Förloppet är, åtminstone i början, långsamt. Idag påminns vi om klimatförändringarna nästan dagligen och dramatiken är uppenbar för de flesta. Men det som händer idag är följden av beslut och uteblivna beslut under lång tid. När gängskjutningarna ökade för omkring 15 år sedan, då var det få som förstod allvaret. Idag gör alla det.
Det som är bra kommer, vågar jag påstå, i ännu högre grad stegvis. Varje gång jag promenerar genom Norrköpings vackra Industrilandskap fylls jag av samma känslor. Stolthet. Optimism. Bakom de pampiga industrifasaderna bubblar det av liv. Det forskas och utbildas och spelas musik. Den omvandling som startade för mer än 30 år sedan skapar idag nya jobb och framtidstro. Och som sagt, en möjlighet för oss alla att ta en promenad i ett vackert område.
Det här med att det tar tid, det blev jag påmind om när jag fick veta att den förre kommundirektören Björn Johansson hade gått bort. Han var inte direkt någon superkändis, inte ens under åren som kommunens högsta tjänsteman. Hans betydelse för Norrköping under framför allt krisåren på 1990-talet kan emellertid inte underskattas.
Där och då togs det ett antal beslut som vi först idag ser effekterna av. Kommunen fick regeringen och Linköpings Universitet att satsa i Norrköping och många av de jobb och de branscher som växer idag har en direkt koppling till den satsningen. Vi hade knappast kommit igång med bygget av ny järnväg om inte kommunen redan för flera decennier sedan hade avsatt mark och gjort alla förberedelser. Mitt i krisen togs det fram mark för bostäder och företag.
Visst, det var politiker som tog besluten, men Björn Johansson spelade en viktig roll med sitt lågmälda driv och med sitt nätverk.
För drygt tio år sedan bestämde sig politikerna i Norrköping för att prioritera förbättrade skolresultat. Jag var en av dem, men det var verkligen stor enighet om att det är en av de helt avgörande framtidsfrågorna. Målet var att förbättra resultaten generellt, på alla skolor, men också att satsa särskilt på skolor med låga resultat. Målet var att alla skolor skulle vara bra skolor.
Andelen niondeklassare som är behöriga att läsa vidare på gymnasienivå, som är det kanske viktigaste måttet på en bra skola, har gått lite upp och ner, men över tid har det gått åt rätt håll. Och framför allt, för några år sedan kunde vi alla glädjas över att det på alla skolor var en klar majoritet av eleverna som klarade behörigheten.
Ytterligare ett exempel på att förändring tar tid; om Norrköping inte hade haft politiker och andra som på 1990-tyalet kämpade för bättre lokaler och övriga villkor för Symfoniorkestern, då hade vi nog inte haft en högklassig orkester idag och ett kulturliv som drar besökare till Norrköping.
Jag är inte säker på att Björn Johansson såg allt som skulle hända när han drev på för mer forskning och utbildning till Norrköping. Det var nog mer magkänsla än en fluffig vision som vägledde honom och andra. Framför allt hade han ett långsiktigt perspektiv. Han säg vad som var riktigt viktigt på lite längre sikt.
Vad jag försöker säga är att vi oftare borde fråga ansvariga politiker vad de vill på lite längre sikt. Visst, det är viktigt att hantera allt som händer här och nu, men den som vill åstadkomma verklig förändring behöver vara uthållig.
Vad jag också försöker säga är att det finns en slags politikens förbannelse. Riktiga förändringar tar tid, ofta lång tid. Det gäller särskilt goda förändringar. Det tog tid innan förstärkningar i skolan ledde till förbättringar av resultaten. Däremot kan det gå betydligt snabbare utför.
Och till sist, vad jag försöker säga är att jag känner tacksamhet när jag tänker på den lågmälde samhällsbyggaren Björn Johansson.
Lars Stjernkvist
Tidigare socialdemokratisk kommunstyrelseordförande i Norrköping och numera frilansande skribent