Svar till Lars Stjernkvist (S) med flera i NT 31/3
Lars Stjernkvist (s) med flera svarar på min artikel om att EU-medborgare sover utomhus i Norrköping: ”För dem som vistas här tillfälligt måste det långsiktiga stödet ges av hemkommunen och hemlandet.”
Strategin är alltså att hänvisa till att ansvaret ligger någon annanstans. Under tiden verkar inte kommunen vara beredd att göra någonting för att förbättra situationen för de som ändå kommer hit. Stjernkvist med flera tycks mena att ett härbärge inte vore ”anständigt”. Alternativet till härbärge eller annat stöd till boende är i många fall att sova utomhus i tältläger eller bilar. Är det verkligen mer anständigt?
Feministiskt initiativ håller med om att det behöver ställas krav på till exempel Rumänien och Bulgarien att ta ansvar för ett gott liv för sina medborgare. Men parallellt behöver kommunen ta humanitärt ansvar för de personer som vistas i kommunen. Det stämmer att vi inte tycker att det räcker med akut stöd. Vårt ställningstagande bottnar i en förståelse om att utsatta EU-medborgare är just utsatta. De kommer inte till Sverige för att tigga för att det är kul, utan för att det är deras bästa alternativ för att förbättra en svår livssituation präglad av fattigdom.
Därför bör vårt mål vara att de människor som kommer hit får möjlighet att lyfta sig ur fattigdomen och skapa egen försörjning. En person som tigger på dagen och sover i tält på natten har svårt att fokusera på annat än att klara sig för dagen. Den kan inte duscha inför en arbetsintervju.
I Lund finns det ett härbärge för utsatta EU-medborgare. Det har för dem inneburit en positiv spiral. De har sökt jobb och så småningom fått jobb och därefter kunnat skaffa bankkonto, personnummer och lägenhet. De har etablerat sig i samhället och är inte längre utsatta.
Feministiskt initiativ Norrköping har motionerat och budgeterat för att utsatta EU-medborgare ska ha rätt till Svenska för invandrare. Utan att kunna svenska är det mycket svårt att hitta arbete. Med insatser för värdigt boende och möjlighet att lära sig språket kan vi underlätta för människor att lyfta sig ur fattigdom. Är inte det ett mer anständigt alternativ än att säga att ansvaret ligger någon annanstans?