Vi åker till samma plats och handlar i samma butik och i stort sett varje dag besöker jag butiken för att köpa vårt morgonbröd. På numera vältränad dansk brytning ber jag om tre. Tre morgonbröd. Och reaktionen är alltid densamma, ett förvirrat ansiktsuttryck och ett ”va, sa du tio?”.
Den här oförargliga språkliga förbistringen är en återkommande påminnelse om att det här med språk inte är alldeles enkelt. Särskilt när man har kommit en bit upp i åren tar det tid att lära sig nya ord och uttryck och framför allt, att lära sig en ny språkmelodi. Svenskan och danskan är syskonspråk, och jag kan bara ana hur lång tid det skulle ta för mig att beställa morgonbröd på arabiska.
Det här är ett av skälen till varför jag är skeptisk till regeringens förslag om att införa krav på språk- och samhällskunskaper för att få ett permanent uppehållstillstånd. Språket är viktigt, och visst ska vi ställa krav på alla som kommer till Sverige att de deltar i svenskundervisningen och gör vad de kan för att förstå hur vårt samhälle fungerar. Men det är inte alltid ovilja som gör att en del snubblar sig fram språkligt trots många år i Sverige.
Jo, förslaget ligger i tiden. Migrationen har stramats åt, och det är förståeligt. Sverige har tagit ett mycket stort ansvar, inte minst när kriget i Syrien orsakade samma slags massflykt som dagens krig i Ukraina. Norrköping är en av många kommuner som fortfarande i hög grad påverkas av flyktingströmmen. Det händer mycket positivt i vår kommun, och visst är det imponerande att se hur skolresultaten har förbättrats på många skolor, men jag anar den kraftansträngning som krävs för att ge alla barn en bra start på skolor med många nyanlända. Mot den här bakgrunden är det bra och logiskt att regeringen till exempel stramar åt anhörig- och arbetskraftsinvandringen.
Alltså, jag hänger med på många av de förändringar som har gjorts. Och jag höll med när migrationsminister Anders Ygeman häromdagen presenterade förslag för att få fler som har fått avslag att snabbare lämna landet. Det är inte rimligt att människor som fått avslag på sin ansökan om att få stanna i Sverige blir kvar så länge att de hinner rota sig. Det om något undergräver förtroendet för asylpolitiken.
Men.
Höjd tröskel för att komma in i landet, det är en sak. Det betyder inte självklart att vi också ska höja trösklarna för att bli fullvärdig svensk för dem som har fått rätt att bo och leva i landet. Visst ska vi ställa krav. Det är helt nödvändigt i ett samhälle där vi behöver att alla bidrar efter förmåga till det gemensamma. Men kraven att jobba och att ta ansvar måste rimligen gälla alla, oavsett om du kommer ifrån Motala eller Mogadishu.
Det finns en hel del forskning som säger att du som enskild har lättare att komma in i ett samhälle om du kan planera långsiktigt. Om du vet att du får stanna, då ökar motivationen att försöka bli en del av det nya samhället. Och omvänt, ovisshet ökar otryggheten och försvårar integrationen.
Även om syftet är ett annat så finns det en risk att regeringens förslag leder till att fler fastnar i ett slags gränsland, att trösklarna gör att fler tvingas leva i ovisshet.
Visst kan det vara motiverat med tillfälliga uppehållstillstånd. Självklart när de arbetar här tillfälligt. Eller när du behöver skydd tillfälligt. Men om du behöver skydd inom överskådlig tid, då vinner alla på att du också kan leva i Sverige med samma villkor som alla andra. Även om du inte klarar av att beställa morgonbröd på begriplig svenska.
Lars Stjernkvist
Socialdemokrat, tidigare kommunstyrelsens ordförande, numera frilansande skribent och krönikör i NT