Det folkliga motståndet lyckades förhindra försäljningen av stadens konserthus Louis de Geer, Norrköpingsymfonikernas hemvist. Kommunalrådet Sophia Jarl och den styrande majoriteten verkställde i stället plan B. Beskedet kom under semestern. Fastigheten må förbli i allmän ägo men det kommunala bolag (Louis de Geer Konsert och Kongress AB, LDG) som stått för driften av verksamheten säljs ut till Elite Hotels of Sweden.
Vi som värnar om Norrköpings demokratiska och kulturella infrastruktur och stadens framtid, väntar fortfarande på svar från Sophia Jarl:
- Varför får hotellkedjan ytterst förmånliga villkor, när symfonikerna får en chockhöjning av hyran?
- Varför tas beslut om Norrköpings kanske viktigaste institution utan samråd, insyn och konsekvensanalys?
I den nya ordningen samsas hotellkedjan och symfonikerna om konserthuset. Ett samarbetsavtal slår fast att de får ungefär lika stor tillgång till lokalerna. Men medan Norrköpingssymfonikerna betalar en årshyra på 17,1 miljoner kronor till kommunens fastighetsbolag Norrköpings Rådhus AB – en höjning med sex miljoner – betalar det nu privatägda LDG endast 5 miljoner. Fastighetsbolagets kostnader för att driva fastigheten är 31 miljoner, vilket alltså inte täcks av hyresintäkterna om sammanlagt 22,1. Mellanskillnaden regleras genom att kommunen tillskjuter 8,9 miljoner som ”kulturbidrag” till sitt eget fastighetsbolag som kompensation för utebliven hyresintäkt. I praktiken innebär bidraget att LDG kan få jätterabatt på hyran.
Låt oss gratulera Elite Hotels till en skicklig förhandling. Under en tioårsperiod kan de åtnjuta nästan hundra miljoner i indirekta kommunala subventioner. SON och dess huvudman Scen Öst får å sin sida en sextioprocentig hyreshöjning och inget höjt verksamhetsanslag för att klara av den.
För några veckor sedan kom konsekvensanalysen, som NT rapporterat om. Det blir inga fler gratiskonserter i det gröna på augustifesten; inga fler ungdomsprogram som Sportlovsorkestern, Unga symfoniker Öst, Orkesterakademin, och musikgymnasiets årliga musikal; samt färre gästspel och konserter i regionen. Och värst: åtta musikertjänster försvinner vilket gör att SON sjunker under tröskeln för en komplett symfoniorkester. Orkestern kommer inte att kunna spela hela den symfoniska repertoaren längre. Den blir mindre intressant för inspelningar och samarbeten med artister.
”Alla måste vara med och spara”, skarvar Sophia Jarl (NT 3/9). I detta fall får SON spara ensidigt – den privata aktören skär guld.
Norrköping och Region öst har visat för Sverige och Europa hur även en medelstor eller mindre stad kan driva en symfoniorkester av högsta internationella klass. Men det fordrar politiker och mecenater med kulturintresse och idéer om hur konstnärlig kvalitet kan optimeras inom begränsade ekonomiska ramar. Styret i dagens Norrköping saknar sådana förmågor. Dess inkompetens och ointresse är alarmerande. Dess nyliberala linje är prövad och grundligt avfärdad, därför att den raserar de offentliga arenorna för skapande, kunskap, experiment, glädje och demokrati. I två år har Sophia Jarl upprepat att kulturverksamhet bör vara självfinansierande, samtidigt som hon ger generösa kommunbidrag till privatföretag som övertar offentlig verksamhet. Även ekonomiskt är det en grov felprioritering. På längre sikt är SON viktigare för stadens välstånd än de affärsidkare Jarl bjuder in att ta för sig.
Stefan Jonsson
Författare och professor på Linköpings universitet