Nyligen uppmärksammades den biologiska mångfaldens dag (22/5). Det är en viktig fråga som numera får stor uppmärksamhet. Mellan alla coronarapporter, har alla medier med självaktning inslag om ängsslåtter på tomten och insektshotell. Det är bra, men vi skall inte glömma att det verkliga naturvårdsarbetet utförs av djurhållande bönder och deras betesdjur. Mer än hälften av alla rödlistade arter är knutna till jordbrukslandskapet och de betande mularna.
En bredare allmänhet känner igen detta i Taubes refräng ”Gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol”, men hit hör också blåvingar och solitära bin med mera. Många fåglar, inte minst stare, gillar att söka föda bland komockor i det betade gräset.
Just nu har många lantbrukarfamiljer ont i magen av oro och stress, medan man fixar stängsel och förbereder betessläpp i mer eller mindre avlägsna betesmarker. Det beror på det vargrevir som med myndigheternas goda minne etablerats i den norra länsdelen.
På kort tid förra året orsakades tre dödliga angrepp av varg på boskap, dessutom hade vi fem allvarliga störningar med panikslagna nötkreatur som sprang rakt genom stängsel, och sprang till skogs.
Troligen kommer en del naturbeten att överges redan i år, men de flesta lantbrukare testar nog ett år till. Vissa sitter fast i flerårsavtal som man är osäker på om man kan fullfölja. Om angreppen fortsätter på samma sätt i år, har vi lantbrukare inget val, då måste man samla djuren nära gården, och hoppas att de är säkra där.
Många vargförespråkare tror att rovdjursavvisande stängsel (så kallad RAS) är den mirakelkur som gör att betesdjur och rovdjur kan leva i symbios. Detta är en missuppfattning. Ett RAS-stängsel kostar mellan 100 kronor och 200 kronor/metern. Ett heltidslantbruk har ofta stängsel som är 1–4 mil långt. Det handlar alltså om en investering på flera miljoner kronor, inte många konsumenter är villiga att betala det över matkontot. Staten betalar 50 kr/m om det är får eller getter som betar naturbetesmark, alltså inte en krona till nötkreatur eller bete på åkermark. Utöver byggkostnaden är den största praktiska utmaningen merarbetet med gräsröjning under el-tråden, vilket ett normalår krävs betydligt fler gånger än den insatsen som länsstyrelsen kan bevilja ersättning för. I stället för att ta kostnaden för detta är det lättare för lantbrukaren att upphöra med djur på bete.
Utöver att vargen utarmar vår natur och minskar vår möjlighet att förse svenska folket med mat från våra naturbetesmarker, förstör de livskvaliteten för många på landsbygden. Man tar inte samma motions- och ridturer längre, man släpper inte ut barnen utan uppsikt längre, försiktiga människor undviker att plocka bär och svamp och jägarna drar sig för att släppa sina jakthundar. Man kan alltid diskutera sannolikheter och berättigad rädsla, men den finns där och påverkar människors leverne.
Den som vågar se frågan klarsynt inser lätt att vargen inte passar i områden med många betesdjur och inte i relativt tätbefolkade landsbygder. När nu fjolårsvalparna i det östgötska reviret växer upp kommer problemet spridas till andra områden i Östergötland och blir en utmaning för andra delar av länets jordbruk. Ett jordbruk där betesdrift och naturbetesmarker är en viktig del av både landskap och turism i många bygder.
Kort sagt, många människor anser att de är utsatta för ett statligt övergrepp. En majoritet i riksdagen stöder faktiskt inte den nuvarande rovdjurspolitiken, nu är det hög tid att ni samlar er och fattar beslut som gör skillnad i vår vardag.