När verkligheten förändras dramatiskt måste partier förankrade i verkligheten justera och förändra politiken. Det är självklart lättare att ha en generös syn på familjeåterförening, permanenta uppehållstillstånd med mera när det kommer 10 000 asylsökanden jämfört med när det kommer 160 000 på ett enda år. Och framför allt: när några få länder får ta hela ansvaret för en flyktingkris i Europas närhet, då måste vi pressa andra länder att ta ett större ansvar.
Det är inte särskilt konstigt att vi numera har fått en mer, så att säga, normal debatt om migrationen. Under många år var den oerhört polariserad, och jag beklagar att jag själv bidrog till denna polarisering. I min och andras iver att markera distans till främlingsfientlighet tog jag till den verbala storsläggan även mot måttfull kritik av den förda politiken. Jag minns till exempel när jag beskrev dåvarande Folkpartiets förslag om språktest som ett i det närmaste främlingsfientligt förslag. Jag är fortfarande skeptisk till förslaget, men det har självfallet inget släktskap med främlingsfientlighet.
I dag tycker jag att debatten om migration i större utsträckning liknar den politiska debatten i övrigt. Partierna är mer utspridda på en skala mellan ytterligheterna. Här finns (SD) som i stort sett vill stänga gränsen oavsett hur många som söker asyl, och här finns Miljöpartiet som motpol. Däremellan finns det numera en variation av öppenhet. Det är bra. De bästa lösningarna finns sällan i politikens ytterkanter. Om vi vill ha lösningar som förstås och respekteras av många och som därmed håller över tid, då finns det skäl att söka en bredare kompromiss. Pragmatiska lösningar fungerar ofta bäst.
Men.
Pragmatism är inte detsamma som principlöshet. Rörligheten över gränserna har successivt ökat sedan andra världskriget. Orsakerna är flera. Vi reser mer och blir förälskade i platser och inte minst personer i andra länder. Arbetsmarknaden vidgas för många. Och periodvis har våld och förtryck orsakat en kraftigt ökad rörelse över gränserna. Just nu finns det fler människor på flykt än på väldigt länge. Ett land i Europas närhet, Syrien, med drygt 20 miljoner invånare har förvandlats från ett relativt välmående land till ett land i krig och kaos.
Vi kan, menar jag, i allra högsta grad diskutera vilka vi ska ta emot och på vilka villkor vi ska acceptera rörligheten, men vi ska inte avvisa någon som behöver vårt stöd för att undkomma krig och förtryck. Asylrätten måste försvaras, i ord och handling.
Därför blir det fel när både Moderater och Socialdemokrater ger sig in i sifferresonemang om hur många Sverige klarar av att ta emot. Om vi säger att vi försvarar asylrätten, då kan vi inte dra en gräns eller sätta ett tak. Jag förstår att politikerna gärna vill svara tydligt på frågan hur många Sverige kan ta emot, men vi får nog leva med att det inte finns ett enkelt svar på en mycket komplicerad fråga.
Både Ulf Kristersson (M) och Stefan Löfven (S) har öppnat för ett samarbete i migrationspolitiken. Det skulle självklart skapa en långsiktighet och trygghet. Därför ser jag gärna en sådan uppgörelse. Men viktigast är förstås innehållet, att resultaten blir en moraliskt anständig och praktiskt fungerande politik.
För min egen del önskar jag att en uppgörelse i så fall bygger på tre viktiga grundstenar. För det första att vi fortsätter att sätta press på andra länder. Därför behövs gränskontrollen även framöver. För det andra behöver vi ge dem som får stanna en chans komma igång med sina nya liv så snabbt som möjligt. Jag förstår varför det är svårt att ha andra regler i Sverige än i andra länder, men målet måste vara att familjer så småningom kan förenas. Överhuvudtaget tror jag integrationen gynnas av att vi så långt möjligt försöker ha samma regler för alla i vårt land, oavsett bakgrund. För det tredje och viktigaste, en uppgörelse måste bygga på ett försvar av asylrätten.