Lars Stjernkvist: Holmens planer på elproduktion har mött motstånd förr

Holmen har funnits i 272 år utan vindkraft och det har ju gått bra, förklarade kommunalrådet Reidar Svedahl (L) för den här tidningens reporter inför kommunens beslut att säga nej till Holmens planerade vindkraftsprojekt. 

Uttalandet orsakade en del höjda ögonbryn, och jo då, även jag som är mer bekant med Reidars mustiga formuleringskonst hajade till när jag läste tidningen. Holmen har onekligen klarat sig utan dagens vindkraft, men företaget har även överlevt utan datorer och andra moderniteter under större delen av sin livstid. Det går att raljera, men samtidigt innehåller uttalandet något av essensen i all sund samhällsutveckling.  Det gäller att hitta balansen mellan å ena sidan den förnyelse som är helt nödvändig i en föränderlig värld, å andra sidan ett ömsint förvaltande av det som är värt att ta med sig in i framtiden. 

Utan den där ömsintheten hade det inte varit möjligt att idag promenera utmed Motala ström i Industrilandskapet och njuta av det forsande vattnet. I början av 1980-talet planerade Holmen ett nytt kraftverk i Strömmen. Enligt planen skulle huvuddelen av vattnet ledas genom kraftverket och därmed fanns det en oro för att ”Strömmen…förvandlas från skummande fors till spegelblank ankdamm”, som Folkbladets Jan Nordström beskrev det i en artikel i maj 1983.

Folkbladet drev för övrigt en kampanj mot planerna, och jag var en ivrig påhejare. 

Motståndet mot vindkraften har alltså sin föregångare. Det har hänt förr att Holmens planer på lokal elproduktion har mötts av protester. 

Det behövs motstånd. All förändring är inte bra. En promenad i just Industrilandskapet erbjuder en orgie i framgångsrikt bevarande. Men det finns knappast någon som hävdar att all förnyelse är av ondo. Det gäller att bejaka den förnyelse som leder till förbättringar och som ofrånkomligen krävs för att klara framtidens utmaningar.

Om jag förstår rätt är många överens om vilka faktorer som betyder mest för ett lokalsamhälles utveckling i allmänhet och näringslivsklimatet i synnerhet. Väl fungerande kommunikationer är en sådan, och därför är det oerhört viktigt för Norrköping att det inte blir någon onödig försening av Ostlänken. Den planerade järnvägsutbyggnaden har redan bidragit till nya jobb och nya bostäder i vår kommun.

För det andra kommer närheten till bra utbildning att spela en allt viktigare roll framöver. Universitetets betydelse kan inte underskattas och dessutom behöver vi en väl utbyggd yrkesutbildning.  För det tredje kommer, om vi får tro Richard Florida och andra forskare, kultur- och fritidslivet att bli allt viktigare för konkurrenskraften. Många av dagens jobb är flyttbara och flyttas till orter där människor trivs och vill bo. Och sist men inte minst, behovet av el kommer att öka och därför blir tillgången på el och priset på el en allt viktigare fråga.

Åter till 1983. Jag minns engagemanget, den stundtals tuffa debatten och hur jag och andra spred klistermärken med Rädda Strömmen. Och jag minns kompromissen. Det blev ett nytt kraftverk, inte fullt så kraftfullt som Holmen önskade, men tillräckligt för att öka produktionen. Motala Ström förvandlades inte till en ankdamm.  

Idag är den där kampanjen nästan glömd. Det är bra det. Jag anar nämligen att det beror på att striden slutade med en lösning som inte alla, men väldigt många kunde leva med. Och som vi lever med än idag. Det blir inte så sällan så när olika parter lyssnar på varandra och försöker hitta en samlande lösning.

När det gäller vindkraften är positionerna lokalt låsta. Problemet, behovet av lokalt producerad el, har inte kommit närmare en lösning. Därför vågar jag vara säker på att debatten fortsätter. 

Lars Stjernkvist

Tidigare socialdemokratisk kommunstyrelseordförande i Norrköping och numera frilansande skribent.