Mitt i den värsta nyhetstorkan tog den styrande kvartetten i Norrköpingskommun ett friskt grepp och berättade med stolthet i rösten att nu var det halvlek. Halva mandatperioden hade förflutit och man ville ge sin syn på tiden som gått med den nya ledningen. Det som fastnade hos mig efter den pressträffen var att man sade sig endast genomföra den politik som var bra för Norrköping, det som var dåligt för kommunensinvånare genomförde man inte. Vad som var vad framgick inte eftersom man inte fick reda på vad kvartetten inte gjort. Trots denna något hovsamma och lågmälda presentation av de två år som gott lät inte oppositionens reaktioner vänta på sig.
Dessa var också tämligen lågmälda till en början eftersom tvåfjärdedelar tyckte sig varit delaktiga i många av de förslag som drivits igenom under innevarande mandatperiod. Den tredjefjärdedelen reagerade som sig bör med att något magsurt kommentera att inget hände i kommunen som var positivt från deras synvinkel. Det friskaste inlägget, om än något obegripligt, var att sista fjärdedelen anklagade de styrande för att ha svikit sina väljare.
För mig som inte följer kommunpolitiken så ingående så kunde jag skönja en underton av bitterhet från gamla samarbetskamrater och att räfs och rättating kan väntas i nästa valrörelse. För oss som läser böcker om inbördeskriget i England på 1400-talet känns det igen. Kungar utkämpade strider med olika koalitioner av adeln vid sin sida men den som var vän ena dagen kunde snabbt byta sida för att bli fiende i gryningen nästa dag.
Så slutsatsen från min sida är att ett rosornas krig är att vänta under de två år som är kvar av mandatperioden utan att det är en intern angelägenhet för Socialdemokraterna. Rosornas krig har alltså utvecklats från att vara en kamp mellan röda och vita till att även innefatta blå, svarta, gröna och mörkt röda rosor.
Det kanske skulle vara på sin plats att oppositionen pratade ihop sig så att vi väljare kan förstå vad som är alternativet till kvartettens framgångar eller tänker oppositionen fortsätta att föra krig på fyra fronter i detta något udda rosornas krig?
Om så är fallet så tror jag att den ledande kvartetten enkelt kommer att vinna de avgörande slagen under de två år som är kvar och kan därigenom kröna en framgångsrik mandatperiod med en tydligt sargad motståndare i nästa valrörelse och då kan endast den interna oppositionen sätta käppar i hjulet för framtida segrar.