Inledningsavsnittet om Karin Månsdotter ledde till tankar om en mellanstadieklass som gjort en roliga timmenfilm, med personer utklädda med attribut inhandlade i en leksaksaffär. Kungen Erik XIV spankulerar omkring med en krona på huvudet till vardags, så att man inte ska tvivla på vem han är. Han framställs som ständigt komplett galen, på egen hand mördar han en person vid hovet och - vad som är allra mest upprörande - sin lärare, något som ingen källa ger belägg för att ha inträffat.
Jag förstår att seriens syfte är att i feministisk anda ta fram våra drottningar i rampljuset och visa deras betydelse. Absolut inget fel med det, men måste det samtidigt innebära att deras män, kungarna, förlöjligas och svartmålas?
Det andra avsnittet om drottning Kristina var inte lika hysteriskt och amatörmässigt. Sedan innehåller även det programmet tyvärr historiska felaktigheter. Att drottningen skulle flytta till Vatikanstaten framstår ju lite komiskt, då denna stat är mindre än hundra år gammal. Drottning Kristina var aldrig enväldig, enväldet infördes av Karl XI. Regeringsformens kända årtal är ju 1634, inte tio år senare osv.
I senaste avsnittet om Hedvig Eleonora får man intrycket att de kungliga makarna var åtskilda under åren Karl X Gustaf var ute och krigade och att de återförenades först när han kom hem. Drottningen var ju i stället känd för att följa sin man i fält, i Polen, i Danmark.
När det gäller Karls äktenskap var han livrädd för att gifta sig med Ulrika Eleonora, inte positivt inställd, som avsnitten antyder.
All denna historieförfalskning hade lätt kunnat undvikas om man låtit en kunnig historiker få granska speakermanuset.
Ansvariga för programmet menar att det viktiga är att programserien ökar historieintresset hos många tittare. En typisk tittarreaktion har varit: "Jag hatade historia i skolan, men älskar Drottningar." Många har kanske haft oturen att ha haft tråkiga lärare som berättat om båtyxor, hjulplogar och laga skiftet i stället för om spännande personer och händelser.
Med det sagt är initiativet att uppmärksamma den svenska historien oerhört lovvärt. Idag finns en övertro på vår samtid, att vi är så mycket klokare och mer upplysta än tidigare generationer. Det är otroligt viktigt att vi också har ett perspektiv bakåt, att kunskaper om äldre svensk historia lever vidare. Förutom historiska händelser som tål en källkritisk granskning bör också skrönor och berättelser bevaras eftersom de tillhör den svenska kultur -och litteraturhistorien. Det finns ett outsinligt lager av intressanta och dramatiska händelser att ta upp.
Så vi ser fram mot nya historiska serier, någon motsättning mellan att de är underhållande och faktagranskade finns naturligtvis inte.