Överbefälhavaren Micael Bydén känner stark oro. Det är fullt befogat. De senaste årens händelser har kraftigt ökat vår säkerhetspolitiska risk. Rysslands militära aggression i Krim med annektering av territorium tillhörigt Ukraina och regelrätta strider i Ukrainas sydöstra delar har sänt chockvågor inte minst i de baltiska staterna.
Moderatledaren Anna Kinberg Batra, som just besökt Estland har säkert fått känna av denna chock. Den ryske ambassadören i Danmark har till och med hotat med kärnvapen om landet satsade på ett luftförsvarssystem, som bevisligen inte hotar någon.
Situationen blir inte bättre av att Donald Trump valts till president i USA. Han har i många uttalanden skapat tvivel på NATO:s säkerhetsgarantier. För länderna i Baltikum , som ju alla är Natomedlemmar är detta en överlevnadsfråga Han har också krävt att Europa tar ett större ansvar för sitt försvar och satsar 2% av sina bruttonationalprodukter på detta.
I detta sammanhang kommer en svensk anslutning till NATO in. Den ryske ambassadören i Sverige sade nyligen att Ryssland skulle vidta åtgärder om vi gick med i NATO. Det finns ingen majoritet i riksdagen för en sådan anslutning. Men med de signaler som nu utgår från USA kommer säkerligen villigheten att ansluta Sverige med vårt svaga försvar att ligga på nollpunkten.
Och i praktiken kommer USA att ha avgörande inflytande vad gäller nya medlemmar.
Och trots de extra medel, som tillförts försvaret har det ytterst marginellt påverkat läget. Vi ligger på en anslagsnivå omkring eller under 1 % av bruttonationalprodukten! År 2000 låg nivån på ca 2%.
I Norge med halva Sveriges befolkning satsar man i kronor mer än i vårt land.
Försvarsminister Peter Hultqvist delar ÖB:s oro men är inte beredd att nu tillskjuta medel. Det klassiska dilemmat för lite och för sent.
Vår tidigare moderate försvarsminister Mikael Odenberg har sagt att han och andra politiker oavsett partifärg gjort allvarliga felbedömningar och nedrustat. Han ser det som ett svek mot svenska folket. Men sveket är särskilt stort hos moderaterna. Det var också skälet till att Mikael Odenberg avgick från sin post.
Jag anser att det nu kan vara dags för det detta svenska folk att ta initiativet från politikerna och förklara sig berett att satsa på försvarsobligationer, som garanteras av staten och löper med en hyfsad ränta. Det vore ett sätt att visa försvarsvilja. Om cirka 30 miljarder kronor kunde placeras så och medlen tillförs försvaret vore detta ett första steg mot 2%-nivån. Löptiden på obligationerna kan vara 15 år. De kan då inlösas till sitt ursprungliga värde eller så kan nya obligationer erbjudas till den ränta som gäller då.