Socialdemokratiska riksdagsledamoten Teresa Carvalho skriver i NT att det i Sverige finns ojämställda strukturer där kvinnan tar ett betydligt större ansvar för det obetalda arbetet i hemmet, att kvinnor har lägre lön och sämre arbetsvillkor.
Carvalho har helt rätt i sitt påstående, Sverige är långt ifrån det jämställda och feministiska land som det ibland utmålas att vara. Carvalho menar sedan att det i riksdagen finns en majoritet för ett mer jämställt uttag av föräldraförsäkringen och hänvisar till att Folkpartiet vill införa en tredje månad reserverad för vardera förälder, den så kallade ”pappamånaden”. Carvalho förfasas sedan över att Vänsterpartiet inte vill ha en ”pappamånad” och påstår att vi är beredda att stoppa ett sådant förslag.
Jag vill förtydliga tre saker. Det finns i dag inget förslag från regeringen på hur föräldraförsäkringen ska kunna delas på ett jämställt sätt mellan samtliga föräldrar. Det finns alltså inget förslag som Vänsterpartiet vare sig kan bifalla eller avslå i riksdagen.
Vänsterpartiet vill ha en individualiserad föräldraförsäkring, vi vill att föräldrar, oavsett kön, ska dela på ansvaret för barn, familj och hem. Det är en nödvändighet, så ojämställt som föräldraförsäkringen delas i dag kommer det att ta 50 år innan uttaget är jämställt.
Vi nöjer oss inte med en månad, vi vill mer än så, våra ambitioner är högre. Det är nu tolv år sedan den andra pappamånaden infördes. Den andra månaden ökade uttaget med mindre än tio dagar i genomsnitt bland män. En extra månad gör tyvärr ingen förändring. Vänsterpartiet tror att alla föräldrar är kapabla och vill ta hand om sina barn, därför ska föräldraförsäkringen delas lika.
Vänsterpartiet är en konstruktiv förhandlingspartner till regeringen, vi har förhandlat fram en höstbudget och en utredning för att stoppa vinsterna i välfärden. Vi förhandlar gärna i flera frågor, som föräldraförsäkringen. Men allt detta verkar Carvalho ha missat.
Men jag är inte förvånad att en socialdemokrat från Norrköping hellre vänder sig till Folkpartiet för att genomdriva en halvbra politik än till Vänsterpartiet för att förhandla fram en riktig feministisk förändring. Carvalho kallar det att vara ”realpolitisk” jag kallar det att sakna egen politisk kompass och förändringsvilja. Vi ser den tendensen både i Lars Stjernkvist kommunledning i Norrköping och i region Östergötlands socialdemokratiska privatiseringshysteri av sjukvården. Att vara socialdemokrat från Norrköping och Östergötland är helt enkelt att hellre för en bra kompromiss och förhandling vända sig till ett borgerligt parti och backa mot framtiden. Det är beklagligt att socialdemokratin i Norrköping är mer blå än röd.
Vänsterpartiet förhandlar gärna med regeringen om en mer feministisk politik, men innan det finns en förhandling eller färdigt förslag är det en självklarhet för Vänsterpartiet att vi driver vår egen feministiska politik. Jämställdhet handlar ju om att dela lika. Inte litegrann lika. Utan helt enkelt lika. För det ska bli möjligt krävs ett målmedvetet långsiktigt arbete. Det är dags att dela på föräldraledigheten, det är dags att dela lika. Det målet kommer Vänsterpartiet alltid kämpa för.