Har Socialdemokraterna blivit en resebyrå?

Under mina första uppväxtår i Motala hade jag en granne i portuppgången bredvid som kallades för Nisse.

"De stora industrierna dominerar inte längre våra städer", skriver Lars Stjernkvist.

"De stora industrierna dominerar inte längre våra städer", skriver Lars Stjernkvist.

Foto: Jimmy Larsson

Krönika2022-11-20 21:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Jag var inte så lite imponerad av honom. När han kom hem från jobbet bytte han alltid om till polotröja och finbyxor. Han promenerade sedan runt stolt i våra kvarter. Han jobbade på Motala verkstad och jag vill minnas att han var finmekaniker. Fint var det i alla fall.

Jag kom att tänka på Nisse när jag läste en artikel av Bo Rothstein på Aftonbladets kultursida för en tid sedan. Den handlade om mitt parti, Socialdemokraterna, och hur vi hade förvandlats från ett arbetarparti till en resebyrå. En gång i tiden var ambitionen att lyfta arbetarklassen, göra alla jobb till jobb med status och bra villkor. Idag är snarare ambitionen att göra det möjligt för människor att lämna arbetarklassen. Socialdemokratin har förvandlats till en resebyrå för klassresenärer. Det här är, menar han, en viktig förklaring att Socialdemokraterna har förlorat stöd bland arbetare och att samtidigt Sverigedemokraterna har vunnit framgång.

Jag tycker att han har en viktig poäng. Jag har inte en aning om var Nisse finns idag, men jag antar att han är pensionär. Möjligen jobbade han kvar på Motala verkstad. Jo, företaget, ett av vårt lands äldsta verkstadsföretag, finns kvar men med betydligt färre anställda 

Motala och Norrköping har förändrats. De stora industrierna dominerar inte längre våra städer. Själv blev jag aldrig finmekaniker. Det blev istället studier i Linköping och sedan en anställning på Folkbladet som tog mig till Norrköping. Jag gjorde en slags klassresa.

Behovet av arbetare finns emellertid kvar. Arbetslivet fullkomligen skriker efter personer med yrkesutbildning. Det blev jag ännu mer medveten om då jag under några år utredde gymnasieskolans och vuxenutbildningens framtida planering och dimensionering. Det var regeringen som gav mig uppdraget, och en viktig utgångspunkt var att försöka bättre anpassa utbildningarna efter arbetslivets behov.

Och behoven kommer sannerligen att vara stora framöver.  Även om maskiner och datorer ersätter en del arbetsuppgifter kommer det även i framtiden att behövas arbetare av alla möjliga slag. De behövs i vården och i industrierna och i veckan kunde vi läsa om ett åkeri som saknade chaufförer.

Under hela mitt politiskt verksamma liv har jag kämpat för att fler ska få chansen att läsa vidare på högskolan. Som kommunalråd låg jag på för att Campus Norrköping skulle växa, inte minst för att fler norrköpingsbor skulle få chansen att förverkliga sina drömmar.

Jag ångrar inte det där kämpandet, men jag inser att min och andras ambition hade och har en baksida. Ambitionen att förmå fler att välja högskolan har uppfattats som ett sätt att devalvera värdet av traditionella arbetaryrken. Som om förutsättningen för ett bättre liv är att lämna arbetarklassen. 

För en tid sedan satt jag med några ungdomar. Jag undrade vad de läste och några svarade ”samhälle”, någon ”natur” och en bad nästan om ursäkt.  Han hade valt en yrkesutbildning. Statusskillnaden var uppenbar.

Min utredning blev klar för två år sedan och i år ställde sig riksdagen bakom huvuddelen av förslaget. Det viktigaste är att göra gymnasieskolan mer rättvis, stärka yrkesutbildningarnas status. För att göra det krävs förändringar av utbildningarna, men också ett tålmodigt arbete för att förbättra villkoren för alla i arbetslivet. Göra det möjligt att göra en resa utan att behöva lämna arbetarklassen.

Jag vet som sagt inte vad Nisse gör idag. Kanske tar han fortfarande på sig polotröjan och tar en promenad i mina barndomskvarter. Jag är inte säker på att han är lika stolt som tidigare, men det borde han vara.

Lars Stjernkvist

Tidigare socialdemokratisk kommunstyrelseordförande i Norrköping och numera frilansande skribent.