Vinnarna av årets Sakharovpris – Europaparlamentets pris för tankefrihet – är Nadia Murad BaseeTaha och LamiyaAji Bashar. Kandidater som jag och mina liberala kollegor har verkat för ska tilldelas priset som delas ut vid plenarsessionen i Strasbourg i december. Dessa kvinnor har båda, liksom över 6 000 andra yazidiska kvinnor, levt som sexslavar under fångenskap av Daesh/IS och sett stora delar av sina manliga familjemedlemmar mördas av samma terrororganisation. I dag är de talespersoner för den yazidiska minoriteten och arbetar med kvinnor och barn som utsatts för Daeshs skoningslösa ondska.
Dessa kvinnor har förtjänat priset, delvis på grund av sin modiga kamp, men också för att uppmärksamma det pågående folkmordet på yazidier och det systematiska sexuella våldet mot kvinnor av terrororganisationen. Det gör mig därför otroligt stolt och glad att den liberala gruppens kandidater vann priset.
Sveriges utrikesminister Margot Wallström (S) har sagt att hon vill arbeta för att FN:s säkerhetsråd – i vilket Sverige nu sitter efter en smutsig kampanj av den sittande regeringen – ska hänskjuta fallet Daesh/IS till den Internationella brottsmålsdomstolen, ICC. Experter på internationell rätt är kritiska till denna lösning. ICC har redan en lång rad komplicerade fall på sitt bord, och internationella brottsmål är tyvärr inget som historiskt sett har gått snabbt. Vidare faller terrorrelaterad brottslighet utanför ICC, vilket naturligtvis är ett problem.
I stället finns det två konkreta åtgärder. Den ena är upprättandet av en enskild krigstribunal med det explicita syftet att åtala Daesh för deras brott mot mänskligheten genom FN:s säkerhetsråd med stöd av kapitel sju i FN-stadgan. Den andra är att mer effektivt åtala de krigsförbrytare som befinner sig inom EU. Internationella rättegångar mot Daesh skulle innebära ett första steg mot internationell rättvisa för alla de som fallit offer i regionen – oavsett förövare.
Upprättandet av en krigstribunal med syftet att ställa Daesh inför rätta är ingen lätt uppgift. Det första steget är att erkänna folkmordet på yazidier – något Europaparlamentet har gjort, men Sverige har fortfarande inte tagit ställning. Domstolen måste även ha behörighet att döma terrorrelaterad brottslighet och ta särskild hänsyn till det systematiska sexuella våldet mot kvinnor. Ny praxis för hur man ska kunna åtala de som beordrat och utfört systematiskt sexuellt våld mot kvinnor i konflikter måste komma på plats.
Men det är också viktigt att se över vad vi kan göra omedelbart. Vi vet att det dessvärre finns svenska och andra EU-medborgare som åkt till Syrien och Irak för att slåss för upprättandet av kalifatet. I motsats till de silkeshandskar delar av den svenska vänstern vill använda gentemot dessa brottslingar, vill vi se åtal vid nationell domstol. Det kräver ett ökat samarbete mellan ickestatliga organisationer aktiva i regionen, som besitter information och vittnesmål, och EU:s åklagarmyndigheter. Det kräver också ett ökat samarbete mellan EU:s åklagarmyndigheter. Annars riskerar ett antal medlemsländer med slappare lagstiftning att bli fristäder för återvändande krigsförbrytare.
Det är tyvärr inte helt osannolikt att krigsförbrytare kommer försöka ta sig in i EU för att söka asyl. Därför är ett bättre samarbete mellan migrationsmyndigheter och åklagarmyndigheter helt nödvändigt. I Tyskland lämnades 2 000 fall över från migrationsmyndigheten till åklagarmyndigheten under 2015, när misstanke om brott förelåg.
En yazidisk delegation besökte Europaparlamentet för några veckor sedan och delade med sig av sina mardrömslika upplevelser. Deras hopp står nu till det internationella samfundet. Som de rättsliga processerna ser ut i dagens Irak, är nationella åtal där inte ett alternativ. Om Sverige på riktigt ska kalla sig en humanitär stormakt med en feministisk utrikespolitik, måste vi agera nu. Låt oss stå upp för Nadia Murad BaseeTaha och LamiyaAji Bashar, och alla andra som fallit offer för Daesh brott. Straffrihet är inte ett alternativ.