Vi vet idag att idrottsaktiviteter har positiva effekter för unga människor, oberoende deras klassbakgrund, etnicitet, kön och andra faktorer. Om idrotten fungerar som den ska (vilket den tyvärr inte alltid gör!), främjar den unga människors välbefinnande, självförtroende och sociala utveckling, men också deras betyg och ambitioner i skolan.
En SVT-kartläggning visar att 39,6 procent av alla ungdomar är aktiva i en idrottsförening, 42,4 procent av pojkarna och 36,7 procent av flickorna. Men allt färre unga människor ägnar sin fritid i idrottsföreningar. Ett skäl är att det mellan åren 2003 och 2023 har blivit dubbelt så dyrt att idrotta i en förening! (Riksidrottsförbundets nya rapport Smakar det kostar det. Om föräldrars kostnader för barnens idrott, Hertting & Wagnsson 2024).
Även föräldrars möjligheter att engagera sig i och bekosta idrottsaktiviteter varierar mycket. Barn till föräldrar med låga inkomster har sämre möjligheter att idrotta jämfört med barn till föräldrar med högre inkomster. Tillgången till organiserade idrottsaktiviteter i marginaliserade områden är ännu lägre än i privilegierade områden. Så ser det ut i hela landet enligt SVT:s kartläggning.
Hur ser det ut i Norrköping? Här är 36,4% av ungdomarna aktiva i en idrottsförening; 40,1% av pojkarna och 32,5% av flickorna. Men det varierar mycket mellan områden.
I Lindö-Berga-Marby är 62,4% av ungdomarna aktiva i en idrottsförening (pojkar 66,8% och flickor 58%). Detta kan jämföras med Navestad-Åselstad där 32,1% är idrottsföreningsaktiva (39,4%för pojkar, respektive 23,7% för flickor), Nordöstra Hageby där 19,6% är aktiva i en idrottsförening (25,5% för pojkar och 13,4%för flickor) eller Generalen, med 16,4% idrottsföreningsaktiva ungdomar (24 procent för pojkar och 8,8% för flickor).
Skillnaden mellan olika områden i Norrköping vad gäller deltagande i barn- och ungdomsidrott är således över 60% Lindö-Berga-Marby jämfört med en femtedel i Nordöstra Hageby samt endast 16,4%i Generalen. Skillnaden är också stor mellan pojkar och flickor (66,8% för pojkar i Lindö-Berga-Marby jämfört med 8,8% bland flickor i Generalen). Detta rimmar mycket illa med idrottsrörelsens princip om ”allas rätt att vara med” och jämställdhetsmål (som ska uppnås 2025!), att kvinnor och män ska ha samma makt att forma idrotten och sitt deltagande i idrottsrörelsen.
Oavsett bostadsområde, kön eller föräldrarnas plånbok bör unga människor kunna delta i idrotts- och föreningslivet. Det är viktigt för deras hälsa, utveckling, skolresultat och, i förlängningen, deras livschanser. Att inte kunna göra det vore djupt olyckligt, när den psykiska ohälsan är hög (särskilt bland tjejer), skolprestationerna viker, gängrekryteringen ökar, och den sociala ojämlikheten tilltar. En satsning på breddidrott, föreningsliv och fritidsaktiviteter bör högprioriteras av politikerna. En satsning behöver dock involvera fler än idrottsrörelsen. Fler idrottshallar, ledare och mer pengar räcker inte; utan frågan är större än så. Idrotten är inte bara en spegelbild av samhället utan en aktiv kraft i skapandet av framtidens Sverige. Myndigheter, kommuner, forskare och övrigt civilsamhälle måste därför göra gemensam sak med alla goda krafter i idrottsrörelsen.
Sara Ferlander
Docent i sociologi vid Mälardalens universitet
Jonas Stier
Professor i socialt arbete vid Mälardalens universitet och styrelseledamot i Safesport Sweden