Katarina Barrling är statsvetare och författare till flera uppmärksammade böcker som bland annat "Saknad" tillsammans med Cecilia Garme (Mondial 2023) och "Världens mest protestantiska land" (Bokförlaget Stolpe 2024). Hon "slog igenom" 2004 med sin omtalade avhandling om de då sju riksdagspartiernas partikultur.
En helt fantastisk liten bok med titeln "Avvikare i Sverige" har precis kommit ut i handeln. (Bokförlaget Stolpe 5 juni 2025) Statsvetaren och författaren Katarina Barrling är huvudredaktör för boken där, utöver Barrling, åtta personer bidrar med var sitt kapitel med olika vinklingar och perspektiv på det här med "avvikare". "Det är en upplivande bildningsbok som på sina 128 sidor pressar läsaren att begrunda sina moraliska och politiska beteenden.
Bokens grundtema är att det är svårt att vara avvikare i Sverige. Detta till trots av att vi är ett av "världens friaste länder", skriver Katarina Barrling. Varför är det så? Kan det vara så att vi på ett omedvetet plan förbinder vår frihet med vårt samhälleliga arv av en under flera sekler sammansmält kyrka och statsmakt som har givit oss en jämlik och sträng "stor tro" på överheten?
De flesta av bokens kapitel handlar om relationen mellan "jaget och massan". Gör jag det jag bör när massan/tron/åsiktskorridoren/regeringen/kungadömet uppenbart går emot det jag själv tycker är rätt och riktigt? Vågar jag bli en avvikare om så krävs? Författaren Torbjörn Elenskys kapitel i boken ägnas konkret och modernt åt massrörelsers närhet till totalitarism. Elensky nämner nazismen, fascismen och kommunismen. Här finns mycket att fundera på.
Avvikande beteenden/uppfattningar kan vara av stort värde för samhällets styrande massa. Folk som förmår att avvika från rådande normer kan vara viktiga problem och upptäckter på spåren. Man kan heller inte räkna med att avvikande tankar försvinner bara för att de förbjuds. Barrling skriver: "Likt en bumerang kan de slå tillbaka mot gruppen, ibland med större kraft än de hade från början."
1951 höll författaren Eyvind Johnson ett vårtal på Uppsala universitet. Johnson var en arbetargrabb som föddes år 1900 i Norrbotten. Efter några få år i skolan gick han söderut på en livsvandring som bland annat skulle leda honom till ett Nobelpris i litteratur. Eyvind Johnson är en av mina absoluta favoritavvikare.
Torsten Pettersson som är professor emeritus i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet medverkar i "Avvikare i Sverige" med ett strålande kapitel om hur Johnson avvek från det samtida kulturella kramandet av kommunistdiktaturen i Sovjet. Då som nu var normen för massan av etablerade kulturutövare att solidarisera sig vänsterut. Eyvind Johnson stod arbetarsocialdemokratin nära men stred under hela sitt liv mot såväl den statliga neutraliteten mellan demokrati och diktatur som mot kulturens acceptans av våld och övergrepp i kommunismens namn. I sitt vårtal 1951 sa Eyvind Johnson:
"Det finns svenskar som menar att det land där koncentrationsläger fortfarande finns, där slavtransporter fortfarande pågår, där ordets frihet, pressens frihet, diktens frihet och arbetets frihet är lika med noll och där arbetarnas förstamajfest har blivit en militärparad - de menar att det riket är fredens enda säkra värn."
Johnson avvek från massans norm. Han var inte rädd för att skällas för "borgerlig". För han visste var han kom ifrån och att makten hade fel. Tack för det Eyvind.
Orden från hans vårtal 1951 är lika aktuella här och nu. Urskuldande av Hamas och förnekande av islamismens våld är idag en högst integrerad del i massan av kultur- nöjes- och politikutövare. Finns nutidens Eyvind Johnson som vågar avvika från "Stortron" i det här sammanhanget? Och hur kan massan av politik och kultur ha tillåtit sig att så länge blunda för hur avvikare från hedersförtryckets normer behandlas här i Sverige?
Katarina Barrling skriver apropå vår ställning som ett av världens friaste länder att ingen här "löper risk att bli bortförd i en mörk bil om natten." Jag förstår vad hon menar. Men vi ska inte glömma att många människor här i Sverige bokstavligen sätter sina liv på spel när de vill avvika från de hemska medeltida maktkulturer som tillåtits slå rot i Sverige. Den mörka bilen i natten finns där för många.
Widar Andersson är tidigare riksdagsledamot för Socialdemokraterna och tidigare chefredaktör och politisk redaktör för Folkbladet. Han skriver krönikor ur ett oberoende socialdemokratiskt perspektiv.