Påvebesöket i Lund med gudstjänsten i domkyrkan hade som höjdpunkt undertecknandet av en överenskommelse, vars rubrik kanske på svenska blir: Från konflikt till gemenskap. I fem åtaganden lovar man att förlåta varandras felsteg, att se varandra som syskon, och så vidare. Men det viktigaste saknades.
När man bar fram bordet dukat med en fin linneduk och satte fram stolar för biskop Younan och påven Franciscus skulle detta bli till ett synligt tecken på den uppnådda enigheten, utöver de fem Kristusljus som tidigare tänts av barn i olika åldrar. Detta meddelades vara att gå från ord till handling. Men det verkliga undret uteblev.
Visst – vi kan be tillsammans. Vi kan lovsjunga Herren tillsammans. Vi kan dela kyrksal och sitta bredvid varandra i våra olika högtidskläder. Men vi kan inte fira nattvard tillsammans. Det eucharistiska bordet är inte öppet för alla! Det är detta som gör att överenskommelsen som undertecknades knappt är värd pappret det skrevs på.
Det stora undret som större delen av kristenheten väntar på hade varit om biskop Younan och påve Franciscus delat bröd och vin celebrerat (framdukat) av ärkebiskop Antje Jackelén. Det hade verkligen varit ett tecken på den enighet som alla pratade om.
I både den katolska kyrkan och den lutherska är nattvarden ett sakrament, en helig handling, och det är den som är det sista svåra hindret för verklig gemenskap. Kan man kalla någon ett syskon och samtidigt vägra denne att få delta i en helig handling och få ta emot Guds Nåd?
Nu tillhör jag inte dem som bara söker fel i andra samfund. Min erfarenhet som producent på TV med ett antal TV-sända söndagsgudstjänster från olika samfund och en ekumenisk gudstjänst från Kolmårdskyrkan i vilken tre biskopar från Katolska, Rysk Ortodoxa och Lutherska kyrkan medverkade tillsammans med frikyrkopastorer, kan tala för sig själv. Då delades inte heller bröd och vin, det gjorde man inte i svensk TV på 1980-talet.
Mina år som fängelsepräst både i Norrköping och som NAV-sekreterare i Kriminalvården gav många tillfällen till ekumeniska upplevelser också med katolska kollegor. I Fängelsekyrkan i Norrköping deltog både Lutheraner, katoliker och muslimer i högmässor som jag och min frikyrklige kollega Janne Malmesjö samarbetade i.
Jag tror på ekumeniken, men det räcker inte att den visar sig i namnteckningar på papper. BEM-dokumentet (Baptism, Eucharist and Ministry, Lima 1982), som står för ett erkännande av varandras Dop, Nattvardsfirande och Ämbete, saknar efter snart 35 år den katolska kyrkans godkännande av de andra kristna kyrkornas nattvardsdeltagande.
Visst var det kul att påven Franciscus kom till Sverige, men den som tror att detta har betydelse för gemenskapen i de kristna kyrkorna bedrar sig själv. Sann gemenskap, communio, finns inte så länge kommunionen inte är öppen för alla. Det är först då som överenskommelsen från Lunds domkyrka får betydelse.