Socialdemokratiska tankesmedjan TIDEN har presenterat en rapport av bland andra kommunalrådet Lars Stjernkvist och erfarna S-strategen Anne-Marie Lindgren, också med rötter i Norrköping.
De föreslår en reglerad migrationspolitik utan antalsmässiga tak, men med inriktningsmål som utgår från att vi ska kunna integrera alla som får asyl, men ändå kan förenas med asylrätten. Frågan är om det är en dröm, en tulipanaros – lätt att säga, men svår att göra – eller om idén faktiskt går att förverkliga.
Tanken är god. Sverige kan knappast ha mycket generösare flyktingregler än vår omvärld. Å andra sidan är det helt avgörande i en värld där så många tvingas fly att vi har en beredskap för kommande kriser och står upp för asylrätten, en historisk internationell grundval för att försvara humana värden och undvika mänskliga katastrofer.
Dagens svåra läge är delvis vårt eget fel. Vi borde redan efter flyktingströmmarna från Balkan på 90-talet ha format en svensk integrationsmodell som håller – för arbetsmarknad, utbildning, bostäder och så vidare. Istället har vi fastnat i tillfälliga lösningar och EBO-kaos som har cementerat segregationen i utsatta förorter.
Detsamma gäller arbetskraftsinvandringen. Här har politiken svängt från restriktiv till överdrivet liberal helt på arbetsgivarnas villkor. Nu är det dags för en långsiktigt hållbar modell, som öppnar för den invandring som behövs, men stoppar utnyttjande och låglönekonkurrens.
Ett grundproblem är att vi inte kan utforma flyktingpolitiken på egen hand nationellt. Vi måste också försöka driva på för en gemensam flyktingpolitik i EU och samarbeta internationellt för att hävda asylrättens principer, till exempel att den som söker asyl ska göra det i det första land man kommer till. Inte minst måste vi utveckla ett mer omfattande internationellt bistånd till de konflikthärdarnas grannländer som i dag tar emot flest flyktingar, med Libanon som typiskt exempel.
Svårast att hantera är vissa partiers krav på ett absolut tak för hur många flyktingar vi ska ta emot varje år. Det kan knappast förenas med asylrätten. Vi kan helt enkelt inte, med respekt för internationell rätt, säga att flykting nr 20 000 får söka asyl, men inte nr 20 001 med lika goda skäl. Riktmärken kan vi ha, som planeringsgrund för mottagningskapacitet etcetera, och vi kan utforma regelverket i övrigt så att det blir mer eller mindre attraktivt att söka sig till Sverige. Men vi kan inte avvisa en asylsökande, såvida denne inte uppenbart saknar asylskäl.
Den knuten måste lösas om tankarna från TIDEN ska kunna bli något mer än en tulipanaros.