Sedan maktskiftet i höstas har resurser flyttats från det gemensamma till det privata i rasande fart.
Folk i min närhet är bedrövade. Jag själv, som aldrig kommit närmare kommunpolitiken än som åskådare, har funnit något fascinerande i det som sker. Och även i dess huvudperson: Sophia Jarl.
Mitt första riktiga intryck av Jarl var antagligen i höstas. ”Norrköping kommer kanske bli en tråkigare stad” läste jag i tidningen, och häpnade över hur det nya styret valde att presentera sig själv. Saken gällde kulturen som skulle bantas, och den allmänna bastun i Åby som skulle stängas, trots att den gick med vinst.
Sedan var det ”stålbadet”. Ett ord påhittat av belackare, hade man kunnat tro kunde man tro. Men Jarl valde att presentera sin budget just som ett "stålbad”, som ”saknar motsvarighet under 2000-talet”.
Nu är skolan i ropet. Kommunala skolor läggs ner, med motiveringen att eleverna är för få och lokalkostnaderna för höga. Samtidigt uppmärksammas en av flera nyetablerade friskolor, Nordic International School, för missförhållanden i verksamheten och stora vinstuttag. Vinstpengarna har bland annat gått till en lyxvilla och en våffelstuga i Åre.
Historien är inte smickrande för friskolesystemets försvarare. En lång rad av händelser som denna har till och med fått den borgerliga regeringen att skärpa tonen mot friskolorna.
Men inte Jarl. Entreprenörer har rätt att använda sin vinst som de vill, menar hon.
Gång på gång trumfar det privata det gemensamma, där Borgerlig Samverkan drar fram. Kulturhistoriska byggnader säljs ut. Louis De Geer Konsert & Kongress kommersialiseras. Föreningslivets stöd dras undan.
Det är politik från en annan tid. Från ett svunnet 1980-tal, och en nyliberalism som aldrig fick chansen att blomma ut i denna sossestad.
Häromdagen upptäckte jag Jarls facebooksida, och konstaterade att det nog är den bästa källan till att förstå omdaningen av Norrköping. Sidan liknar på många sätt andra politikers, med uppdateringar det dagliga politiska arbetet. Men med en viktig skillnad: ett ständigt närvarande ideologiskt sammanhang.
Våffelstugan i Åre är inte bara acceptabel – den ger jobb och välfärd och är värd att hyllas. ”Stålbadet” för välfärden handlar inte bara om att kommunens kassa är tom, utan om att näringslivet måste prioriteras i tuffa tider. Infrastruktur för privatbåtar kommer på sikt ge skatteintäkter som kommer ge välfärd, till exempel.
Drivkraften är ideologisk, och Jarl är något av en svensk Margaret Thatcher. Rak, principfast, ideologiskt övertygad som få andra politiker.
Här i finns något som är värt att inspireras av, för alla som håller på med politik. I en tid då politiken går mot likriktighet, där valaffischerna ser likadana ut oavsett parti och allt är tillrättalagt av PR-folk och kommunikatörer, finns en hunger efter äkthet. Äkta engagemang, vision och riktning. Annars blir politik bara administration, utan rimliga möjligheter att fånga upp människors missnöje. I förlängningen ger det ett samhälle som nog ingen egentligen vill ha.
Dessvärre för Borgerlig Samverkan, har nyliberalismen som idé sedan länge gått ur tiden. Inte ens högerväljarna tror längre på marknadens magiska kraft att lösa alla samhällets problem. Och folk är inte dummare än att de blir förbannade när skattepengar går till annat än vad man faktiskt betalat för.
Fortsätter vansinnesfärden lär Moderaternas Norrköping bli en kort parentes i historien.
Melinda Kandel är vänsterpartist och krönikör i NT