Eftersom han kliver på i Linköping förstår jag att hans resa började ännu tidigare än min. När jag återvänder på kvällen händer det att jag åter ser samme Anders Tegnell, vanligtvis inbegripen i ett intensivt telefonsamtal.
Det känns på något sätt tryggt.
Pandemin har klingat av, hoppas vi i alla fall, men nu sprider sig ett annat och ännu farligare virus, våldets och despotins. Hårdast drabbas förstås alla ukrainare som förtvivlat försöker försvara sina liv, sin vardag och sitt land. Dessutom har alla vi andra stannat upp, och frågar oss om det över huvud taget finns någon gräns för Putins brutalitet. Världen är otrygg och då känns det trots allt lite bättre när jag ser att det finns personer med stor kunskap. Visst, kunskap kan inte vaccinera oss mot allt elände, men den gör oss bättre rustade att känna igen och bekämpa farsoter av alla de slag.
Enligt Coronakommissionen förlitade sig regeringen och andra politiker för mycket på Anders Tegnell och de andra på Folkhälsomyndigheten. I sitt slutbetänkande konstateras att regeringen som ytterst ansvarig borde ha tagit ett tydligt befäl.
Vår modell med självständiga myndigheter och självstyrande regioner och kommuner var inget hinder för ett kraftfullt nationellt ledarskap, menar kommissionen. Och fortsätter kritiken med att Sverige reagerade för sent och för tamt i början av pandemin. Andra länder var snabbare och kunde därför hålla nere antalet dödsoffer under pandemins första skede.
När jag ögnar igenom Coronakommissionens i dubbel mening tunga betänkande nickar jag instämmande åt mycket. Det är smärtsamt att läsa att det tog tid, alltför lång tid, innan undersköterskor och andra i omsorgen fick det stöd de behövde för att skydda de äldre och sig själva. Kommissionen har lagt en god grund för ett fortsatt samtal om hur vi ska stärka vården i vardagen och bättre förbereda oss inför nästa kris.
För visst behövs en fortsatt debatt. Rollfördelningen i kris är fortfarande en fråga som uppenbarligen behöver diskuteras. Systemet med tre politiska nivåer, en statlig, en regional och en kommunal, är en annan. Kommissionen pekar på en trögrörlighet och brister i likvärdighet som är svåra att försvara även så att säga till vardags.
Debatten måste även handla om det som faktiskt fungerar. ”Sverige har vid en europeisk jämförelse hittills kommit väl ut ur pandemin…”, lyder betänkandets första ord.
Det tillhör den mänskliga naturen att snarare oroa sig för problemen än att glädjas åt framgångarna. Gudskelov för det. Samtidigt är det viktigt att inte ta det som fungerar för givet. Kommissionens rapport visar med övertydlighet att länder med generell välfärd och hög kunskapsnivå och en utvecklad demokrati har klarat sig betydligt bättre än andra. Kommissionen konstaterar att den svenska strategin i stort var klok, att det var rätt att hålla i gång skolorna och att bygga många åtgärder på en hög grad av frivillighet.
Det är mycket som fungerar, tänker jag när jag ser och hör Anders Tegnell några säten framför mig i tågkupén. Mycket kan bli bättre, men det känns trots allt bra att leva i ett land där de flesta av oss vågar lita på myndigheter och där vi lutar oss mot kunskapen och tillåter en öppen och kritisk debatt. Jag är säker på att det i Putins Ryssland inte finns någon kritiskt granskande Coronakommission och jag är lika säker på att Anders Tegnell inte hade blivit särskilt gammal som statsepidemiolog i Ryssland.
Lars Stjernkvist
Socialdemokrat, tidigare kommunstyrelsens ordförande, numera frilansande skribent och krönikör i NT