Många politiska kommentatorer noterade årets Almedalsvecka med en gäspning. De saknade dramatiken och de sensationella utspelen. Jag håller inte med. Det kan i framtiden visa sig att Almedalsveckan 2018 markerade en slags vändpunkt i svensk politik.
Det är i så fall en helt nödvändig vändpunkt. Vi har i dag en mycket besynnerlig situation i Sverige och i omvärlden. Ekonomin går som tåget (borde gå) och forskningen gör stora framsteg. Fattigdomen och analfabetismen minskar i världen och hos oss i Sverige ökar jobben och fler än någonsin är sysselsatta.
Samtidigt ökar många människors oro. Det kan verka motsägelsefullt men är det kanske trots allt inte. Samtidigt som tillväxten är starkare än på länge så växer klyftorna. Många saknar den erfarenhet som krävs för att få del av jobben som skapas. Trots att samhället är rikare totalt sett så förmår vi inte bryta ner gängkriminalitet och annan brottslighet. Miljoner människors desperata flykt från krig och kaos i framför allt Syrien bidrar till ytterligare spänningar och påfrestningar.
Varför tror jag då att Almedalen kan vara en vändpunkt? Jo, därför att jag anade en samsyn om att dagens problem i stor utsträckning beror på politisk oförmåga. I en tid då det krävs en kraftfull och långsiktig politik för att klara migrationen och för att fördela tillväxten rättvist, då har det blivit allt svårare forma handlingskraftiga regeringar. I Italien, Spanien, Norge, Danmark med flera länder är det minst sagt skakigt. Sverige har som bekant också en minoritetsregering som överlever endast därför att övriga inte vill samarbeta med varandra.
Den här utvecklingen kan bara brytas om blockpolitiken bryts upp. I nästan alla västländer finns det i praktiken minst tre politiska block. I ett sådant läge krävs samarbete över gamla konfliktlinjer. I Almedalen blev det uppenbart att varken de rödgröna eller alliansen utgör ett samlat alternativ, och ingen tror rimligen att något av de traditionella blocken får en egen majoritet i valet. Alltså kommer det att krävas samarbete, och i Almedalen anade jag en något försonligare och mer konstruktiv politisk ton än tidigare.
Trots det blir valrörelsen säkert tuff. Självklart spelar det roll vilka partier som ökar och minskar och vilket av blocken som blir störst. För egen del kommer jag att göra mitt yttersta för att Socialdemokraterna får ett starkare mandat i Norrköping. Också i vår kommun är utvecklingen tudelad. Å ena sidan är lyftkranarna fler än på 40 år och antalet jobb har ökat med ett par tusen per år under den senaste mandatperioden. Samtidigt är segregationen och de sociala orättvisorna uppenbara. Mot den här bakgrunden finns det inget viktigare än att stärka utbildningen på alla nivåer. Men jag inser samtidigt att om jag och mitt parti ska få något gjort måste vi samarbeta. Visst, det är först efter valet som vi vet vilka som kan bilda regering. Vad vi säger och gör före valet spelar emellertid roll. Det blir självfallet inte lättare att samtala efter valet om man först slår varandra verbalt på käften före valet. Kvartetten i Norrköping hade aldrig bildats efter valet 2014 om vi inte hade haft ett respektfullt förhållande till varandra före valet.
Därför välkomnar jag den något mer försonliga tonen, som jag anade i Almedalen.