Det var jag och vännen och Moderatpolitikerna Cecilia Stegö Chilo, som räddade Linköping från att brinna ner. Det var en sen kväll i slutet av 1970-talet och vi var på väg hem efter en trevlig fest. När vi passerade Stora torget såg vi att det brann och tack vare vårt samarbete kunde elden släckas utan större skador som följd.
Ok, det där var kanske inte helt sant. Det var nog snarare en tidig morgon och visst brann det, men bara begränsat i en markis. Men vi samarbetade och vi släckte branden. Det som definitivt stämmer är att vi var goda vänner.
Vi lärde känna varandra när vi båda läste vid Linköpings Universitet och vänskapen fortsatte livet ut. Cecilia Stegö Chilo gick nyligen bort, alldeles för tidigt. Hon var redan under studietiden en mycket aktiv moderat och blev senare journalist, styrelseproffs och under en minst sagt kort tid kulturminister. Vi sågs inte särskilt ofta under senare år, men när vi gjorde det så tog det tre sekunder så var gnabbandet och skrattandet i full gång. Vår vänskap är ett gott exempel på att relationer sällan följer några partilinjer.
Det där gnabbandet var särskilt påtagligt när vi båda var ledarskribenter, jag på Folkbladet och hon på Svenska Dagbladet. Vi tyckte förstås olika i en väldig massa frågor, men vid ett tillfälle träffade hennes kritik en synnerligen öm punkt. Jag hade skrivit en ledare om Israel och Palestina, och Cecilia, eller Fia som hon kallades, menade att jag resonerade naivt och idealistiskt.
Den visste var den tog. En sak var att vi tyckte olika i en rad frågor, men vi hade en likartad syn på politikens och politikers roll och ansvar. Det gäller att vara realist, att det du säger idag ska vara möjligt omsätta i praktisk handling imorgon. Det här, kalla det regeringsansvar, präglade våra uppfattningar och det präglar våra partiers, Socialdemokraterna och Moderaterna, syn på politiken.
Naivitet är en dödssynd, och det visste hon att jag tyckte.
Jag tror att det är den här samsynen som gör att socialdemokrater och moderater ibland har lätt för att prata med varandra. Som har bidragit till att partierna genom historien har samarbetet i frågor som handlar om rikets säkerhet och långsiktiga försörjning, till exempel energifrågan. Och det är den här samsynen som gör att Moderaterna och Socialdemokraterna kan regera tillsammans i Linköping och i ett drygt 50-tal ytterligare kommuner. Båda partierna ser sig som regeringsbärande partier och har därför särskilt svårt för partier och politiker som ser som sin roll att ”röra om i grytan”.
Jag har skrivit det förut och gör det igen; vi lever i en tid då Moderaterna och Socialdemokraterna måste ta till vara den här samsynen. Jag underskattar inte för ett ögonblick konflikten mellan höger och vänster och jag ser fram emot fortsatta tuffa diskussioner om karensdagar och skattetryck, men dagens politik handlar i stor utsträckning om synen på politik. Vi har en fascist i öst och en narcissist i väst som båda föraktar det som svenska regeringsbärande partier står för.
Jag hävdar inte att partierna nödvändigtvis ska bilda en gemensam regering. Men jag hävdar att partierna gemensamt borde ta ansvar för att Sverige har en långsiktig politik i frågor som är helt avgörande för vår trygghet. Hit hör förstås säkerhetspolitiken, men också behovet av internationellt samarbete och energipolitiken. Nej, min poäng är inte att partierna ska bilda en regering, utan snarare att Moderaterna och Socialdemokraterna måste visa att det inte finns något utrymme för populism eller aningslös idealism inom de här områdena oavsett vem som vinner nästa val.
Jag vet av lättbegripliga skäl inte vad Cecilia Stegö Chilo hade tyckt om det här resonemanget, men jag hoppas verkligen att hon inte hade betraktat mig som naiv.