Försvarsberedningen poängterar vikten av att Sverige klarar sig i en orolig värld. Alla länder i världen har i alla tider förstått att den som är beroende av något annat land för sin överlevnad är svag.
Dagens stormakter använder inte bara sina arméer utan även sina ekonomier för att säkra sina intressen. En grundläggande del i säkerhetspolitik är tillgången till mat.
Det är också därför livsmedelsproduktion är delvis politiserat. Alla fungerande länder subventionerar sin livsmedelsproduktion för att säkerställa tillgänglig mat om ett problem skulle uppstå.
Bönder är företagare på en global marknad där politiker behöver hitta en balans mellan marknad och tillgång.
Även suveräna stater kan pressas till vilket pris och eftergift som helst utan tillgänglig mat. Därav att vissa av statens kärnverksamheter liknar varandra i flertalet fungerande länder. Det är av precis samma skäl. Det är således ingen slump att Ryssland tidigt in i kriget stängde av Ukrainas möjlighet att exportera sin spannmål.
EU har en gemensam jordbrukspolitik som skapar ramen för livsmedelsproduktionen. Men skillnaderna mellan länderna visar hur politiker i respektive länder uppfattat säkerhetspolitiken.
Finland har i högre utsträckning haft kompetenta politiker i ämnet än Sverige. Därom råder ingen tvekan. Sverige har en högre kapacitet än Finland för livsmedelsproduktion. Ändå är Sverige till hälften importberoende - varav hälften av det produceras i Skåne. Det är en sårbarhet som är orimlig ur säkerhetsperspektiv.
Vi saknar också lager för att säkerställa att diesel, gödning och andra insatsvaror finns. Utan dem - ingen mat. Det saknas ekonomiska incitament för jordbruksföretag att ha egna lager. Det här är också den stående punkten: svenska jordbruksföretag är generellt för svaga för att stå emot under kriser. Det är detta som europeiska bondeprotester handlar om.
Kalkylen går inte ihop på sikt. Har man ingen egen stabil livsmedelsproduktion behöver man ingen försvarsmakt heller. Medborgerlig Samling har drivit frågan om självförsörjning år efter år.
Det här är viktigt för Sverige, för Sveriges säkerhet och för vår gemensamma förmåga att klara oss i ett alltmer instabilt närområde. Ett visst mått av självförsörjning borde vara en självklarhet att klara för alla suveräna, självständiga stater. Nu är det hög tid.
Vi behöver få ihop ett par rimligt mål, en samordning och att till slut också genomföra det.