Nu har distansundervisningen för Sveriges gymnasieelever pågått i nära två månader. I nuläget tyder det mesta på att terminen kommer att avslutas på samma sätt. Vad får dock detta för konsekvenser för de ungas mående och livssituation?
På De Geergymnasiets hemsida finns att läsa ett antal korta texter som eleverna själva skrivit om hur distansläget har fungerat hittills, och dessa uttrycker självfallet många olika åsikter. Många av inläggen vittnar dock om en oroande situation. Ensamhet, tomhet och brist på sammanhang går igen i vittnesmålen. Vardagen har ingen styrsel längre, mening och riktning saknas.
Övergången till distansläget har av Folkhälsomyndigheten bedömts vara en klok åtgärd för att minska smittspridning i samhället då det hindrar många större grupper och minskar resande. Det kan även ses som en enkel och mindre kostsam åtgärd.
Medan gymnasieeleverna sitter hemma, i många fall utan tillgång till en egen studieplats, ordentligt internet eller till och med berövade en av dagens måltider för att de själva eller familjen inte har råd, rullar samhällets maskineri på utanför i stort sett som vanligt. När solen skiner fylls gatorna med folk, uteserveringarna likaså. Många shoppar som vanligt. Restriktionerna som syftar till att upprätthålla avståndet fungerar, men långt ifrån överallt. I ljuset av allt detta känns åtgärderna för att hålla eleverna hemma alltmer omotiverade.
Studentfiranden kommer att få ställas in, hållas i små grupper för de närmaste, det är olyckligt men oundvikligt. Låt dock eleverna få komma tillbaka innan terminen är slut, under förutsättningen att myndigheternas rekommendationer om avstånd till varandra, handtvätt och hemmavaro vid symptom följs. Annars riskerar vi både utbredd psykisk ohälsa och sämre skolresultat, som i sin tur resulterar i utanförskap.
Mycket stöd erbjuds de äldre som nu sitter isolerade i ensamhet och oro, stöd som är livsnödvändigt just nu. De unga får dock inte glömmas bort i detta, och behöver också extra stöd: Stöd från föräldrar, lärare, skolledning och inte minst samhällets beslutsfattare. För gymnasieeleverna, som varken har egna tillgångar, hem, yrkestillhörighet eller ett liv att se tillbaka på med tillförsikt, är sammanhanget som skolan som fysisk plats erbjuder helt nödvändigt. För dem är månader hemma långt skadligare än för universitetselever vana vid att studera hemifrån, liksom för vuxna som arbetar från hemmet.
Situationen som råder är oerhört komplex och åtgärdernas konsekvenser ännu okända. Alla gör uppoffringar för samhället, men låt inte gymnasieelevernas uppoffring bli för stor på lång sikt. Rimligen borde skolorna hållas öppna så länge köpcentrumen och barerna fortfarande är det, om det ska vara konsekvent. Helt nödvändigt är åtminstone stödet till unga i dessa tider, deras framtidstro är livsviktig. Mångas mående är i riskzonen.
Saga Lindholm