Jag lyssnade på f d EU-kommissionären, f d EU-ministern och f d EU-parlamentarikerkollegan Cecilia Malmström (L) häromkvällen. Hon gick igenom alla de väldiga uppgifter EU står inför. På kort sikt kan det verka som om det mest är elände på EU:s dagordning – Brexit, nya flyktingströmmar, auktoritär högerpopulism i Östeuropa, handelskonflikt med Trumps USA.
Men Malmström pekade också på spännande framtidsuppgifter, som kommer att kunna flytta fram Europas positioner till fromma för inte minst de svenska medborgarna: Ska vi kunna matcha de väldiga satsningarna på forskning och teknikutveckling i Asien och USA måste vi öka de gemensamma ansträngningarna i EU med sikte på att bli världsledande.
Ska vi kunna upprätthålla EU:s ledande roll i det globala klimatarbetet och genomföra EU:s utlovade ”Green Deal” måste vi öka takten i omställning, utveckla metoderna för energihushållning och teknikutveckling, investera i infrastruktur på områden som tåg, elförsörjning, digitalisering mm.
Ska vi kunna nå en rimlig hantering av migrationen behöver vi samarbeta mer om både gränskontroller, human flyktingmottagning, bistånd, integration, arbetsmarknadsregler mm.
Ska vi kunna påverka den globala utvecklingen och bryta protektionismen, påverka den politiska utvecklingen i krisområden som Mellanöstern mm måste EU bli utrikespolitiskt starkare, mer enigt och samordnat och ha resurser till förfogande för ekonomiskt stöd mm.
Och ska vi kunna möta terrorism och annan gränsöverskridande brottslighet krävs kraftigt ökat polis- och åklagarsamarbete.
Problemet är, som hon pekade på, att ”har vi inga pengar kan vi inte göra det vi vill”.
Tyvärr pressar nu riksdagen regeringen att i helgens budgetförhandlingar vägra godta att Sverige ska betala ett öre mer till EU:s budget, trots det budgethål Brexit efterlämnar. Pressen är hårdast från de i grunden EU-skeptiska ytterkantspartierna V och SD, men inget parti verkar på allvar våga gå emot den destruktiva linjen.
Tyvärr beskrivs Sveriges budgetinsats också rätt ytligt i media. Vi läser att Sverige tillhör dem som betalar mest per capita till EU, efter danskar, tyskar och österrikare. Men detta beror ju på att vi tillhör de rikaste. EU:s budget bygger nämligen på något så fint som solidaritet – de rika betalar mer än de fattiga och de fattiga får mer än de rika.
Det enkla sättet att bara räkna kronor in i och ut ur budgeten döljer också att EU:s budget – till skillnad från medlemsländernas statsbudgetar – inte ökar som andel av ekonomin, utan tar en betydligt lägre andel av BNP än när vi gick med 1995. Jämför man EU-avgiften med medlemsländernas skatteintäkter hör Sverige rent av till dem som betalar minst!
Och allra viktigast: Sverige tillhör, som ett av de mest exportberoende länderna i Europa, de länder vars samhällsekonomi gynnas allra mest av samarbetet!
Vi måste få ett EU som levererar de politiska och ekonomiska resultat Europa behöver, snarare än ett EU på svältkost!
Göran Färm är fd Europaparlamentariker (S).