Idag är moderaternas dag i Almedalen. Alla partier har ägnat veckan åt att debattera hur utanförskapet bland nyanlända ska minska. Jag delar givetvis åsikten att integrationen förbättras avsevärt om människor kommer till jobb. Men jag är uppriktigt förvånad över att så få vill diskutera de konsekvenser den ökande invandringen får. Trots ett EU-anpassat regelverk som minskat tillströmningen av nya asylsökande så har vi en enorm utmaning att hantera de människor som kom till Sverige innan november 2015. Det är hög tid att belysa hur vi ska säkerställa att det svenska välfärdssystemet anpassas efter de nya förutsättningar som flyktingströmmen skapar. Vi har över lång tid byggt upp ett samhälle med förväntningar på skyddsnät och förmåner – ska allt detta omedelbart omfatta även asylsökande och nyanlända?
Debatten handlar ofta om hur vi säkerställer att nuvarande välfärdssystem byggs ut för att svälja den volym som flyktingströmmen skapar. Det är få som beskriver de undanträngningseffekter som alltid uppstår när ett system utsätts för ökad efterfrågan. Min utgångspunkt är att vi istället måste våga ifrågasätta och utmana tidigare rättigheter i svenska system. När ska man som bosatt i Sverige kvalificera sig för svensk sjukvård? Hur stor del av socialförvaltningens arbete ska fokuseras på asylsökande och vilken tolerans ska bostadsmarknaden ha för alla de flyktingar som söker sig till Sverige?
Idag säger till exempel hälso- och sjukvårdslagen att de med störst behov ska prioriteras. Vet vi idag vad detta resonemang får för konsekvenser i den svenska sjukvårdens vardag? Vad händer inom psykiatrin när många krigstraumatiserade människor kommer till Sverige? Vad händer inom tandvården när asylsökande med dålig munhälsa ställs i nuvarande kösystem för uppkomna akuta tandingrepp?
Jag tänker också på hur nuvarande sociala skyddssystem påverkas. Alla ensamkommande barn ska enligt lag utredas. Frågan är om detta är rimligt i en tid där Sverige lider brist på socialsekreterare? Finns det risk för att vi inte kan säkra kompetensförsörjning och att socialsekreterarna tvingas jobba under omständigheter som gör att deras bedömningar inte blir korrekta? Finns det risk att andra barn får stå tillbaka?
Asylboendet ”Bollen” i Norrköping är ett exempel där det ökade trycket av asylsökande förändrade kommunens planer för användning av värdefull byggmark. Hemlöshet var ett problem även innan flyktingkrisen. Jag funderar på hur det kommer sig att asylsökande alltid bereds tak över huvudet samtidigt som vi vet att det finns utsatta Norrköpingsbor som saknar en permanent bostad?
Givetvis ska Sverige fortsätta vara ett humanitärt land som hjälper medmänniskor som flyr från förtryck. Men det är inte längre trovärdigt att prata om att bygga ut kapacitet i nuvarande svenska välfärdssystem. Ökad kapacitet har en prislapp. Jag vill att vi moderater leder debatten om vilka prioriteringar som ska göras för att säkerställa kommunernas framtida välstånd. Passiv tystnad kommer leda till svåra framtida beslut ute i våra kommuner. Aktiva handlingar, där vi vänder på stenar och finner nya lösningar, möjliggör att vända en utmaning till en framgång – även för oss kommunpolitiker.