I slutet av maj föll min snart 101-åriga mamma i sitt hem och ådrog sig en höftfraktur, sår i huvudet och en mindre hjärnblödning. Efter operation och vård på Vrinnevisjukhuset med fantastisk personal, bedömdes hon efter en vecka vara medicinskt färdigbehandlad. Hon var då mycket svag och till största delen sängliggande. Hon behövde hjälp av personalen med i stort sett allting. Hon kunde inte ens nå sitt vattenglas vid sängbordet. Hon bedömdes ha en fallrisk, vilket innebar att hon behövde ”skuggstöd” av en till två personer vid all förflyttning. Vid vårdplaneringsmöte där förutom mamma och jag var närvarande, fanns även sjukvårdspersonal samt biståndshandläggare från kommunen.
Det enda som mamma, jag och sjukvårdspersonal inklusive läkare förordade var ett korttidsboende i avvaktan på förbättring av hälsotillståndet. Det enda mamma inte önskade var att komma hem till sitt hem med en mängd olika människor som skulle ha tillsyn över henne dygnet runt.
Resultat av detta vårdplaneringsmöte blev ett totalt avslag på ansökan om korttidsboende. Mammas omvårdnadsbehov ansågs kunna tillgodoses genom hemtjänst och hemgångsteam i hemmet. Hinder för mamma att komma in på sitt badrum ansågs tillfälligt kunna lösas med en mobil toalettstol i lägenheten. Duschning kunde ske med hjälp av personal på särskilt boende. Hon skulle alltså transporteras till annan plats för duschning.
Att mamma skulle flyttas hem i det hälsotillstånd hon då befann sig, till en bostad som ingen ens besiktigat, framstod som helt orimligt för både vårdande läkare och annan sjukvårdspersonal. Dessutom motsatte sig både min mamma och jag att detta skulle ske. Jag ifrågasätter starkt hur en biståndshandläggare efter ett kort vårdplaneringsmöte kan fatta ett sådant beslut som för den enskilda människan är förödande.
Beslutet om avslag på ansökan om korttidsboende har naturligtvis överklagats, men resultat av den överklagan, har ännu ej nått mig.
Var finns delaktighet, värdighet och respekt för den enskilda människan, framförallt för en mycket gammal person som i denna krissituation
endast har en önskan; att få komma till ett korttidsboende för att där känna om krafterna kan återvända så att man möjligen kan få komma hem till sitt eget boende.