I Edvard Hollertz ledarkrönika (NT 8/10) så konstateras mycket riktigt att lantbruket i Sverige gått kräftgång under många år. En utveckling som startade med EU-inträdet när marknaden öppnades för produkter som producerats väsentligt billigare utan att svenska bönder tillskapats konkurrenskraft i samma grad. Då kan utvecklingen bara gå på ett håll.
Både LRF och många av våra medlemmar var förepråkare för svenskt EU- medlemskap och det är min absoluta uppfattning, all byråkrati och administrativt krångel till trots, att vi tack vare EU-medlemskapet skyddat svenska bönder från våra egna politiker som i avsaknad av krig och avspärrning tagit tillgång på säker mat alltför given. Utan EU:s jordbruksersättningar hade en stor del av jordbruket utanför de stora slättbygderna varit borta nu. För den som tvivlar på den bistra slutsatsen är det bara titta på hur extremt – och orealistiskt – Sverige betraktats i EU-sammanhang när det handlar om jordbrukspolitik.
Krönikören ger bla LRF del i skulden för det svenska lantbrukets minskande produktion. Det är både rätt och fel.
Fel så tillvida att det är smickrande vilken tilltro som han i så fall ger LRFs påverkansmöjlighet som enda samlande organisation som företräder en allt mindre intressegrupp i samhället. Vi kan dock peka på ett antal politiska beslut som oavsett regering inte kommit till stånd utan intensivt påverkansarbete från bla LRF. Utflaggning av viktiga bekämpningsmedel skulle skett för 6 år sedan om inte LRF rutit i och beskrivit verkligheten för beslutsfattarna.
Att alla politiska aktörer pratar om en livsmedelsstrategi i dag är tack vare att LRF och andra landsbygdskrafter fört den frågan långt upp på agendan i flera år.
Jag kan dock inte annat än att hålla med om att LRF och andra som värnar ägande och brukande av naturkapitalet har misslyckats att springa snabbare än omvärldskrafterna.
Omvärldskrafter som utgör en allt mera globaliserad och hopflätad värld som i allt högre grad påverkar den svenska bondens pris. Eller en av västvärldens starkaste urbaniseringstakt som gör att allmänhet och beslutsfattare lever längre i från bondens vardag och många gånger i en fantasivärld vad beträffar kunskap och önskemål om matproduktion. En tredje viktig parameter är en allt mera utsuddad syn om respekten för det enskilda ägandet och brukandet och kunskapen om detta som ersatts med en övertro på kollektivt ianspråktagande i form av formella skydd och regler.
Sammantaget gör dessa omvärldsfaktorer att den svenska bonden och brukaren av jord och skog pressas av orimliga förväntningar och krav från flera håll, vilket ställer krav på än starkare organisationer som i ett nytt media- och kommunikationslandskap kan föra bondens talan och beskriva för beslutsfattare och allmänhet villkoren för svensk matproduktion. Från LRF Östergötlands sida gör vi vad vi kan för att bidra till detta.
Det är inte en medborgerlig rättighet att till varje pris få vara bonde, men det borde vara ett rimligt krav från alla samhällsmedborgare att våra politiker inte schabblar bort den matproduktion vi har förutsättningar för eller låter landskapet förbuskas för att någon annan ska producera vår mat – billigare.