Replik på Stefan Olssons krönika på ledarsidan (NT 5/7).
Med anledning av ett seminarium i Almedalen om hur Sverige kan bidra till att skydda kristna minoriteter i Mellanöstern menar Stefan Olsson att jag ”förväxlar kyrkans allmänna humanitära arbete med arbetet att stötta de kristna i Mellanöstern som en del i att stötta den världsvida kristna kyrkan.” Det måste vara en missuppfattning!
Det humanitära arbetet och det långsiktiga stödet till kristna som lever i utsatthet hänger ihop. Svenska kyrkan gör bådadera. Det är självklart att vi hjälper människor att leva som kristna och fortsätta att göra det, också i Mellanöstern. Vi gör det tillsammans med andra kyrkor i Kyrkornas världsråd och till exempel genom att stödja och samarbeta med Mellanösterns kristna råd.
Jag har rest ett flertal gånger i Mellanöstern, bland annat i Egypten och Irak. Jag har firat gudstjänst med kristna syskon som lever under press och som har fått fly från sina hem. Jag har träffat unga vuxna och lyssnat på deras berättelser, rädslor och förhoppningar. Jag har sett våndan som finns hos dem: Vågar vi återvända och åter bygga upp våra hus och kyrkor eller är det för våra barns skull bättre att lämna landet för att få en bättre framtid någon annanstans i världen? Det har varit tårar, sorg och vrede. Men jag har också delat en nygifts glädje och hållit ett nyfött barn i ett flyktingläger i armarna. Och vi har bett tillsammans.
Tillsammans med ledare för andra kristna kyrkor har jag frågat lokala kristna hur vi bäst kan hjälpa till. Utifrån deras svar och den gedigna rapport ”The Protection Needs of Minorities From Syria and Iraq” som Kyrkornas världsråd har tagit fram, fortsätter vi med opinionsbildning och konkreta åtgärder för att göra det möjligt för kristna att fortsätta leva i Mellanöstern. Om detta skrev jag på till exempel DN-debatt den 5 mars. Jag hoppas kunna lita på en högt uppsatt politikers ord: ”Kristna är en del av vår regions historia, de ska också vara en del av dess framtid.”
Frågan om den kristna närvaron lever i Svenska kyrkans bön och arbete. Det är önskvärt att även svensk media ger utrymme för nyanserade berättelser om kristna gruppers livsvillkor i Mellanöstern.
Ärkebiskop Antje Jackelén
Svar direkt:
Ärkebiskopens huvudbudskap vid seminariet i Visby var det som hon tidigare också talat om, att Svenska kyrkan hjälper alla oavsett trosinriktning. Parollen är ”Vi hjälper inte folk för att de är kristna. Vi hjälper folk för att vi är kristna”.
Detta budskap har kommit att uppfattas som att Svenska kyrkan inte gör något särskilt för just de kristna i Mellanöstern.
I sitt svar till mig redogör nu ärkebiskopen mer i detalj på vilket sätt hon har stöttat kristna i Irak. Redogörelsen är mycket värdefull att få ta del av och man undrar varför inte detta är ärkebiskopens huvudbudskap?
Kritiken mot ärkebiskopen har gått ut på att hon inte i tillräcklig utsträckning har arbetat för att kristna församlingar ska kunna överleva som sådana i ett konfliktdrabbat Mellanöstern. Att då inte berätta detta förrän man får kritik på en ledarsida visar att man måhända kanske gör rätt sak men har haft svårt att lyssna på sina kritiker, och funderat på att de kanske har något att säga.
Så om nu ärkebiskopen har gjort det som efterfrågas skulle hon och Svenska kyrkan kunna berätta om detta och inte sätta ljuset under skäppan, som nu skedde i Visby domkyrka.
Stefan Olsson