till? Oavsett vad man hoppas på för valutgång, så är deras valresultat i allra högsta grad viktigt för Sverige. England och Sverige är nämligen hyfsat likasinnade. Båda länderna har sin egen valuta, de är relativt frihandelsvänliga, de har stor handel med utlandet, inte minst på exportsidan, och befolkningen tänker rätt lika vad gäller matproduktion och konsumtion. Således är ekologisk mat ökande men den stora volymen är konventionell och i handeln har handelskedjornas egna märkesvaror mycket stor andel och makt över både bonde och konsument.
I Sverige, liksom i övriga Europa, ser vi nu hur EU-skeptiska strömningar får fäste. En tuff migrationssituation parat med lågkonjunktur och arbetslöshet är kända recept för främlingsfientlighet, protektionism och stängda gränser. Dessa strömningar tenderar att skapa oheliga allianser mellan nationalistiska eller rent av fascistiska och frihandelskritiska och antiglobaliserande sympatisörer från miljö- och vänsterhåll. Många av dessa krafter hoppas på ett Brexit som tar Storbritannien ut ur EU. För Sverige skulle detta inte vara bra, eftersom maktbalansen i Europa då skulle förändras. England har fungerat som en utjämnare mellan gamla arvfienderna Frankrike och Tyskland och starka länder i södra Europa. Med England utanför EU finns risk att nyare medlemsländer från gamla öst kliver fram.
I Sverige finns många människor som aldrig varit positiva till EU. En icke oväsentlig del av befolkningen var skeptiska från början. 200 år av fred inom landet har gjort att svenskarna i sin europeiska historielöshet glömt bort att det jämförelsevis varit extremt lugnt och med oförändrade gränser under de senaste 75 åren. Enligt min mening är samarbetet i Europa en av de viktigaste förutsättningarna för denna stabilitet.
En av de viktigaste grundbultarna inom EU-samarbetet har varit matfrågorna och detta är självklart extra intressant för LRF att följa. I Sverige har vi tagit matproduktionen för given, vilket syns i form av att vi är ett av få länder i Europa som har ökat vår import och minskat vår egen matproduktion. Många svenskar skyller detta på EU-medlemskapets öppna gränser, vilket är en direkt felaktigt. Österrike och Finland blev EU-medlemmar samtidigt som Sverige. I dessa länder har livsmedelssektor inte minskat på samma sätt som i Sverige och i Österrike har inte minst den småskaliga matproduktionen och förädlingen ökat väsentlig mer än i Sverige.
Trots all extrem byråkrati och krångliga regler för att uppbära de nödvändiga ersättningarna och en öppen marknad som ger svenska konsumenter tillgång till billig(are) mat där svenska bönder tvingas jobba med ena handen bakbunden och en hög kostnad för Sverige som nation, så föredrar jag EU-medlemskapet. Det har skyddat svenskt lantbruk från våra egna politiker! Många konsumenter och producenter längtar tillbaka till en tid med stängda gränser där lantbruket är skyddat och dagens EU-avgift används till att stötta bönderna så att maten blir billig nog att köpa för konsumenten. För mig har vi facit i hur Sverige agerat både före och under EU-medlemskapet. Viljan att stötta den egna livsmedelsproduktionen har hos våra egna politiker varit väldigt låg och det senaste exemplet ser vi när Sverige flaggar ut sin egen lökodling genom att förbjuda bekämpningsmedel som är tillåtet i resten av EU. Resultatet blir att vi importerar lök som är förbjuden att odla i Sverige. Ett enat samarbetande Europa är för mig enda garanten för matproduktion även i Sverige och en fred som svenskarna tar alltför given.