Symfoniorkestern är en stadens stolthet

Debatten om kulturlivet i Norrköping och regionen är viktig. Olika sidor av samma mynt speglar intresset för frågan.

Det är egentligen helt ofattbart att Norrköping har en symfoniorkester vilken också är hela regionens, skriver SON-vännernas ordförande Helena Cimbritz.

Det är egentligen helt ofattbart att Norrköping har en symfoniorkester vilken också är hela regionens, skriver SON-vännernas ordförande Helena Cimbritz.

Foto: Magnus Andersson

Debatt2022-04-05 07:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Norrköping är sedan långt tillbaka känd som en fantastisk kulturstad. Vi som bor här och i omgivningarna kan få vårt lystmäte vad gäller musik, konst, teater, dans, bokkonst med mera, men vi måste också hela tiden stå upp och försvara kulturen. 

Det gäller såväl offentliga som privata aktörer. Dessutom bidrar de många ideella föreningarna till att tillvarata och stötta både verksamheterna och medlemmarna i sina intressen att få mer kunskap och njuta av sin hobby eller passion.

Det behövs resurser till kultur, inte minst ekonomiskt. Utan kultur kan inget samhälle leva, inte heller överleva.

Det är egentligen helt ofattbart att Norrköping har en symfoniorkester vilken också är hela regionens. I detta hänseende är vi fjärde största stad efter Stockholm, Göteborg och Malmö, inte lika stor i andra avseenden.

I debatten att dra ned på subventionerna och öka intäkterna genom sponsorer och högre biljettpriser är politikerna i M och KD ute på hal is, inte minst inför valet. Deras förslag kommer efter ett par år av pandemi, där kulturen stängts ned och nu i en omvärld av krig och kris.

Symfoniorkestern i Norrköping - SON - är en tillgång och stolthet för Norrköping och regionen. Den spelar hela den klassiska repertoaren, utvecklas genom att framföra moderna verk, bjuda in väletablerade men också mindre kända dirigenter och solister, uppföra beställningsverk, nu senast av vår egen Henrik Bergion med musikgymnasiets elever som kör; musikgymnasiet och dessförinnan musikklasserna och musikskolan där många av våra ungdomar fått sin musikutbildning som genererat flera stora stjärnor, Johan Dalene, Laura Michelin, Nicole Biegniewska, Rebecka Elsgard och flera kommer. Allt detta marknadsför Norrköping på den nationella och internationella musikkartan.

SON ger skolkonserter, konserter för invandrare med tolkar på olika språk, samverkar med Vadstenaakademien och Konserthuset i Stockholm, gör samproduktioner med Östgötateatern, är ansvarig vid mastersdirigering och har utbyte med diverse frilansande musiker i olika sammanhang och uppsättningar.

Det blir fel att ställa de offentliga institutionerna mot det fria kulturlivet. Båda behövs och förstärker och inspirerar varandra till ytterligare spännande kulturutbud, vilket gagnar människors olika smak, intressen och behov.

SON är en förutsättning för större evenemang. Kan nämna två satsningar som ger eko ut i världen; Stenhammarfestivalen med tävlande operaartister där många går vidare till de stora operascenerna (Metropolitan, La Scala med flera) och den internationella Pratté harpfestivalen där ungdomar från världens alla hörn får tävla på harpa (ett av musikhistoriens äldsta instrument) och där den nyupptäckte östgötske harpkompositören Anton Edvard Prattés verk spelades som obligatoriskt tävlingsstycke. Under festivalveckan inbjöds allmänheten till öppna konserter i De Geerhallen.

Satsningar av sådana format kräver både offentliga medel och sponsorbidrag förutom vår orkester.

Vi vill ha en symfoniorkester vars konserter alla kan ta del av. Vi vill som vänförening, SON_vännerna, stödja vår orkester i världsklass, försvara dess position i Norrköpings och regionens kulturliv och dessmöjligheter till utveckling under en synnerligen kompetens konstnärlig chef och verksamhetschef Henrik Marmén samt chefdirigent Karl-Heinz Steffen. Utan professionella och skickliga musiker, ingen symfoniorkester.